Forumet - Novell till svenskan (Omskrivning av pälsen)

Novell till svenskan (Omskrivning av pälsen)

341 0 1
Jag håller på att skriva en novell till svenskan, så jag skulle verkligen uppskatta om ni kunde läsa den och sedan ge tips på förbättringar! [smile]
Uppgiften var att skriva om novellen pälsen, fast ur en annan persons synvinkel.

Pälsen
”Tänka sig att en vanlig päls kunde orsaka allt detta”, muttrade John Richardt, som stod på sin bäste väns begravning. Han höll varsamt om Ellen, som för bara några få dagar sedan blev en änka. Trots att det bara var några veckor sedan jul regnade det, och de få som var där lyssnade sorgset på prästens tal.

Johns gamle vän doktor Gustav Henck hade på julafton svängt förbi för att fråga om han fick låna lite pengar till julhandeln. John, som nyligen jobbat sig upp till verkställande direktör i ett nystartat men framgångsrikt företag, var nämligen ganska rik jämfört med den fattige doktorn som var tvungen att försörja sin vackra fru och sina tre barn.

När det bankade på dörren började det redan bli mörkt. John, som satt och skrev på sin senaste bok, hasade sig långsamt ur den sköna fåtöljen och gick utan brådska mot dörren. När han drog ner handtaget och öppnade dörren möttes han av en förskräcklig syn, Gustav hade alltid varit aningen mager och blek men nu såg han värre ut än någonsin. Samtidigt som John sade åt Gustav att gå in och sätta sig i fåtöljen han precis suttit i funderade han på vad som kunde ha orsakat en sådan stor reva i Gustavs överrock. Han gick och hämtade en handduk för att hjälpa Gustav torka sitt smutsiga hår, men det tog några ögonblick innan han samlade sig för att fråga vad det var som hade hänt.
”Din gamle stackare, vad har du råkat ut för?”.

Gustavs röst var aningen knackig när han svarade att han precis blivit överkörd av en drosksläde.
”Jag gick längs Regeringsgatan när jag halkade på ett glatt slädspår, och innan jag visste ordet av fick jag en spark i axeln av den förbannade hästen. Dessutom har jag en stor reva i min överrock. Jag kom bara hit för att låna hundra kronor och bjuda in dig till julmiddagen som vanligt, och så händer något sånt här.”

John kunde knappt hålla sig för skratt när han lyssnade på berättelsen.

”Det just likt dig att sånt händer, men du kan ju inte gå hem sådär. Låna min päls så skickar jag en pojke hem till mig efter min överrock. Och självklart får du låna hundra kronor”.

Gustav tog uppskattande på sig den fluffiga pälsen och tackade för hjälpen. När Gustav gick ner för trappan kunde John tydligt se hur han sträckte på sig och blev några centimeter längre, inte helt olik John själv.

Tankspritt rörde sig John mot fåtöljen igen. Han tog upp en cigarett från glasbordet som han suttit vid när han skrev boken och tände den. Samtidigt som han tog det första blosset på cigaretten började han tänka på sin väns familj, och alla åren de hade känt varandra. John och Gustav träffades för många år sedan då John hade problem med hörseln, vid den tiden var de ganska lika, men med tidens gång blev de mer och mer olika. John fokuserade mer på ekonomin, medan Gustav istället gifte sig med den kvinna som de båda en gång i tiden var förälskade i. Länge har John bjudit sin vän och hans familj på stora teaterföreställningar, där flera hundra satt i publiken och det var de mest magnifika historier och pjäser som spelades.

På vägen till sin bästa väns lägenhet kände sig John gladlynt. Snön vräkte ned och han hade inte en endaste aning eller tanke på att han precis gjort ett av de största misstagen som han skulle göra i hela sitt liv.

I lägenhetens arbetsrum brann en stor brasa. Det var varmt och behagligt i rummet, men ändå satt Gustav ihopkrupen. Det här årets julmiddag var inte alls som de förra hade varit. Det glada och livliga hade bytts ut mot tystnad och stelhet.
”Du har knappt sagt något på hela dagen, vad är det som oroar dig?”, undrade John. ”Är det kanske din trasiga överrock du grubblar över?”

”Nej”, svarade Gustav, ”Snarare pälsen. Det är också en annan sak som bekymrar mig, och det är att detta nog är den sista julen som vi firar tillsammans. Som du vet är jag läkare, och jag vet att jag inte har lång tid kvar.”

Lamslagen satt John och lyssnade på. Han lyckades tvinga fram ett kort svar innan Gustav fortsatte.

”Jag vill också tacka dig för all vänlighet du har visat mig, och speciellt min fru.”

Det var då tanken slog honom, Gustav förstod vad som hade pågått.