Jag saknar dig
heter en film
Den Bästa Svenska Filmen I Modern Tid.

Jag googlar recensioner, hittar:
Två tvillingsystrar i Norrland. Tonåringar. Lika som bär. Utseendemässigt kan de lura de flesta, men inuti är de lika olika som de amerikanska tvillingsyrrorna Mary-Kate och Ashley Olsen, som spelar enäggstvillingar i ”En galen dag i New York"

Och Jag Kokar Över Kulturelitens Jävla Prettofasoner där experimentellt nonsens hyllas medan mästerverk sågas Bara För Att Det Går: för att de är enkla, för att de tar en genväg, för att det är möjligt att tolka stereotypiska uttryck eller för att dialogen ter sig för simpel för prettoöron.
Inte för att uttrycken ger avsmak eller omedveten humor, inte för att försöken till att träffa hjärtat skrattande flyger förbi, utan för att berättandet lyckas träffa där det ska utan att passera hästar som dör i slow motion och köttstycken som blandas med vaginor och nallebjörnar som blöder ur ögonen.

För så tror jag att det är.

För länge sedan såg jag en film som var jättedålig, den hette Man tänker sitt. Malplacerad sakral musik och filosofiska texter som läses av ett barn till scener av människor som trampar runt i skogen. Inget djup, ingen känsla, inget hjärta, nonsens. Vad skriver recensenterna då, jo, dom skriver, "magisk filmdebut!", "mästerverk!".
Jag skulle säga tack för försöket välkommen åter

fuck you helena lindblad med flera som förpestar kultursidan med ert jävla prettofuffens. Fuck you era jävla hakgnidare och alla era vänner som hellre ser en film med kulturelitens recenserande termer i åtanke än öppnar bröstet och gör er redo för bullseye

fuck you all