Forumet - Och alla ungdomarna dog av ålder eller tidens gång

Och alla ungdomarna dog av ålder eller tidens gång

126 0 1
sextiotalsjuttiotalåttiotalnittiotal det är inget val det är ett tvång och när du är där kan du aldrig återvända bara se allt som var och drömma och nuet har inget som helst värde i nuet, enbart när man kan se tillbaka på det spelar det någon form av roll.
Alla som var och levde och upplevde odlade håret grått och gick bort, alla känslor och tankar och musiken och allting bara försvann med tidens bittra cynism.

Sen står man där och undrar vart allting tog vägen som någon gång bytte någonting för några andra, och sedan för sig själv och att man inte har tid eller möjlighet att uppleva allting som skulle kunnat upplevas innan entusiasmen blir gammal och dör ut.

Tankarna blir ändå kvar och man fortsätter att observera, oförmögen att interagera och ständigt tänkande på att det var annorlunda än nu, och nu är det bara för sent.

Jag vill ha något jävla hopp och sammanhängande tankar och en kropp att trivas med och en förmåga att uppleva, tolka och relatera men det är för sent nu, man är bara ett spöke av allt som någonsin varit som tappat bort sig på en rak jävla linje för evigt enkelriktad tills alla andra och en själv inte längre finns, utan att man lärt sig någonting eller känt något verkligt i sin egen existens.

Varför måste det hela tiden vara såhär? Kan inte allting vara föränderligt inom en beständig konstant istället så att man kan ha lite tid att kanske kunna nå någon form av sinnesro istället för den konstanta panik som fyller ens sinne och tömmer ens själ.

Hur länge till skall det här pågå innan någon säger ifrån och gör någonting åt det? Jag kan inte, jag tappade bort alla tankar och kom ingenstans när jag letade efter lösning, massa år som bara dog och blev nog overkligt, någonting så långt borta att det inte går att nå, jämlikt alla andra år som men tittade på på avstånd av tiden medan man någotsånär upplevde det som kanske fanns eller inte vad fan vet jag, jag vet ingenting, jag har ingen koll.

Jag kräver en tid där förändringarna är händelser, inte personer, inte liv och död, som bevarar och lever inom sig självt, ad infinitum. men det spelar ingen roll vad jag tycker eller säger för ni kommer bara att fortsätta leva era liv som om ingenting hänt med vad ni nu bryr er om för stunden tills ni en dag dör våldsamt eller stillsamt och sorgset.

MANI

Och om jag bara kunde få sova en jävla natt någon gång så kanske jag skulle kunna vara begriplig även för andra som inte kan betrakta och se och tänka utan att göra.

Spana också in: