Forumet - Önskar varje senkund att jag var någon annan.

Önskar varje senkund att jag var någon annan.

348 0 20
Jag har ett problem som jag mår jättedåligt över. Jag känner ett sådant otroligt självhat. Önskar varje dag, varje timme, varje minut, varje sekund att jag var någon annan. Jag vill verkligen leva men inte som den person jag är.
Min personlighet är det som jag tycker förstör mitt liv mest. Jag känner att om jag inte ändrar på mig så kommer aldrig någon någonsin kunna tycka om mig. Och jag försöker verkligen ändra mig men lyckas aldrig. Min största rädsla är att jag snart ska ge upp, för jag mår bara sämre och sämre och mitt liv blir bara värre och värre. Hjälp!?!?!:(

Spana också in:

Tycker du borde prata med skolkuratorn eller skolsköterskan. Man skall inte hata sig själv — det är normalt att vara osäker på sin identitet och tycka att man är ful i tonåren, men detta inom rimliga gränser. Visst kan man ibland titta på en kändis eller modell och tänka: åh om jag kunde vara så. Men om du konstant går omkring och önskar att du vore någon annan så tycker jag inte att det låter normalt. Reagerar även på att du upplever dig som oomtyckbar. Det är ett problem jag också har (men äter medicin och går i terapi så jag är väl rätt stabil!) och som jag önskar att jag sökte hjälp för tidigare.

Det är jättesvårt att avgöra hur illa därann någon är såhär på internet, men, att du säger att du hela tiden går omkring och önskar vara någon annan samt är övertygad om att du är värdelös och att ingen kommer kunna tycka om dig tycker jag är starka signaler på att du borde söka hjälp av något slag. Desto tidigare desto bättre. Och, även om du inte litar på mig, så kan jag med all säkerhet säga att det går att tycka om dig. Jag har vänner som tycker om mig och jag är fortfarande helt oförstående inför hur någon kan tycka om mig — men de gör det likväl.

Lycka till!
Jag kan också känna mig väldigt missnöjd med mig själv, när jag var yngre kunde det vara självhat som det är för dig - men jag har tagit mig ur det mer eller mindre kan jag tycka. :)

Har du funderat över varför du mår så dåligt över dig själv? Vad är det för liv du vill leva men inte kan? Det kan ju visa sig utgöras av yttre krav som vid eftertanke kanske visar sig vara ganska dumma och ytliga.

Skilj på andras krav och dina egna, försök att inte låta dig påverkas så mycket av yttre påfrestningar och fundera över vad du själv verkligen vill. Man blir inte den man vill vara över en natt utan man får mer eller mindre ta det stegvis och pragmatiskt. [smile]

Det som hindrar dig från att "leva" behöver ju inte heller vara en integral del av din personlighet. Låg motivation, blyghet eller depression till exempel skulle jag inte räkna till min personlighet utan se det som ett humör (även om det är långvarigt).
Hampie:

Tycker du borde prata med skolkuratorn eller skolsköterskan. Man skall inte hata sig själv — det är normalt att vara osäker på sin identitet och tycka att man är ful i tonåren, men detta inom rimliga gränser.


Grejen är den att jag har verkligen försökt att prata om mitt problem. Först försökte jag prata med min mamma om det, men då sa hon att hon tyckte att jag slängde all min skit på henne så att hon också mådde dåligt och att jag inte skulle prata med henne för hon var ingen psykolog. Och jag gick till en psykolog en gång men det var så jobbigt och jag började gråta så mycket att jag aldrig mer ville gå dit igen.
Till sist vill jag bara säga att jag ser inget fel i mitt utseende, det är bara min personlighet, jag är så osäker och blyg att jag är helt ensam. Har inga kompisar alls, ingen vill umgås med mig pga hur jag är.
frukt:

Har du funderat över varför du mår så dåligt över dig själv? Vad är det för liv du vill leva men inte kan?


Jag vet varför jag mår så dåligt, det är för att jag är så otroligt ensam! Det är pga min personlighet, jag är så osäker och blyg. Vågar inte säga någonting, jag har så låg självkänsla att jag tror i princip att så fort jag öppnar munnen kommer den jag pratar med tycka illa om mig och börja hata mig. Just därför får jag inga vänner heller, jag ger absolut ingenting av mig själv, så ingen känner mig och vet någonting om mig.
j0hannaa:

Just därför får jag inga vänner heller, jag ger absolut ingenting av mig själv, så ingen känner mig och vet någonting om mig.


Jag vet precis hur det är.

Jag vet inte vilket annat tips jag kan komma med än att du borde fundera över det och inse att din rädsla egentligen är oproportionerlig, på så vis kan du få lite extra pepp att överkomma den!
j0hannaa:

men då sa hon att hon tyckte att jag slängde all min skit på henne så att hon också mådde dåligt och att jag inte skulle prata med henne för hon var ingen psykolog.


Din mor har rätt i sak, men, hon borde inte sagt det på det sättet. Att som vanlig lekman (d.v.s inte professionell) är det väldigt jobbigt med andra människors problem. Det är därför det finns utbildade proffs. Men man kanske, speciellt ditt sin dotter, skall lägga fram det på ett annat sätt. Hon kanske skulle kunnat hjälpa dig skaffa en bra terapeut eller följt med dit som stöd (men suttit i väntrummet medan du pratade med terapeuten?).

j0hannaa:

ch jag gick till en psykolog en gång men det var så jobbigt och jag började gråta så mycket att jag aldrig mer ville gå dit igen.


Det är jobbigt! Man går inte till en psykolog och mår bra när man går därifrån, för då gör denne inte sitt jobb. Att ta sig ur problem är svårt, men när man är klar är det en otrolig lättnad. Försök igen, men med en annan terapeut. Personkemin måste stämma — detta vet alla psykologer om! Men gör det nu, tro mig, jag väntade för länge och det har stulit flera år av mitt liv som jag inte får tillbaka.

j0hannaa:

Till sist vill jag bara säga att jag ser inget fel i mitt utseende, det är bara min personlighet, jag är så osäker och blyg att jag är helt ensam. Har inga kompisar alls, ingen vill umgås med mig pga hur jag är.


Och jag är rätt övertygad om att det inte är något större fel på din personlighet utan snarare miljöbetingade hjärnspöken som ställer till det för dig. Hjärnspöken är elaka små jävlar som förändrar ens världsuppfattning och får en att tolka saker på ett annat sätt än hur de egentligen är. Man kan tex tolka vänliga kommentarer och gester som förolämpningar eller hot. Man kan tro att folk som skrattar på stan skrattar åt en, snarare än den mer troliga förklaringen att någon sade något kul. Men, det är svårt att rå på dem själv. Desto mer intelligent man själv är, desto intelligentare är hjärnspökena. En terapeut brukar ha utbildning och verktyg för att se igenom och slå hål på de mekanismer som spökena har för att försvara sig. Detta har inte vem som helst.

Psykiska sjukdomar är självfödande, hjärnspökena är som parasiter som får dig att skydda dem. De får dig att dölja dem. Att argumentera mot dem går liksom inte. Den verklighet som de projicerar måste någon slå hål på, men det tar tid och det gör ont. Det är en process att få dig att inse att den (dunkla) verklighet du lever i är en illusion. Det gör ont, det är skitjobbigt, det är deprimerande, ångestfyllt och tar tid. Det är en långsam och stegvis process: det går inte över på en vecka. Det kan ta år.

Men! Det blir bättre. Jag känner flera, och många på den här sidan kan intyga, att de med hjälp blivit bättre. Jag är en av dem. Mina problem är inte borta, men, mitt liv är bättre än innan jag sökte hjälp. Min bror är kroniskt sjuk och kommer alltid vara det, men med hjälp av vården så är hans själsliv under kontroll och han kan leva ett vanligt liv. Du kanske aldrig kan bli den där glada tjejen som är väldigt självsäker — men du kommer kunna få vänner och leva ett drägligt liv. Jag lovar dig: det finns något på andra sidan, men att komma dit är en lång process. Men, det är värt det. För stannar du där du är kommer det leda till depression och själslig leda. Tyvärr så finns det två val: att simma i sirap eller att sjunka och drunka i sig själv.

frukt:

Har du funderat över varför du mår så dåligt över dig själv? Vad är det för liv du vill leva men inte kan? Det kan ju visa sig utgöras av yttre krav som vid eftertanke kanske visar sig vara ganska dumma och ytliga.


Många med problem analyserar sig själva in absurdum. De vet, ofta felaktivt, vad som är fel. Jag har jättebra koll på vad jag gör för fel, varför jag är ledsen då jag är det. Vad som ger mig ångest. vad som gör mig apatisk. Men självinsikt leder inte till att man blir frisk. Att veta logiskt och intilektuellt att det man känner är fel tar inte bort känslan. Man hamnar liksom i ett slags kognitiv dissonans, vilket i sin tur ger mer ångest. Känslor är oftast starkare än förnuftet och vinner tyvärr nästan jämt.

j0hannaa:

det är för att jag är så otroligt ensam! Det är pga min personlighet, jag är så osäker och blyg.


Doktorn, nu. Ungdomsmottgningen, husläkare, vad fan som helst. Antidepressiva och samtalsterapi och man kanske kan stävja detta innan du utvecklar andra problem. Snälla, försök :)? Jag lovar att det är värt att kämpa för!
frukt:

Det underlättar något enormt dock om man är kapabel till att rationellt närma sig sina problem. Av insikt bör handling följa.


Det spar terapeuten några timmar förklarande, men, man behöver ändå ofta hjälp att bemästra känslorna. Blott självinsikt gör inte en frisk. Hjälp utifrån skall inte underskattas. Hjälp innifrån i form av antidepressiva skall inte underskattas heller. Sedan är det bara att bombardera hjärnan med information som motsäger hjärnspökenas bild av verkligheten tills känslorna följer efter.
Hampie:

Blott självinsikt gör inte en frisk. Hjälp utifrån skall inte underskattas. Hjälp innifrån i form av antidepressiva skall inte underskattas heller. Sedan är det bara att bombardera hjärnan med information som motsäger hjärnspökenas bild av verkligheten tills känslorna följer efter.


Jag förnekar inte värdet av hjälp utifrån utan inkluderar det i vad jag menar när jag säger handling. Jag har inte sagt att endast självinsikt läker.

En terapeuts uppgift är att få en att inse hur ens problem är beskaffat, egen insikt eller disposition mot introspektion och ärlighet underlättar det. Inte bara i förklaringsskedet utan även i handligsstadiet.

Som du själv säger så kan ens "hjärnspöken", bilder eller tankebanor i sig leda till emotionella problem, att uppmärksamma dessa tankebanor och att inse felen i dem kan med hängivenhet upplösa problemet snarare än att utvecklas till ett sorts trubbigt "bombande".
åh jag känner igen mig som in i norden.
jag är i samma situation.
gick till vuxen psyk och mådde ännu sämre. gick till kuratorn/syv på skolan,men kunde inte få fram riktigt vad jag mena så han trodde jag menade allmänt. en liten "svacka" med för mycket att göra i skolan.
jag vet inte, jag tror man måste leta lite innan man hittar en psykolog/kurator som man kan känna förtroende för. för det är just det man behöver. men varje gång man stöter på någon som man inte trivs med så backar man tillbaka ett steg. eller så är det för mig. det tog lång tid innan jag förstod att jag behövde hjälp o nu när jag försökte så visa det sig det jag trott från början att det inte hjälper, men sen har jag inte gett någon en ärlig chans för dem har inte riktigt förstått vad jag menat kanske.
men det ända som kan hjälpa är att prata med någon tror jag. man försöker massa själv men man kommer alltid tillbaka till samma gamla tankar.

läs massa på internet, läs böcker, det har jag gjort, lånat massa böcker bara för att sätta igång hjärnan,få se vad andra säger, hur dem hanterar det. det känns omöjligt men det öpnnade massa dörrar för mig, inte att jag förändras men så man förstår sig själv bättre, varför tänker man som man gör osv,man går lite djupare i sig själv.... <3
du får gärna höra av dig om du vill prata mer,<3
har alltid känt mig ensam med detta o när jag läser att du känner likadant om dig, så blir jag ledsen, för önskar ingen annan det, o för jag är säker på att du verkligen är bra o perfekt som du är,<3 man har bara svårt att acceptera det,<3
o jag vet hur svårt det är med vänner...det är sjukt jobbigt,<3:((( stor kram!