Forumet - Över två år tillsammans

Över två år tillsammans

149 0 14
En relation där vi varit i tvåsamhet, bara haft varandra och varit endast exklusiva till varandra(intimitet, sex, osv). Ingen annan. För ett tag sedan bestämde vi oss för att bryta upp. Vi hade kommit till en punkt där vi kände gemensamt att det var bäst att gå skilda vägar i förhållandet, fastän vi samtidigt ville vara tillsammans..

Jag har svårt att inte längta tillbaka, svårt att inte vilja vara med honom som mer än en vän.. Svårt att inte prata intimt med honom.. För ett tag sedan var han intim med en tjejbekant till oss båda, vilket gjorde mig förstörd..

Vi båda två vet att vi kommer att såra varandra mer eller mindre då vi fortfarande har kontakt, men vi känner att vi inte vill ta avstånd från varandra.. När vi älskar varandra..

En sak jag funderar på är ifall vi skall ta en "paus" från att prata med varandra, men då är frågan vad som händer när vi träffs igen och kommer i kontakt med varandra.

Just nu när vi pratar med varandra, bryr oss om varandra som vi gör, känns det nästan som att vi skadar oss själva i samma veva som vi försöker vara där för varandra..

Jag vet inte riktigt vad jag skall göra eller ta mig till...

Spana också in:

Tankarna går, jag förstår och tackar för svaren.

Jag känner dock bara, vad skulle vara bättre i detta fallet.. Att försöka ta en "paus" i att umgås och hoppas på det bästa? Kanske att det blir till jul eller närmare nyår man kanske kan börja prata igen.

Skulle det vara en bra idé eller skulle det bara få oss att glida isär? Eftersom vi vill ha kontakt osv, men det kanske bara behövs tid.

Bah, att allt ska ta sådant tid att komma fram till och komma över.
Att ha kontakt med varandra kan ju liknas vid psykiskt självmord.
Nämen. Fast jo. Ni plågar bara skiten ur er själva.

Sträck på er och skärp till er, det här är ett gemensamt beslut ni tagit och då får man jobba för det.
Att ni älskar varandra borde ge er respekt och kraft nog att även hålla er på avstånd, för att slippa plåga varandra.
Vi plågar varandra även med våran onärvaro, men jag tror det är lika bra att ta en del av plågan nu än att ta den sedan när den slår en i ansiktet för att en av parterna har en annan.

Haha, jag tycker jag nästan är.. Jag vet inte, konstig kanske, men vi har bestämt oss att inte prata med varandra till på fredag. lol.
Se det som såhär, när ni separeras blir det som ett känslomässigt sår. Eran "onärvaro" gör visserligen ont men är en läkande process. Den upprepade kontakten sliter dock upp såret och kickar tillbaka processen till ruta 1. Hårt men sant.. Antingen är man ihop eller så går man isär, inget mellanting fungerar i längden.
Just nu är jag i en situation när jag vill slänga honom åt andra kvinnor, samtidigt som jag blir fruktansvärt svartsjuk.. Det känns nästan som att min andning stoppas, man får ett svart hål inom sig och själen kvävs.

Vi har nu en liten paus ifrån varandra.. Som jag skrivit ovan..

Att denna process skall ta sådan kraft av mig, känns så otroligt tungt. Att omvandla dessa känslor från att älska honom som pojkvän till att försöka se honom som en vän eller bekant.

Samtidigt som jag vill slänga honom mot andra kvinnor, vill jag även skydda honom.. Men antar att det är något han själv får göra, han är trotts allt en "stor pojke".. :P

Jag känner att jag inte riktigt vet vad jag skall ta mig till. Försöker ta mig ut och träffa nytt folk, vara med kompisar och aktivera mig med saker.. Dock finns tankarna ändå där..