Forumet - Okapabel att älskas

Okapabel att älskas

129 0 7
Eldande andedräkt mot nacken, torra kyssar på kinderna, pannan, munnen. Svidande klämmande händer om höfterna, förvirrade darrande händer på hans axlar. Varliga blickar på halvnaken kropp, skrikande protester i huvudet. Rörliga kroppar med skrikande hjärnor och hon vill gömma ansiktet mot hans hals och han vill knulla. Han ler och stryker över hennes små bröst, nedför hennes mjuka mage och hon vänder sig bort ifrån honom när han fortsätter neråt. Han kommer efter med sin underbara andedräkt och kysser hennes öra, viskar med flåsande röst att hon är vacker och att hon förtjänar att få det skönt. Hon darrar under hans röst och han tar tag om hennes haka så att han ska kunna se henne, fast egentligen så vet han att det är hon som är svag för hans ögon. Försiktigt smeker han sig neråt igen och hon försvinner under hans ögon.

Ensam, lämnad, sårbar, otacksam och osammanhängande olycklig i en nyknullad säng med skrynkliga lakan. Nyrakad och blek, försvunnen under täcket med en snart lämnande förälskelse med underbara ögon. Hon vill gråta men sniffar spår efter hans dofter och hon är inte van vid att se honom så lugn. Han är nog finast i världen, med rufsigt hår och hon kan lätt försvinna mot hans stora kropp bara om hon hade vågat krypa intill men hon är knullad. Hon vet att hon inte är vacker, vet att hon inte är särskilt snyggare än alla han log mot och hon vet att hon inte är mer än en pulserande, skälvande, försvarslös sak i de där ögonen.

Hon satt i fönstret och rökte, luften gjorde hennes bröstvårtor styva under det tunna linnet och det hon kände sig snygg. Nyrakade ben i en böjd vinkel och hon strök med handen över smalbenet, gömde låren lite genom att ha dem tätt intill varandra. Det satt tre fåglar i trädet över gatan och de hoppade runt på de krokiga, vanställda grenarna. Hon drog djupa halsbloss och fantiserade om svarta lungor och skadade kroppar. Blödande sår under tjocka sårskorpor och hostande halsar med taggiga strupar. Han sträckte på sig i sängen och kikade upp på henne och hon ignorerade honom, fokuserade blicken mot fåglarna på andra sidan gatan. Kanske ville han att hon skulle ha gått sin väg? Osäkerheten gröpte ur henne inifrån och hon kände sig som en sliten trasa, varken användbar men dock existerande. Rädd och tyst satt hon med blicken långt bortvänd ifrån honom. Tyst steg han upp, kom alldeles inpå och utan att säga någonting tog han cigaretten och söp in en munfull med rök och lät den sippra ut ur mungipan. Hans ögon log sådär slugt, blev nästan till två små springor och så stod han och såg på henne medan han rökte upp cigaretten som han sedan fimpade på utsidan av det öppna fönstret. Försiktigt strök han bort håret från hennes panna och kysste henne ömt och kliade henne lite under hakan. Matt lutade hon huvudet bakåt och följde honom med blicken när han gick in på toaletten och stängde efter sig. När hon hörde honom sätta på duschen så hoppade hon ner och började klä på sig och skyndade sig sedan ut, bort ifrån allt som han var.

En ensam säng och hon frös och hatade sig själv. Rev sönder huden så att det sved och hon grät in i kuddens kvävande lukt. Fördärvade drömmar med omöjliga skrivna meningar med ord av kärlek och ensamhet. Grät över obarmhärtigt hat över sig själv och grät över onåbar längtan efter honom. Osammanhängande gråtmoln med söndersliten hud och det blödde på vitt lakan men hon krälade, sparkade, förbannade sig själv och sin dumhet. Skulle inte bli knullad av honom, skulle inte bli en i mängden, skulle inte suddas ut som en krossad fluga på väggen, skulle inte försvinna i andras ögon som en skadad flicka med krossad självrespekt. Hon var en svaghet, hela hon var en svaghet med torra handflator och sönderrakade armhålor. Och hon hade låtit sig övertalas, för hon ville. Hon ville, ville bli hans. Och hon gick med på det, och nu lossnade hon helt ifrån hans synfält. Hon är osynlig under ett rött täcke med hjärtan på.

Orkan. Hon är ett löv i orkan och hon dricker sig lätt på vodka och coca-cola light. Förvirrad och rädd virvlar hon runt och det blåser men hon flyger undan och skrattar åt någonting som hon inte förstår. Ostadigt går hon hem ifrån en meningslös fest och det är mörkt men långt ifrån kallt. Orkanen slickar henne bakom öronen men hon vinglar undan och gömmer sig, lyckas försvinna i sista sekunden. Hon hör steg bakom sig men orkanen överröstar ljuden och hon river sig på armarna för att få bort. Händerna är stadiga och de vänder henne mot honom och orkanen skriker mot henne och blåser sönder hennes bladtunna vingar med obarmhärtig styrka. Hon ramlar mot honom, begraver ansiktet mot hans tröja och klamrar sig fast. Klamrar sig fast och försöker att inte skrika. Lämna mig inte, lämna mig aldrig, jag trivs bra här, jag vill vara hos dig, alltid. Försiktigt stryker han henne över håret, vyssjar och värmer. Du blöder, säger han och hon snörvlar tyst mot hans bröst. Oförmögen att röra sig hjälper han henne att gå med ett hårt grepp om hennes midja. Försiktigt lägger han henne i sängen och bäddar om henne. Hon darrar, skadad och förödmjukad. Mjukt och ömt kysser han henne på munnen och kramar henne tills hon somnar.

Hon vaknar av att han sitter i fönstret och röker. Den vackra kroppen är krökt längst med fönstret och benen tar spjärn så att han lyckas sitta upprätt. Kanske tittar han på de kvittrande fåglarna som hon hör genom det öppna fönstret. Han vänder sig mot henne och ler mjukt och kärleksfullt. Leendet omringar henne och hon får plötsligt svårt att andas. En brännande kärleksfullhet kramar om hennes hals och kväver henne sakta. Hon vill bort, försvinna ifrån honom. Uppskrämd och kärrad av den elaka insikten skyndar hon sig därifrån, kryper ihop med sig själv och gråter. Varför skulle han börja älska henne?

A_Walk_Outside____Butterfly_Bo_by_vgaer.jpg

Spana också in: