Forumet - Olyckligt kär

Olyckligt kär

413 1 2
Hej på er!

Jag är en 20 årig tjej som är olyckligt kär i en 22 årig kille. Vi har varit vänner sedan år 2013 genom ett gemensamt intresse. När vi träffades var vi båda i förhållande men jag har alltid sett honom som en väldigt fin kille. Vi har många gemensamma vänner och han kände även min förra pojkvän innan jag gjorde det. I våras gjorde vi båda två slut med våra respektive och sedan började vi umgås allt flitigare med varandra. Tidigare sågs vi mest bara i stora grupper och snackade lite allmänt, inget särskilt med andra ord. Hela den här sommaren har vi spenderat tid med varandra nästintill varje dag och nu har jag börjat utveckla känslor för honom. Egentligen fick jag känslor redan under sommaren men jag försökte trycka bort dem för att inte förstöra vår vänskap. När vi har umgåtts på tu man hand har vi kollat på film, gått ut på krogen, pratat i timmar hela nätterna, haft massvis med sex och cyklat (det gemensamma intresset) tillsammans.

Vi har gett varandra komplimanger, vi har interna skämt, vi brukar hålla varandra i handen när vi ska någonstans och kollar varandra djupt i ögonen. Därför har jag alltid trott att våra känslor för varandra har varit ömsesidiga. Vem lägger ner så mycket tid på annan människa utan att känna något tänkte jag? Vi har umgåtts på det här sättet sedan juni till början av oktober. Båda har tagit initiativ till att ses.

Förrförra helgen så bjöd han hem ett gäng kompisar på fest. Jag tog med mig två av mina tjejkompisar och naturligtvis hamnade vi i säng i slutet av kvällen. Han bor en timme ifrån mig under den här månaden så det var dock en självklarhet att jag skulle sova över. Det slutade med att jag stannade från lördag till tisdag. Natten till tisdagen började jag bli less på att gå och undra och ställde honom mot väggen. Jag frågade vart vi stod i vår relation. Det blev ett ganska tungt samtal mellan oss två. Jag vet att jag är kär i honom men jag är osäker på om ett förhållande mellan oss två skulle fungera i längden. Jag kände att jag ville satsa ändå eftersom jag inte längre ser honom som bara en vän utan som en potentiell partner. Jag kommer nog aldrig kunna se honom som bara en vän igen. Så varför inte berätta hur jag känner tänkte jag?

Han svarade bland annat att han inte tänkt så mycket i dem banorna vilket gjorde mig mållös. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Han verkar alltså ha varit så inställd på att vi bara ska vara vänner. All den tiden vi har gett varandra, allt vi sagt och gjort, och han har inte ens tänkt åt det hållet? Han började gräva ner sig i tankar om att inleda en relation och sa saker som ”Ja, vi har ju samma humor, du delar samma intressen som mig, vi har många gemensamma kompisar” varpå jag avbröt honom och sa: ”Är du ens kär i mig då?” Jag tänkte mest att det inte spelar någon roll hur många rätt jag har. Jag vill veta. Sanningen är bättre än att inte veta något alls. Han svarade: ”Jag vet inte riktigt om jag vet vad kärlek är” varpå jag svarade: ”Jag skulle nog säga att du inte är kär, för när man är kär, då vet man”. Vi blev tysta ett tag och jag började känna hur han började bli osäker på mig. Jag försäkrade honom och sa: ”Vi kommer fortsätta vara vänner, du kan vara lugn, men inte som vi är idag” och när jag sa det började han gråta. Om sanningen ska fram, som sagt, jag kommer nog aldrig kunna se honom som bara en vän igen. Jag ville mest bara lugna ner honom. Medan han låg och grät så kände mig mest bara tom. Det blev tyst en stund igen och jag började känna en form av lättnad och sa sedan: ”Det är skönt att veta nu iallafall”. Han var fortfarande tårögd och sa ingenting. Jag frågade vad han tänkte på ”Jag tänker mest bara på hur tråkigt det känns att vi inte kommer dela alla stunder som vi har haft längre”. Jag svarade inte. Efter ytterligare en stund så ställde han mig frågan om jag verkligen vill vara i ett förhållande och då blev jag rejält osäker. Jag är kär, jag är så jävla kär men på något sätt så känns det som att timingen inte är helt rätt i våra liv. Han började berätta om sitt tidigare förhållande, om hur det ett flertal gånger knäckte honom och att han inte vet om han är redo än. Jag känner lite samma sak.

På morgonen så var det svårt att titta varandra i ögonen. Och senare den dagen tog jag tåget hem. Då började jag gråta. För nu visste jag. Nu hade jag fått det bekräftat. Vi pratade inte med varandra på fem dagar tills han började skriva med mig. Först ignorerade jag honom men insåg sedan hur löjligt jag betedde mig. Jag ville inte visa att jag är sårad. Vi skrev lite allmänt och sedan var det ingenting mer med det. I måndags skrev han till mig igen och då började han öppna upp sig lite mer. Han skrev att han inte kan sluta tänka på mig och vår pratstund vi hade den där natten. Att vi borde prata mer vid ett bättre tillfälle. Jag höll med men är inte helt övertygad. Det kändes egentligen som vi hade fått allt klart för oss. Därför blir jag också ledsen att han skriver som han gör, för jag hade börjat acceptera att han inte kände likadant. Han berättade också att han känt sig elak som låtit mig hänga så länge, att han inte insett hur jag har känt. Jag skrev att han inte behöver tycka synd om mig. Att det löser sig och att vi får prata mer om det när vi ses nästa gång. Han avslutade vår konversation med: ”Du ska veta det iallafall att oavsett vad som blir så ligger du mig sjukt varmt om hjärtat” varpå jag svarade ”Samma här”.

Sedan dess har vi inte hört av varandra och nu börjar jag tvivla extremt mycket. Det har alltså snart gått en vecka sedan vi hördes av. Varför skriver man något sådant och sedan slutar försöka? Han vet hur jag känner för honom nu. Han har bollen i sina händer. Han vet att jag hänger i luften, i väntan på svar. Ett bättre svar, oavsett om det är bra eller dåligt. Jag vet att jag borde ge honom tid. Att vi får ta det nästa gång vi ses. Men den här väntan är olidlig. Kanske ni kan svara mig? Vill han något mer eller försöker han bara behålla sin kompis genom att ge mig förhoppningar? Jag vägrar skriva till honom, jag tänker inte krypa tillbaka och försöka få kontakt. Varför ska jag? Det är han som borde bevisa att orden som han skrev senast verkligen är sanna. Eller bara avsluta det hela.

Vad tror ni?

Såg att det var ett tag sen du skrev inlägget, men får man fråga hur det gick? 

Har varit i en liknande situation och då avbröt jag ganska tvärt, eftersom han inte visste hur han kände och jag visste att jag inte orkade vänta. Ett halvår(!) senare insåg han att han visst hade känslor för mig, men då hade jag redan gjort allt för att komma över honom - och lyckats. Idag har bådas känslor svalnat, men vi kan fortfarande vara vänner, dock inte så nära som förut.