Forumet - Olyckligt kär

Olyckligt kär

313 1 1
Detta är bara en av mina olyckliga träffar, så jag tar det från början.
När jag själv var yngre och ev. dummare så var jag nog som de flesta killar/tjejer från 15-20+, allt handlade bara om att ragga och ligga med så många man kunde. Vilket är kul, ett tag, tills även du har blivit krossad för många ggr.
Från min sida har allt bara varit ett spel för att man gör som alla andra, grupptryck. Tillslut blir man helt kall inför andra människor, och folk är samma mot dig. 0 Kärlek, och bara som en sexindustri där alla jagar varandra för det fysiska.
Men när jag var 22 låg jag med den sista tjejen för skojjs skull, från att ha varit helt kall till att bara pulsera av kärlek som jag aldrig känt förut. Visst vi hade bytt bilder och pratat i telefon, men första gången jag såg henne så sa det bara pang... och nu börjar problemen.

Som vanligt, det som alltid funkar med tjejer(till 90%, enligt mig!). Så kör jag samma vanliga spel som jag alltid har gjort, få henne att skratta, ljuga ihop ett liv som passar det hon gillar osv. alla killar kan det här. Det funkade såklart, vi låg och skildes åt.
Efter det här så finns det ingen annan tjej i huvudet på mig längre, för 4 år framåt.

Ja tänker på henne på morgonen när jag är trött, jag tänker på henne innan jag ska sova och alla dom deppiga stunderna jag haft i livet för att göra mig glad igen. Jag kan sitta och glo på någon gammal bild av henne och bara känna hjärtat gå i 120.

Nu är jag 26, livet har börjat bana utför, utbränd, djupt deprimerad. Sista halvåret har jag varit helt isolerad hemma, från att ha ett liv där knappt en timme finns över till totalt stillhet. Jag kan inte känna kärlek och glädje längre. Men då kommer den där dagen som var för en vecka sedan, då den här tjejen hör av sig efter 4 år och undrar om vi kan ses för att hon var i samma stad. Helt plötsligt kommer det tillbaks, hjärtat bankar, jag är så nervös att jag skakar och aldrig känt mig lyckligare. KANSKE har hon hört av sig för att hon känner som jag också.

Vi är idag helt olika personer, helt olika typer av vänner och liv. Vi ses och jag har aldrig varit så KÄR som då, helt knäsvag och nästan svamlar fram orden när vi ses. Vi pratar med varandra i ca 1 timme, sedan måste hon åka hem igen. Hon känner som jag, vi sms och pratar varje dag, men hon tycker inte vi funkar ihop pga. att vi är så olika. Att vänner/familj inte ska acceptera oss som par, plus att vi bor ca 4 timmar ifrån varandra.

Hon har vänt mig från en självmordsbenägen, utbränd och vilsen människa till världens lyckligaste igen! Jag måste ha henne, över allt annat, men hur gör jag nu. Hur visar jag mitt riktiga jag utan att skrämma bort henne, hur är man romantisk på riktigt. Jag vet inte, men kanske någon annan vet?

Skriver mest för min egen skull bara för att få ut detta, men tacksam för dom som orkar läsa och hjälpa!