Forumet - Om det känns som om man inte har några föräldrar

Om det känns som om man inte har några föräldrar

33 0 3
Jag har inte den där grundtryggheten till mna föräldrar. när jag var liten så bytte jag o min lillebror familj för att våra biologiska föräldrar inte kunde ta hand om oss.

jag hade några år tidigare slutat lita på mina föräldrar då jag vid treårsåldern blev separerad från min mamma i 1års tid. jag tror att min tillit till min mamma försvann då.

jag har dock tyvärr inte lyckats skapa dessa känslor till min nya fostermamma. min lillebror har. men han gick på terapi efter flyttten och min fostermamma tror att det är därför han har utvecklats mer än jag.

problemet med det här är att det påverkar mina relationer till andra människor. det är som om jag söker en modersfigur hos andra människor. en um:are som jag kom väldigt nära påpekade detta hos mig, att man kunde känna det :(.

ett problem med detta är att när relationer verkligen förrstörs så blir jag djupt sårad. som om min mamma lämnar mig om och om igen. senaste gången drabbades jag av depressionskänslor.

vad ska jag göra? någon som känner igen sig? ska jag försöka konfrontera min riktiga mamma? men vad ska jag säga.. "hej det har aldrig känts som om jag har ditt stöd i mitt liv"

jag har försökt att lita mer på fostermamma vilket har gått bättre senaste dagarna.. tänker på folk som lämnat mig men blir inte ledsen utan tänker "äh jag har ju ändå christina"

nä, det jag behöver är tips, idéer och synpunkter på vad jag kan göra åt detta..

(jo, jag kommer kontakta psykolog också)
Bara för att man inte blivit "lämnad" av sin mamma behöver man inte ha den ultimata mamman heller. I min familj är det ofta jag som har fått mamma/psykologrollen. Alla kommer jämt med deras problem till mig och jag är ofta den som försöker medla. Därför blir jag mer klängig bland mina vänner osv för ibland behöver jag också någon som tar hand om mig.

Och folk blir lämnade varje dag vare sig det är av sina föräldrar, vänner, partner. Det är liksom inte konstigt att du känner som du gör. Tror faktiskt det som kan hjälpa dig nu är psykolog som du säger och kanske senare kognitiv terapi. Hoppas verkligen att det hjälper. :)