Aviseringar
Rensa alla

Orkar inte..


Ämnesstartare

Jag orkar snart inte leva mer. Har emetofobi som tar över mitt liv. Om jag bara har lite ont i magen blir jag jätterädd. Jag vågar knappt gå någonstans. Jag vågar knappt leva. Tänker på det hela tiden. Jag vill inte ha någon behandling heller. Klarar absolut inte av det. Jag dör mycket hellre. Har ont typ varje dag också. Vet inte vad jag ska göra! Är jätterädd hela tiden. Vill sluta ha ont typ varje dag! Har aldrig haft det förut. Inte varje dag iaf. Men jag är typ deprimerad och så nu så mamma tror att det är det och att jag är orolig och nervös.

Ni får tycka att jag överdriver. Ville mest skriva av mig för att det känns mycket bättre då. Vill bara må bra och vara lycklig. Det är min allra högsta önskan.


   
Citera

Usch. Varför vill du inte ha behandling? Du måste ju haja själv att du behöver det. [sad]


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Vågar inte.


   
SvaraCitera

Du får stöd och hjälp hela vägen och det är det ENDA sättet för dig att må bättre. Känns det inte värt att det är läskigt?


   
SvaraCitera

undrarbara:

Vill bara må bra och vara lycklig. Det är min allra högsta önskan.

Om det är din vilja, så är det möjligt.

Jag vet ingenting om hur det är att leva med emetofobi, men jag är säker på att du kan bli fri från det. Fast jag säger inte att det är lätt och jag tycker verkligen att du ska söka hjälp, för att uppnå din dröm.

Men alltså... kram![smile]


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Men övningarna är så läskiga.. Är så himla rädd.
Och jag försöker att tänka postivit med allt men det är så svårt.


   
SvaraCitera

undrarbara:

Men övningarna är så läskiga.. Är så himla rädd.
Och jag försöker att tänka postivit med allt men det är så svårt.

Det är din styrka. Att vara vettskrämd för någonting och ändå tvinga sig till det. Det är mod. Du klarar det! Se till att ha människor omkring dig som pushar dig. Det är viktigt, men det är bara du själv som kan ta dig upp ur skiten.


   
SvaraCitera

undrarbara:

Men övningarna är så läskiga.. Är så himla rädd.
Och jag försöker att tänka postivit med allt men det är så svårt

Det är ingen som kommer att tvinga dig till att göra något. De läskiga övningarna får du göra först när du är redo för dem, innan dess kommer du redan att få hjälp en bra bit på vägen.

PS det är okej att vara rädd.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Men jag pratade med en tjej och hon sa typ att man måste se videos på där folk gör det. Och det vill jag inte!
Och jag är typ rädd för allt btw. Är ingen modig person alls.


   
SvaraCitera

undrarbara:

Men jag pratade med en tjej och hon sa typ att man måste se videos på där folk gör det. Och det vill jag inte!

Låt henne inte skrämma upp dig, du kommer inte att bli tvingad till något du inte är redo för. Tänk inte på saker så långt fram i behandlingen, du kommer att vara annorlunda själv när det är dags för det. Det är bara samtal i början och känns det för mycket kan du gå hem när du vill.

undrarbara:

Och jag är typ rädd för allt btw. Är ingen modig person alls.

Man är modigare än vad man tror! [no-no]


   
SvaraCitera

Tycker att du kan börja prata med någon iallafall. Istället för att sitta hemma och bli rädd & sedan inte våga ta kontakt med någon överhuvudtaget. Jag själv går på möten och får göra saker som jag inte vill pga att jag försökt ta mitt liv ett x antal gånger, men dom gör verkligen allt dom kan för att hjälpa en och det är okej att vara rädd och ledsen.

Och då man väl kommit in i en deprission så är det lätt att det bara blir värre och värre. Det vet jag själv också av egna "erfarenheter". Det går bara runt runt. Tycker att du ska åtminstonde prata med din mamma så hon kan ringa så du får komma och prata med någon. Så blev det för mig, att någon i min närhet fick tvinga mig på möten. Och åter igen, det är okej att vara rädd. Och ledsen. Och deprimerad! Men tycker att du ska ta emot all hjälp du kan få.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Jag går på BUP men jag vet inte direkt om det hjälper..
En sak som lugnar ner mig är iaf att prata med mamma men hon är ju inte alltid hemma.


   
SvaraCitera

Okej, jag ska vara ärlig att det är samma sak här. Men man kan ju alltid försöka låta positiv, då det gäller hur andra mår. Vet själv inte vad som hjälper och har fått inställningen till att jag är ett omöjligt fall, vilket jag är. Kommer aldrig kunna må bättre. Och därför hoppas jag att det inte går så långt för dig och det är ju bra att du har din mamma att prata med, önskar jag också hade det.


   
SvaraCitera

Oj, stackars liten. Du kan skriva av dig till mig om/när du känner för det. Men jag kan säga redan nu att jag ABSOLUT tycker att du ska gå på den där behandlingen. Det kommer bli tufft, men i slutändan kommer det vara såå värt det. Jag förstår dock att du tvekar. Det förstår jag verkligen. kram <3


   
SvaraCitera

Skicka ett PM om du behöver någon att prata med. UM står bakom dig.


   
SvaraCitera