Schism:

Hur hanterar ni er ångest? Någon annan som lider av sömnbrist?

Det har gått farligt länge sedan jag hade ett ångestanfall. Jag säger farligt länge eftersom jag inte riktigt har förtroende för mitt psyke än och att det känns som att det gått för bra för länge, att det kommer smälla hårt när det väl smäller. Men än så länge känner jag inte av något alls. Har som mest fått lite svårt att andas när jag blivit stressad.

Sömnbrist har jag och har haft det sedan jag var 13. Oftast tar jag sömnmedicin, jag har fått Imovane utskrivet sedan ett par år tillbaka, men behöver dem mindre och mindre också. Men när det väl smäller ändå så har jag använt mig av tricket att förklara för mig själv att jag inte behöver sova, att det är lugnt om jag missar ett par timmars sömn. Tidigare stressade jag upp mig oerhört över allt som hade med sömnbrist att göra: blev stressad över att det inte gick, att jag var helt ensam i natten, att alla andra sov, att allt stod stilla och att jag skulle vara närmast död dagen därpå.

Så efter att jag började acceptera sömnbristen och vägrade låta mig slås ned av en natts dålig sömn, eller flera, så har det liksom gradvis försvunnit mer och mer. Inte själva insomnin, men stressen över det, så jag har blivit mycket mer harmonisk.

Har ju ångest typ jämt som resulterar i en massa psykosomatiska grejer, men det har varit så i så många år att jag ser det som normalt. Måste kolla om jag har astma också, men då måste man ta sig till vårdcentralen och stanna där även om man inte får luft och tappar kontrollen helt. Det är hemskt när jag väl tänker på hur mkt jag begränsar mitt liv efter det. Laddade ned pacic away igår. Ska läsa sen. Det är så svårt att få folk att förstå GAD och panikångest och det är synd, men man får tänka att det oftast beror på okunskap och inte okänslighet.

svefnpurka:

äter piller (sådana man får av läkaren då), inte sömnmedel då, utan antidepp.

Har testat sånt förut, dock inte mot sömnproblem. Minns inte att jag uppfattade någon effekt öht. Fick inte ens utsättningssymptom när jag av klev av cold turkey efter ett halvårs Zoloft-bruk. Men jag kan tänka mig att försöka en gång till för att se om sömnen förbättras.

svefnpurka:

träning

Är bäst. Brukar dock tappa rytmen förr eller senare eftersom något alltid kommer i vägen (stressplugg för närvarande). Mat, tillräcklig och styrketräning har fungerat utmärkt tidigare.

Väl skrivet, för övrigt. Blev lite mer motiverad.

ennie:

de hjälper nog inte jag förxsöker leva hälso samt jämt å mår ändå skitt dåligt sämre än när jkag inte gjorde de^^

Mår mycket bättre när jag (väl) sover, äter och tränar bra. Den heliga treenigheten.

I dag sov jag en timme och har inte ätit än.

Sameshit:

och springa flera hundra meter innan hon vaknade.

Märkligt och otäckt.

timeisrunningout:

Det har gått farligt länge sedan jag hade ett ångestanfall. Jag säger farligt länge eftersom jag inte riktigt har förtroende för mitt psyke än och att det känns som att det gått för bra för länge

Känner lite detsamma. Någon gång borde psyket krackelera... det är läskigt att tänka på hur mycket haltande signalsubstanser kan påverka en. Jag vågar sällan ignorera min inre kritiker i dessa fall.

isola:

Har ju ångest typ jämt som resulterar i en massa psykosomatiska grejer

Hoppas du kan bota/mildra detta.

Schism:

Mår mycket bättre när jag (väl) sover, äter och tränar bra. Den heliga treenigheten.

I dag sov jag en timme och har inte ätit än.

okej men jag bryr mig inte, tkr du är dum ^^

ennie:

okej men jag bryr mig inte, tkr du är dum ^^

Nice.

dazed:

Jag går och fiskar men just nu är det svårt även om en del dårar ger sig ut på isarna

Jag har för vana att promenera ut i skogen om somrarna. Att sitta på en stubbe och begrunda tillvaron är riktigt rogivande.

Brukar, om jag varit företag sam att ha varit på apoteket ta tabletter. Annars, vilket är de flesta gångar tar jag och går ett par kilometer. Inte lika mycket kaos då som när man bara ligger ned och går sönder.

Schism:

Jag har för vana att promenera ut i skogen om somrarna. Att sitta på en stubbe och begrunda tillvaron är riktigt rogivande.

Mjo när man känner att man är på gränsen bör man dra till skogs. Mycket angenämt.

OF 5:

vilket är de flesta gångar tar jag och går ett par kilometer.

Bra grej. Jag lyckades lugna mig med en långdusch. Sen fick jag äran att ligga bredvid en mysig katt resten av natten (mådde lite bättre då).

Jag käkar sertralin och anafranil. Sedan använder jag mig av metoder att tänka på som jag lärt mig via kbt. Jag har också fått väldigt bra dyngsrytm pga. intensiv kurs i skolan och att gå upp 7-10 varje dag har gjort guld för välmåendet. Jag har mycket mer eneri och får mer gjort vilket ger mindre ångest. Jag försöker altivera mig själv och inte sitta inne sysslolös allt för länge.

Jag borde vardagsmotionera/träna mer. Och helt tänka och göra i linje med kbtn. Sedan snackade min psykiatiker om en brainless syssla att ha som hobby.. det lät bra.

Enda ggn jag har fått en ihållande panikattack var när jag höjde min gamla ssri medicin så det där med självmedicenarnde låter som en trolig faktor om du ej har det frekvent annars.

Tkr denna tråds syfte är underbart bra btw.

Schism:

Bra grej. Jag lyckades lugna mig med en långdusch. Sen fick jag äran att ligga bredvid en mysig katt resten av natten (mådde lite bättre då).

Låter onekligen som ett rätt bra slut ändå.

Schism:

Hoppas du kan bota/mildra detta.

k

hoppas verkligen också

Fick svår ångest och panikattacker för ett tag sedan, mycket p.g.a stress och p-piller. Nu sover jag inte så mycket, men det var länge sedan jag fick en panikattack. När jag hade det kunde jag inte gå utanför huset utan att svettas ihjäl och börja gråta och tro att jag skulle tuppa av och dö. Har ssri som jag har haft i flera år nu med ett litet uppehåll, de är det som hjälper mig.

Hade ofta panikattacker när jag var yngre, mediciner hjälpte sådär, men då det mest var pga. social fobi så var träning på att vara bland folk den ultimata lösningen. Det tog dock ett par år innan panikattackerna hade avtagit tillräckligt mycket för att inte vara något större hinder längre. Sömnproblem har alltid funnits där för mig, dock i olika former. (Går från insomnia till hypersomni och tillbaka igen i perioder)

Sakta men säkert har ångesten kommit tillbaka med åren, vilket har ökat nedgångarna i måendet, och "tvingat" mig tillbaka till medicinerna igen.

piller-träsket börjades redan i prepubertal ålder, och efter mycket om och men med testande av olika piller så spikades escitalopram i de tidiga tonåren, sedan fortsatte det med risperdon, propiomazin och atarax, och när det märktes att atarax inte fungerade så blev det diazepam istället. Med åldern så byttes propimazin mot zolpidem, risperdon och escitalopram togs bort helt, och man var fri ett tag. Men så började det igen, ångesten och depressionen tillbaka, och ny medicin sattes in, denna gången blev det fluoxitin. Efter att ha gått ner aldeles för mycket av den sattes mirtazipin också in för att öka måendet ännu ett snäpp, ge tillbaka hungern, och bättra på sömnen lite, sömnproblemen var fortfarande kvar såklart, precis som alltid, och då zolpidem blev missbrukade så sattes nozinan in för att få mig att sova lite bättre iallafall, och sedan diazepam'en likså blev missbrukad så blev det alimemazin istället och här är vi nu. Kan fortfarande inte sova speciellt bra, men ångesten är borta, och panikattackerna stör inte något speciellt längre.