Forumet - Panikångest och sväljfobi

Panikångest och sväljfobi

2444 0 25
Har haft fobi för att sätta i halsen i många år. Satte en gelegodis i halsen när jag var runt åtta och sedan dess har jag haft problem mer eller mindre. Var ett tag då jag inte åt köttbitar och har svårt för saker som är sega för då går det inte att svälja. kan inte svälja tabletter heller på grund av det, äter helst inte fisk med ben i osv. Tuggar inte tuggummi eller äter halstabletter sedan jag satte en sådan i halsen för ca två år sedan. Det är ett stort problem då jag tillochmed måste spotta ut maten i servetter ibland.

igår drabbades jag av panikångest, mådde sämre än jag någonsin gjort. hyperventilerade, svettades och frös om vartannat, skakade och kände mig yr, helt borta på något sätt. hjärtklappning.
hade svårt att andas, kändes som jag skulle kvävas.
kunde inte dricka eller äta, pressade ner en droppe apelsinjuice som föräldrarna tvingade i mig, kännddes som de fastnade på vägen och trodde jag skulle spy.
uppsökte läkare då föräldrarna var oroliga.

läkaren konstaterade att de inte var något fel på mig, men trodde att det var panikångestattack. jag trodde inte det då, men efter attt ha läst massor på internet är jag nästan säker på att det var det. blev itvingad vatten, drack små små klunkar och sakta, det tog emot.
hon sa åt mig att gå hem och äta och dricka.

säkert, fick i mig mindre än ett halvt glas vatten och sedan inget mer. äta kunde jag inte.

min mamma förstår inte, hon tror att´jag mådde sådär dåligtg för att jag ätit dålig. vilker jag inte gjort.
åt både frukost och lunch och fika.
har fått i mig ett glas vatten och ca ½ dl youghurt idag... mamma ringer och pressar mig. jag klarar det inte.
får inte i mig något.

någon som känner/har kännt likadant? vad gör man!?

är så rädd för att få en panikångestattack igen, speciellt i skolan...

Spana också in:

hm, känner igen mig lite fast jag har spyfobi. Jag har inte haft en panikattack fullt ut sådär, tror jag, men något mycket liknande och det händer ibland när jag får för mig att jag kommer spy (fastän jag vet att jag inte har tillräcklig anledning att tro att jag kommer spy, men är ändå livrädd för det). Jag brukar bara försöka lugna ned mig själv, och banka in i huvudet att jag inte kommer spy/sätta i halsen.. inte för att det hjälper sådär jättemycket, men jag blir lite lugnare iaf. Försöker andas lugnt och långsamt och sånt..
Jobbigt värre att ha sväljfobi, så sök hjälp. Lycka till!
Idinadrömmar:

någon som känner/har kännt likadant? vad gör man!?


Hade problem med att svälja ett tag under högstadiet och kunde knappt äta när det var stökigt och mycket folk omkring mig(inte varje dag, men några gånger per vecka). Satt och försökte svälja gång på gång, men det bara fastnade. Brukade ge upp när alla vid mitt bord var klara och slängde därefter maten.
Det gick aldrig så långt som det verkar ha gjort för dig dock.
I samma veva som jag blev säkrare i mig själv försvann även de värsta problemen med att äta.

Känner du dig ofta rädd och osäker? Kan det vara så att du lever ut dina känslor genom sväljproblemet?
Idinadrömmar:

någon som känner/har kännt likadant? vad gör man!?


Har dina problem.. Främst panikångest, men har haft problem med att svälja också. Minns en vecka när jag var yngre.. Kunde bara äta sånt som smälter i munnen, typ glass.. [shake]

Men jag klarade av att käka sen när jag vart riktigt hungrig.

Får problem nuförtiden ibland i samband med panikångest-attacker, att jag inte kan svälja.. Men det brukar gå över efter några timmar..
När jag var typ tio satte jag halsen, fick inte luft på flera minuter och det jag åt var jättevarmt så jag brände typ sönder andnings"locket", vilket var väldigt smärtsamt efteråt. Fick panikångest så fort jag skulle svälja och slutade äta i flera månader, kunde knappt dricka, fick läggas in osv och vägde typ ingenting. Började äta tillslut efter att hela familjen, släkt, vänner och läkare gav mig jättemycket stöd; även fast det var jättejätteobehagligt att svälja, det tog år att lära mig svälja läkemedel igen. Har inga problem alls idag och tänker sällan ens på att det hänt.