Forumet - Pilet de Monsalon och Fardre du Outroscope: Del V

Pilet de Monsalon och Fardre du Outroscope: Del V

77 0 2
En morgon då Pilet de Monsalon satt vid sitt arbetsbord, mätt och nöjd efter en välbalanserad frukost och i full färd med att avnjuta sin morgonpipa, hörde han ett vämjeligt missljud. Han förfor en känsla av fordon, varför han for upp ur stolen. Var någon på väg att riva byggnaden? Det skulle senare visa sig att så icke var fallet; fram till denna tidpunkt var Pilet dock misstänksam och jävligt nervös. Det smittade av sig på hans livskamrat Fardre du Outroscope, som tidigare lugnt vilat på sin mjuka bädd i det rum han kallade sitt eget (det vette mot öster; mot den lummiga allén och den porlande fontänen). Denne blev nu skakig och uppvisade tydliga symtom på illavarsel. Tillsammans begav de sig ned till foajén, mot oljudets källa. De blev mycket förvånade över vad de fann där; en hoper barn, knappast äldre än tio år någonstans. Och alla hoppade de som besatta upp och ned på marmorgolvet. Oväsendet från detta harmlösa tilltag var i proportion till det som kan höras från en grävmaskin; detta förklarar heltäckande vår vän Pilets inledande oro. Det faktum att det bara rörde sig om barn, och inte om fordon, utgjorde dock ingalunda en källa till sinnlig frid. Både Pilet och Fardre hyste starka negativa känslor gentemot barn. Det skulle bli en tuff utmaning att ge dessa små gynnare ett anständigt liv i Aternenbriats ensliga korridorer.

"Hej pappa!" deklarerade en ung parvel på en kanske åtta år, tydligen riktade han denna sin hälsningsfras mot de Monsalon, som till yttermera visso försattes i ett tillstånd av fundering. Vad ville denne lille krabat honom, och vem var denne pappa? de Monsalon ådrog sig raskt sin och sin bögvän du Outrouscopes homoerotiska semestervecka i Italien föregående sommar och drog raskt den slutsatsen. Papa var ingen annan än Papa, den uschlige zigenare vilken påprackat dem en hoper värdelösa attiraljer till ockerpriser (sedermera hade det dock visat sig att sakerna inte var värda något alls, varför våra ärade protagonister så att säga gick bet vad den ekonomiska aspekten av transaktionen beträffar). Detta föranledde blott än mer huvudbry för den stackars skrumpna böghjärna som desperat sökte göra sig fri från det fängelse av kranium som tillhörde de Monsalon: Hur i h-vete hade Papa fördelat sig på ett flertal mindre kroppar, barnakroppar dessutom? Varför refererade Papa till de Monsalon såsom just Papa? Och varför är det så svårt att tala tydligt med kex i munnen? Men den stackars de Monsalon behövde inte plågas länge, ty nu ryckte den bombastiske du Outrouscope in i ett tafatt försök att rädda situationen, ansiktet och sin vilostund. Valdemars udde.

"Barn! Jag vet inte varifrån ni har kommit, men det tycks mig som om erat öde är att bli omhändertagna här, och jag vill inte sätta mig emot ödets nyck. Ni får stanna; detta på ett villkor. Att ni arbetar flitigt i trädgården och anlägger en paviljong där jag och min vän Pilet (jag heter förresten Fardre; våra släktnamn kan ni ge fan i) kan sitta sena nätter, kanske i fint sällskap, och diskutera allehanda aktualiteter över en utsökt aperitif. Denna paviljong ska ha måtten trettiosju gånger tolv meter och vara oktagonal till sin form. Ni kan sätta igång med arbetet genast; bränsle i form av mat (rotfrukter) finns att skörda litet varstans på vår väl tilltagna tomt" skalderade Fardre du Outroscope med en pondus sådan att den ej skådats annat än i det förvisso orättvisa sammanhang den var hämtad ur; kommunikation till svaga, hjälplösa barn. Och ni må tro att alla de små längtade tills den dag då de, om ödet så ville, skulle inträda vuxen ålder och bli förmögna att slita sig fria från de kättjor de nu var i färd att bindas med.

"Kom nu här, små barn" domderade du Outrouscope så manligt som hans fragila gamla stämband tillät. Barnen, som var små och veka fann sig likt mexikaner i sin slaviska situation och organiserade sig i ett led, vilket inspekterades av du Outrouscopes och de Monsalons samlade krafter. Samtidigt som allt detta tilldrog sig lät dock de Monsalon den imbilske men öppensinnade drömbulten Anders Drömmare, residenset Aternenbriats högst personliga tjänare och marodör, via en diskret blick förstå att han - alltså Anders - skulle hämta den väldiga kätting med handklovar i barnvriststorlek, vilken de båda herrarna ständigt förvarade i sin ofantligt dammiga källare, i händelse att en dylik situation, vari sagda superkätting skulle kunna hållas för kompatibel med de illistiga männens planer, skulle uppdagas. Nu kom den minsann väl till pass !! De två herrarne låste illvilligen ihop de på led uppställda barnen, och kommenderade dem att raskt ta itu med de ovan nämnda arbetsuppgifterna. Barnen vrålade och skrek, skrattade och jämrade sig, men de Monsalon och du Outrouscope lät sig inte bekomma, ty de var fullt medvetna om att inget fullgott arbete kan utföras lite veklagan förutan, därtill hade de befunnit sig i samma situation själva, även om deras belägenhet i den omtalade situationen knappast kan jämföras med den situation i vilken de dumma små barnen nu befann sig. "Marsch! Marsch!" skrek de Monsalon, som tagit upp en piska från ingenstans och nu lät sina sadomasochistiska tendenser få fritt utlopp över de stackars små barnens ryggar. Barnen var för övrigt sju till antalet, och synnerligen väl klädda.

Alltmedan han piskade barnen, frågade de Monsalon dem om deras identiteter. Den information han genom detta kunde tillgodogöra sig redovisas här. De var alla magra; så mycket kunde man utröna bara genom att kasta en blick på dem. Detta gällde dock i lägre grad hos en plufsigare unge, som hette Peter och var sex år gammal. Han var förvisso inte kraftigt byggd, men i jämförelse med de andra barnen framstod han som välgödd. Denne yngling hade ett förflutet som afrikansk gravplundrare, och hade därtill flera liv på sitt samvete; detta var alltså svart som den djupaste blåneger. I övrigt var han ointressant och ganska alldaglig. Näst efter honom stod en liten späd flicka med oimponerande verbalitet och en förkärlek till sin syster, vid vilken hon alltid klängde fast, så till överdrift att knogarna hade hårdnat och bildat ett slags hornvävnad. Dessa syskon hette Eva och Ullna och var, om än bleka och klena, överlag välskapta barn som varken de Monsalon eller du Outroscope kände sig främmande inför tanken att idka sex med. Efter dessa flickor kom i trälalängan de tre trillingarna Opus, Magnificus och Tantra. De var smutsiga buspojkar som hade levt ett liv i lättja och överflöd upp till denna punkt. Denna brokiga skara, samt ytterligare ett barn, utgjorde alltså det kompani för vilket Pilet och Fardre skulle komma att hållas ansvariga för framöver. Föga anade de vilka konsekvenser deras militariska hushållande skulle få senare.

Nu var det arla afton och de små småslavarna slavade för fullt. De hade redan börjat resa en och annan pinne vilken skulle komma att utgöra en del av stommen till paviljongväggen; flickorna (Eva, Ullna och Magnificus) sydde och blandade drinkar åt sina herrar. Ett gäng fulla bönder hade dessutom samlats på plats. Anders Drömmare, trädgårdsmästare Gammelman Stilrunda Ponteur samt en arg liten gumma vars namn, syfte eller personlighet ingen kände till var i full färd med att förbereda aftonens supé. Det vankades kött. Men då kom ett orosmoln klättrande över himlavalvet, och det var vredgat. Ja! Det var inte utan att våra huvudkaraktärer ställde sig den enkla frågan: Vad fan är det där för ett moln? Det visade sig varta någon form av gasbundet vatten, vilket på grund av sin temperatur, vikt och molekylära struktur förhöll sig svävande ovanför marken, vilket naturligtvis förundrade de Monsalon, som var något dummare än du Outrouscope, något. "Nä, dra mä baklänges" mumlade han i ett omotiverat utbrott av värmländska. Holland. DÅ! Då uppenbarade sig en skock... eller nja, tre personer. Det rörde sig under alla omständigheter om tre ytterst illvilliga personer; detta kunde man se redan på långt avstånd då alla var klädda uteslutande i svart (men då de ju uppenbarat sig rakt framför näsorna på våra herrar behövde de aldrig på avstånd skapa sig en uppfattning om dessa personers inneboende, nej intrinsikala, ondska). "V-vilka är ni?" sporde du Outrouscope på sitt gammalmodiga vis, emedan han fruktade för sitt liv. "Vi är Dristleby-upon-Kniddlerhustres arkitekturhistoriska hobbyförsamling" kraxade en kråkliknande kärring, som tycktes vara deras ledare, emedan hon besatt en enorm näsa och en obefintlig pondus (hon saknade dessutom penis, men detta av rent biologiska orsaker). "Vi vill köpa ert slott!"

Denna oväntade, och för all del oönskade, händelse föranledde och markerade början på ett stort krig emellan Dristleby-upon-Kniddlerhustres arkitekturhistoriska hobbyförsamling och Aternenbriats ägare, Pilet de Monsalon och Fardre du Outroscope. Konflikten varade i femton månvarv och kostade åtskilliga tusen soldater livet, men våra ärade protagonister kunde efter denna pärs se sig som segrare; därtill rättmätiga ägare och godsherrar. Aternenbriat, det slott för vilket så många soldater fått sätta livet till, stod kvar, men var nu i trängande behov av konservatorisk tillsyn. Mången dag utan mat, vatten och pengar hade också satt sitt avtryck på de bägge gentlemännens hälsa; du Outroscope hade ådragit sig en allvarlig ögoninflammation, och de Monsalon var numera flintskallig. Detta betydde dock föga så länge de fick ha kvar sin älskade bostad, ty de ansåg att byggnaden hade en alldeles egen själ. Den var nästan som en god vän! Motiverade och fulla av ny energi började de sätta barnen, som sedan länge varit färdiga med paviljongbygget, i arbete igen. Dessa suckade förstås, men, som de Monsalon påpekade, "utan möda ingen lön". Därefter gick herrarna och lade sig i samma säng, knullandes frenetiskt med varann i en stor virvelström av kroppsdyrkan och periferal stimulans.

SNIPP SNAPP SLUT