Forumet - player ones tråd om poplåtar som är objektivt awesome, och varför de är det.

player ones tråd om poplåtar som är objektivt awesome, och varför de är det.

453 0 11

i denna tråd tänker jag posta poplåtar som är awesome, och presentera mitt case för varför de är det. jag har ingen aning om hur aktiv den kommer bli, då dylika utläggningar kräver omfattande tid, hjärnkapacitet och efterforskningar, och det är svårt att förutse hur ofta jag kommer ha tillgång till alla tre samtidigt. men jag ska försöka förgylla er vardag med min expertis och goda smak så återkommande som jag kan.

det är absolut tillåtet att hylla eller kritisera mina val av låtar och motiveringar, eller anklaga mig för att vara prettobög, och mitt universella svar på det kan antas röra din mamma. det är även tillåtet att diskutera tråden och vad som skrivs i den, men jag ska göra mitt bästa för att omöjliggöra en meningsfull diskussion genom oärlig argumentation som ej går att bemöta på ett rimligt och sakligt sätt.

mycket nöje.

mattias alkberg bd - fyllskalle

mattias alkberg bd var ett band från norrbotten. de gjorde en poäng av det, och de var jättehajpade typ 2004 eller nåt, efter deras debutalbum, tunaskolan. det var de säkert, men min första kontakt med dem var som förband till broder daniel på annexet 2003, och då var de mer än lovligt hatade, eftersom precis alla som var på den spelningen verkligen hatade mattias alkberg av den enkla anledningen att han, som sångare i både mattias alkberg bd och bear quartet, som var två av de fyra förbandet, stod på scen. broder daniel hade inte haft en spelning på jag vet inte hur länge, undantaget den i umeå veckan innan eller så (finns väl inte många stockholmare som åker till umeå för en spelning, dock). de hade precis släppt ett nytt album. förband var inte av intresse. jag minns inte deras setlist, men jag minns att jag i grund och botten höll med resten av publiken: om så the velvet underground i originaluppsättning hade äntrat scenen hade jag förmodligen respektfullt skrikit åt dem att gå av scenen. broder daniel, liksom.

jag har sedan dess kommit i kontakt med mattias alkberg bd till och från genom åren, men det var inte förrän något år sen som jag faktiskt bestämde mig för att sätta mig ner och lyssna på dem. och då fastnade jag uppenbarligen för denna låt. fyllskalle.


det är klart att man har tatt

dragit folköl en hel natt

utan att gå utanför dörrn

fast man visste det var dumt


vart på väg men sen runt tolv

legat avsmälld på nåt golv

i nån annans lägenhet

som om det vore nåt med det


säg det till mig

säg det till dig själv

vilken fyllskalle

det har blivit av dig



det är flera faktorer som gör just denna låt till en fantastisk poplåt. ett pang på trumintro visar från första stund att det är jävlar anamma, tillsammans med snygga distade gitarrer och ett allmänt punkigt sound utan några större mängder reverb eller andra distraktioner. öppen, slaskig hihat som definitivt känns mer punk än pop. det är naket och svettigt, och ljudbilden andas verkligen 2.25:or och replokal.

sen händer något, en kort brygga innan första versen, och dynamiken trappas ner avsevärt med dämpade gitarrer och tydligare basgång. det bygger upp förväntningar på ett snyggt sätt, och ger lyssnaren möjlighet att fokusera på texten under de första fyra raderna. sen kortversionen av bryggan igen, och så ökar intensiteten ett snäpp under sista halvan av refrängen, varpå vi hör den vid detta laget välbekanta bryggan, och den här gången märker vi att något är annorlunda, för de håller ut på den, vilket bygger upp förväntningarna kraftigt. vi vet att något är på gång, vi fattar att det är en refräng, men levererar den?

den levererar. denna låt har en egenhet, den drar användningen av trioler till sin yttersta gräns innan det blir tjatigt, och det är aldrig så uppenbart som i refrängerna. riktigt, riktigt snyggt. musikaliskt så bryter refrängen av genom att avvika från staccatorytmiken i verserna, till ett mer traditionellt skränigt punkpopigt komp, som bryts av och återgår till staccato i och med triolerna som, vilket jag måste upprepa, verkligen används till sin spets, och tillåts sticka ut på ett bra sätt. låten fortsätter sedan efter samma mönster till sina fulla fyra minuter.

hur vet man då att det är en bra poplåt, och inte en bra trallpunklåt? för det första så är den fyra minuter lång, och inget punkband med självrespekt skulle släppa en låt på fyra minuter utan en väldigt god anledning. fyra minuter är långt även för en popsingel, men fyllskalle berättigar verkligen sin längd, genom att vara så dynamisk att den aldrig hinner bli tråkig, samtidigt som den är så genomtänkt och slaviskt utförd att den är bekant redan efter introt. du blir överraskad, men samtidigt så vet du precis vad du ska förvänta dig, och första gången du hör den kan du förmodligen, när refrängen kommer, tänka "aha", för mönstret är så välbekant för alla, något som vi intuitivt kan relatera till. intro, vers, brygga, refräng, vers, brygga, dubbelrefräng.

vad kan man egentligen säga om den här låten? fem av fem. fantastiskt snyggt arrad, med en ljudbild som alla känner igen, en form som sitter i ryggmärgen, men presenterad så att det blir nytt och intressant, och med kronan på verket, en låttext som vi alla kan relatera till på ett eller annat sätt, som på samma gång är dömande, skamsen och förlåtande. men det är verkligen inte utan nostalgi. om ni inte tänker på er själva när ni hör den så finns det garanterat någon annan ni tänker på, och för en stund kan relatera till. maxwinner, kanske. eller jag, för den delen. men i sitt sammanhang rent musikaliskt är fyllskalle definitivt mer nostalgisk än dömande.

Spana också in: