Forumet - Polygamins baksida

Polygamins baksida

1124 0 27

Hej taxonomi,


Någon gång i mitten på Oktober så lärde jag känna en tjej. Hon har Asperger precis som jag har. Vi kom till en början, när vi inte kände varandra alls väldigt bra överens. Vi var öppna och berättade saker för varandra. Hon berättade att hon tyckte jag var snygg och att hon gillade mig. Att hon ville träffa mig. Jag kände precis samma, så vi bestämde ett datum då jag kunde komma och träffa henne. Jag frågade henne, om hon var säker innan jag bokade biljetten ditt, två gånger. Vi hade kommit överens om att jag skulle sova hos henne.


Dagen efter så fick hon panik, hon berättade att hon förmodligen inte kunde träffa mig. Att det hade hänt något som gjort det svårt just nu. Jag frågade henne vad som hade hänt? Hon berättade att hennes rumskompis som hon hade haft en flört med tydligen tyckte det var en dålig ide att jag sov oss henne. Att han skulle bli svartsjuk då, eller något. Jag frågade henne om hon gillade honom, hon sa att hon inte gjorde det, att hon var förvånad att han tyckte så.


Hon erbjöd sig att betala halva biljettkostnaden. Jag tyckte det var en dålig ide. Jag kom fram till att det förmodligen handlade om att hon kände sig obekväm att ha mig sovande hos henne. Jag förstod att jag förmodligen hade fått henne gå med på något som hon inte var beredd på. Så jag sa till henne, att jag kunde sova på Vandrarhem som hon tyckt från början. Att vi kunde ordna detta.


Då berättade hon för mig att hon inte bara var intresserad av mig, utan att hon hade pratat med en annan kille innan hon pratade med mig. Och att hon inte visste vad hon ville. Att hon förmodligen skulle träffa den andra killen också. Hon berättade att hon var monogam, och att det måste vara tråkigt för mig.


Jag tog inte det hon sa på superstort allvar, jag tänkte typ att ahh, hon gillar en annan kille också (hon har inte sagt detta hon sa att en annan kille ville träffa henne också), men dom har inte träffats än och vi ska faktiskt träffas nu. Att hon berättar det här för mig, visar på vad för karaktär hon ändå har, att hon klarar av att vara ärlig. Samtidigt så blev jag så klart oerhört förvirrad just då.


Jag åkte iväg och träffade henne, hon väntade på mig på stationen. Första dagen var bra, vi fikade tillsammans, hängde på stan, sen drog vi hem till henne där hon lagade mat till mig (jag fick inte vara med och laga mat :O :P ), på vägen hem så fick jag en halsduk som hon tyckte passade mig. Hon var supergullig. Däremot så var hon väldigt ömtålig för beröring, vi höll varandra i handen, vi kramades (väldigt mysiga kramar), men utöver det så ville hon mest titta på mig, inte mysa med mig.


Den andra dagen hade vi tänk bada tillsammans, det blev inte så. Eftersom att jag ville prata med henne om vår relation i stället. Hon tyckte vi var vänner, jag berättade för henne att jag tyckter det är onödigt att dela upp i vänner/tillsammans, att om man vill göra något med någon annan så kan det aldrig vara fel. Hon höll med mig. Hon sa att hon inte trodde jag skulle förstå det, och att det var därför som hon sagt att hon var monogam. Jag kände att hon gjorde saker för min skull för mycket. Jag berättade att hon måste tänka på sigsjälv också, annars så skulle jag ha svårt att lita på henne. Att hon verkligen menade det hon gjorde och sa osv. Det här förvirrade henne jättemycket, hon blev snabbt väldigt trött. Det var inte vad hon hade varit inställd på, så vi bestämde oss för att hon skulle åka hem och vila upp sig. Hon gav mig en bit av sin mössa, väldigt gulligt tyckte jag. Jag ringde till en kompis i stan och var med han och hans vänner, vi bestämde oss för att laga mat. Då smsade hon mig, hon undrade hur jag mådde. Jag ringde och pratade med henne, det var skola för henne dagen efter, vi hade bestämt att vi skulle träffas då också. Jag undrade hur hon kände om hon ville träffas, hon var tveksam, så vi bestämde att hon skulle gå till skolan i stället.


Medan jag åt mat så blev jag plötsligt supertrött, precis som hon hade blivit tidigare. Jag ursäktade mig och gick hem. Ringde henne, berättade hur jag kände att jag verkligen ville träffa henne imorgon också. Hon gick med på det. Sedan, så berättade hon att hon tyckte det var viktigt att hon skulle gå på första lektionerna, om vi kunde träffas efter dom, vi kom överens om det.


Tredje dagen var hon supergullig, hon bjöd mig på Sushi, vi var med varandra hela eftermiddagen och hon följde med mig till natttåget hem. När jag kom hem så pratade vi lite. Sen så skulle hon flytta och har inte varit kontaktbar i princip efter det. Hon är helt inne i sin flytt. Hon har sagt att hon gillar att vara med mig, när jag fått kontakt med henne, men att hon umgås i vågor eller något sådant.


Det är då den andra tjejen kommer in i bilden. Hon frågade mig vad hon skulle få för att krama mig. Jag sa typ att hon kunde få ha sex med mig, hon var bra på att kramas. :P Då frågade hon om jag var snygg, jag svarade att det var jag så klart! Fast var inte superseriös. Hon tog det typ seriöst. Hon ville ha sex med mig sa hon, jag sa typ att hon borde lära känna mig mer. Hon är snygg, fast hon hade inte sätt en bild på mig. Sen efter vi hade pratat lite med varandra så fick hon se en bild på mig, då gnällde hon på att hon inte kunde se mina ögon på den bilden. Jag visade en annan bild där hon kunde se mina ögon. Hon höll med om att dom var fina. Vi pratade om att vi skulle ta det lugnt (min ide).


Sedan så berättade hon att det var en annan kille som konkurerade om henne. Jag sa typ att det var lugnt, det finns en annan tjej som jag också gillar osv. Jag berättade för henne hur det låg till. Först trodde jag att hon tyckte det var okej. Sedan så sa hon att hon måste träffa den andra killen först? Och att de först skulle kunna träffas isf i februari? Senare så blev det tydligt att hon blev äcklad av tanken av polygami. Jag berättade för henne att jag inte har något emot att hon gillar någon annan också. Att jag vill träffa henne bara. Jag menar det är svårt att veta vad man tycker förens man träffas jue? Så varför inte göra det? Ja, hon verkar tycka det är en dålig ide iaf. Så kommer nog inte ha sex med henne.


Vad är era tankar kära vänner? Vad tycker ni om de två tjejerna? Hur hade ni förhållit er till dom? Vad skulle jag kunna gjort annorlunda? Vad tycker ni jag bör tänka på? 


Polygamin i sig verkar inte vara problemet här, utan att tjejerna inte verkar veta vad de vill med dig. Första tjejen verkar vara osäker på vad för typ av relation hon vill ha till dig (något med romantiska inslag eller mer åt det traditionellt vänskapliga hållet etc). Hon kanske är ambivalent inför vad hon känner för dig och lite blyg och vacklande i allmänhet. På den fronten tror jag att det handlar om att ge henne lite tid och rum att fundera på vad hon vill. Förhoppningsvis återkommer hon till dig angående vad hon kommer fram till. 

Vad gäller tjej nummer två, verkar det inte som att hon är så inställd på att träffa fler än en person åt gången. Att hon inte heller verkar villig att lära träffs och på så vis utveckla er relation, anser jag skulle kunna tyda på ett avståndstagande. Jag tror att tjej 1 verkar vara mer av ett alternativ. Men jag tror inte du ska haka upp dig för mycket vid någon av dem, utan fortsätta vara öppen och se vad du kommer över. 

Spana också in:


Nachac: Baksidan med polygami (här också artigt, men regelvidrigt inkluderat relationsanarki) har inte med relationsformen/relationsformerna att göra, utan att det är normbrytande. Så baksidan med poly/ra är samhället.
Jag håller med dig. Även då jag inte förstår om du tror jag har en annan uppfattning än du gillande det. Det är ju precis som du säger, något man måste förhålla sig till. 

space: Jag håller med dig. Även då jag inte förstår om du tror jag har en annan uppfattning än du gillande det. Det är ju precis som du säger, något man måste förhålla sig till.
Ville mest framföra att rubriken är missvisande. Relationsanarkism har inte en inneboende brist, bristen ligger hos människorna. Kort och hänsynslöst uttryckt.

Chib:
Det vet jag inte. Tyvärr är det som mycket annat; individuellt. Något som i detta fall kan leda till en ovisshet som kan tänkas uppfattas vara frustrerande. 
Jag måste erkänna att det var frustrerande till en början. Sedan så läste jag detta, och blev helt chill efter det. Cool

The self is a disruptive, false, and, as such, unnecessary metaphor for the process of awareness and knowing: when we awaken to knowing, we realize that all that goes on in us is a flow of "thoughts without a thinker." The impossibility of figuring out who or what we really are is inherent, since there is nothing that we "really are," just a void at the core of our being. Consequently, in the process of Buddhist Enlightenment, we do not quit the terrestrial world for another truer reality - we just accept its non-substantial, fleeting, illusory character; we embrace the process of "going to pieces without falling apart." In the Gnostic mode, for Buddhism, ethics is ultimately a question of knowledge and ignorance: our craving (desire), our attachment to terrestrial goods, is conditioned by our ignorance, so that deliverance comes with proper knowing. (What Christian love means, on the contrary, is that there is a decision not grounded in knowledge - Christianity thus breaks with the entire tradition of primacy of Knowledge which runs from Buddism through Gnosticism to Spinoza.)
Crucial to Buddhism is the reflexive change from the object to the thinker himself: first, we isolate the thing that bothers us, the cause of our suffering; then we change not the object but ourselves, the way we relate to (what appears to us as) the cause of our suffering: "What was extinguished was only the false view of self. What had always been illusory was understood as such. Nothing was changed but the perspective of the observer." This shift involves great pain; it is not merely a liberation, a step into the incestuous bliss of the infamous "oceanic feeling"; it is also the violent experience of losing the ground under one's feet, of being deprived of the most familiar stage of one's being. This is why the path towards Buddhist Enlightenment begins by focusing on the most elementary feelings of "injured innocence," of suffering an injustice without cause (the preferred topic of narcissistic, masochistic thoughts: "How could she do this to me? I don't deserve to be treated that way"). The next step is to make the shift to the Ego itself, the subject of these painful emotions, rendering clear and palpable its own fleeting and irrelevant status-the aggression directed against the object causing the suffering should be turned against the Self itself. We do not repair the damage; rather, we gain the insight into the illusory nature of that what appears to need repair.

What, then is the nature of the gap that separates psychoanalysis from Buddhism? In order to answer this question, we need to confront the basic enigma of Buddhism, its blind spot: how did the fall into samsara, the Wheel of Life, occur? This enigma is the exact opposite of the main Buddhist concern: how can we break out of the Wheel of Life and attain nirvana? The nature and origin of the impetus by means of which desire (deception) emerged out of the Void is the big unknown in the heart of the Buddhist edifice: it points towards an act that "breaks the symmetry" within nirvana itself and thus makes something appear out of nothing (as the quantum physics with its notion of symmetry-breaking). The Freudian answer is the drive: what Freud calls the "drive" is not, as it may appear, the Buddhist Wheel of Life, the craving that enslaves us to the world of illusions. The drive, on the contrary, goes on even when the subject has "traversed the fantasy" and broken out of its illusory craving for the (lost) object of desire. And therein lies the difference between Buddhism and psychoanalysis, reduced to its formal minimum: for Buddhism, after Enlightenment (or "traversing the fantasy"), the Wheel no longer turns, the subject de-subjectivizes itself and finds peace; for psychoanalysis, on the other hand, the wheel continues to turn, and this continued turning-of-the-wheel is the drive (as Lacan put it in the last pages of Seminar XI: after the subject traverses the fantasy, desire is transformed into drive). What psychoanalysis adds to Buddhism is thus in fact a new version of Galileo's eppur si muove: imagine a Lacanian being tortured by a New Age Western Buddhist into admitting that inner peace can be achieved; after the forced concession, as he leaves the room, he quietly mumbles: "But nonetheless, it continues to move!"
This is what Lacan is aiming at when he emphasizes the difference between the Freudian death drive and the so-called "nirvana principle" according to which every life system tends towards the lowest level of tension, ultimately towards death. To put it in terms of the Higgs field in quantum physics, "nothingness" (the void, being deprived of all substance) and the lowest level of energy paradoxically no longer coincide, at the lowest level of tension, or in the void, the dissolution of all order, it is "cheaper" (it cost the system less energy) to persist in "something" than to dwell in "nothing." It is this distance that sustains the death drive (namely , the drive as such, since "every drive is virtually a death drive"). Far from being the same as the nirvana principle (the striving towards the dissolution of all tension, the longing for a return to original nothingness), the death drive is the tension which persists and insists beyond and against the nirvana principle. In other words, far from being opposed to the pleasure principle, the nirvana principle is its highest and most radical expression. In this precise sense, the death drive stands for its exact opposite, for the dimension of the "undead," of a spectral life which insists beyond (biological) death. So does the paradox of the Higgs field not also prefigure the mystery of symbolic castration in psychoanalysis? What Lacan calls "symbolic castration" is a deprivation, a gesture of taking away (the loss of the ultimate and absolute - "incestuous" -object of desire) which is in itself giving, productive, generative, opening up and sustaining the space of desire and of meaning. The frustrating nature of our human existence, the very fact that our lives are forever out of joint, marked by a traumatic imbalance, is what propels us towards permanent creativity.

Nachac:
Ville mest framföra att rubriken är missvisande. Relationsanarkism har inte en inneboende brist, bristen ligger hos människorna. Kort och hänsynslöst uttryckt.
Saker är som dom är, och det är ingen brist att dom är som dom är enligt mig. Relationsanarkism bygger på en ide som allt annat, och den iden är inte värd något om den praktiskt ej går att genomföra. Så om det inte går att hjälpa människorna överkomma bristen, så är det inte människorna det är brist på utan iden som sådan. Det är min fasta uppfattning. 

space: Saker är som dom är, och det är ingen brist att dom är som dom är enligt mig. Relationsanarkism bygger på en ide som allt annat, och den iden är inte värd något om den praktiskt ej går att genomföra. Så om det inte går att hjälpa människorna överkomma bristen, så är det inte människorna det är brist på utan iden som sådan. Det är min fasta uppfattning.
När människor motsatte sig kvinnlig rösträtt var det fel på människorna, inte idén att kvinnor ska ha rösträtt.

Barbar: Ni är problemet, inte polygami.

+1

Pga varför ska man "prata om sin relation" första gången man träffas? Och vad är det för konstigt att inte vilka "mysa" på en gång? Du verkar ej komma ihåg att det faktiskt var första gången ni träffades, trots att ni pratat lite på nätet innan.
Den första tjejen verkar dras åt alla håll av killar hon knappt är intresserad av och ej vågar säga ifrån.
Du verkar ta allt för seriös alldeles för tidigt.