Forumet - Prata av mig

Prata av mig

150 0 22
Jag... vet inte riktigt varför jag sitter här och skriver nu. Jag antar att jag behöver skriva av mig lite. Hoppas att ni inte misstycker.
Jag har kämpat hela veckan och inte hetsätit en enda gång... Har snarare ätit nyttigt och hälsosamt och inte känt något riktigt godissug en enda gång. Har ätit normala portioner och känt mig lagom mätt hela tiden... men jag tänker ständigt på mat, mat, mat... eller snarare skräpmat och godis och annat gift.
Jag har ganska nyligen kommit underfund med att jag har bulimi. Såg det tidigare som kass karaktär.. och ja, det gör jag väl fortfarande, om jag ska vara helt ärlig. Jag KAN ju säga nej, sätta stopp. Men...
Jag har alltid varit överviktig. Är ca 160 cm lång och har sedan jag växt färdigt vägt runt 75-85 kg.
Har många gånger försökt banta, men det slutar alltid med långa perioder av hetsätning. Alltid när jag hetsätit spyr jag tills magsäcken är helt tom...och då äter jag ännu mer, om det finns mer hemma. Godis, chips, glass... Jag har till och med börjat handla skit som är lättare att kräkas upp. Vissa sorters chips, skumgummigodis, glass, munkar, choklad... det river inte så mycket i halsen... Jag känner mig verkligen avskyvärd. Vidrig!
Det enda jag kan tänka på medan jag skriver det här är att jag måste hinna till affären innan den stänger för kvällen. Igår tänkte jag handlat och hetsat, men tänkte att nej, jag skjuter upp det. Bara till imorgon. Och idag känns det som ett tvång. Jag måste gå till affären, jag måste handla, jag måste trycka i mig, jag måste bli lugn... jag måste få ångest och spy och få ännu mer ångest... Jag hatar verkligen det här. Jag har ju inte ens något kroppsligt sug nu - det sitter BARA I HUVUDET! Faan vad jag hatar mig själv!
... och jag är livrädd för att söka "professionell hjälp" för då kommer de tvinga mig att sluta... det enda jag vill - sluta... men...
Fy fan. Vidrigt! Patetiska varelse!

Spana också in:

isola:

sjukdomen verkar fortfarande inte tagit över dig helt, låt den inte göra det


Nej, visst verkar det så? Har kämpat emot i många år och bara haft periodvisa hetsätningar. (sammanlagt kanske en månad/år)
Men så nämnde min förre psykolog (som jag gick till i annat avseende) att det inte var så farligt eftersom det var så sällan... och då gick allt åt helvete. Låter barnsligt, kanske... Som något "tvärtemot"-beteende... men det var ungefär så det var. Efter det gick det sällan mer än tre dagar utan hetsen.
Fram tills nu när jag faktiskt klarat en hel vecka...

enchant:

Jag skulle råda dig att ta kontakt med någon som kan hjälpa dig, för det är svårt att bli frisk ensam.


Lättare sagt än gjort... jag vet... du har rätt... men det är så jävla svårt!
Hetsigt:

att det inte var så farligt eftersom det var så sällan...


Den psykologen måste ha fått sin utbildning på baksidan av ett mjölkpaket.
Helt förståeligt att du blev omedvetet värre när ingen tog dig på allvar eller ville hjälpa

Hetsigt:

Fram tills nu när jag faktiskt klarat en hel vecka...


Bra gjort! skaffa någon vettig att prata med så fixar du det igen
isola:

Den psykologen måste ha fått sin utbildning på baksidan av ett mjölkpaket.


Heh, ja, kanske det...


isola:

Bra gjort! skaffa någon vettig att prata med så fixar du det igen


Tack. Men jag måste försöka själv. Kan inte låta omgivningen få veta nåt. Det skulle ta livet av morsan och brorsan skulle antagligen spöa mig, heh... Och gick jag till någon skulle de tids nog oundvikligt få veta.. Men tack för uppmuntran!
Hetsigt:

Tack. Men jag måste försöka själv. Kan inte låta omgivningen få veta nåt. Det skulle ta livet av morsan och brorsan skulle antagligen spöa mig, heh... Och gick jag till någon skulle de tids nog oundvikligt få veta.. Men tack för uppmuntran!


du kan inte fixa det helt själv.
De skulle inte tycka illa om dig för att du är sjuk, skulle du det om det var någon av dem som var sjuk?
isola:

De skulle inte tycka illa om dig för att du är sjuk


Nej, inte tycka illa om. Men jag har varit Borderline och deprimerad sedan högstadiet med ett par självmordsförsök (omedvetna och medvetna) bakom mig, och mor min skulle inte orka...
Jag orkar inte göra henne besviken och ledsen ytterligare en gång. Det får vänta till den yttersta besvikelsen...
Hetsigt:

Nej, inte tycka illa om. Men jag har varit Borderline och deprimerad sedan högstadiet med ett par självmordsförsök (omedvetna och medvetna) bakom mig, och mor min skulle inte orka...
Jag orkar inte göra henne besviken och ledsen ytterligare en gång. Det får vänta till den yttersta besvikelsen...


ditt tankesätt gör henne besviken, om något.
Livet är skit ibland, det är sånt man har sina närmaste till[smile]
Jag har typ samma problem som du.. dom senaste månaderna har jag börjat tänka jättemkt på vad jag äter, börjat räkna kalorier, gör sit-ups typ konstant när jag är hemma och en del dagar äter jag väldigt lite, svälter mig själv om man ska gå efter den där konstiga kaloriräkningen som var i nån annan tråd här [shake].. men efter sånna här "nyttiga" perioder tar suget över typ och jag äter massa glass, godis och skräp som jag spyr upp sen.. sen börjar allt om. Jag vet inte om jag har bulimi, förnekar det för mig själv känns det som..

verkar som jag också behöver skriva av mig [chocked]
Hetsigt:

Faan vad jag hatar mig själv!
... och jag är livrädd för att söka "professionell hjälp" för då kommer de tvinga mig att sluta... det enda jag vill - sluta... men...
Fy fan. Vidrigt! Patetiska varelse!


verkar som att du borde söka hjälp, även fast det känns skitjobbigt. jag sökte hjälp för min bulimi det var jobbigt och så, men jag kunde inte leva så för alltid.
Jag led av ungefär samma symtom innan och jag sökte hjälp, och fick den. Det kan vara jättejobbigt att tala om för någon att man mår dåligt, jag skämdes jättemycket men nu i efterhand var det värt allt.

Sök hjälp, antingen på anorexi/bulmi-kontakt eller vårdcentralen. På hemma plan hjälper det faktiskt att sätta sig ner och skriva när ångesten tar över. I mitt fall så straffade jag mig själv med mat, det blev ett destruktivt beetende och det gäller bryta det!
Skriv om de dagar du lyckats bra, spara dessa texter och kolla tillbaka på dom när du behöver bli sporrad.
Du är värd att må bra, livet är så mycket mer än kaloriräkning!

Kram och lycka till!
Varför ska man bara söka hjälp när det är försent? Bättre innan det går för långt. Jag blev skickad till psykolog för ätstörning av sjukhuset. Jag bävade o ville inte gå dit, men nu vet jag att det har hjälpt mej vansinningt. Så skönt o prata ut o bli försöka bli övertalad av nån man inte känner. Att prata med nån var det bästa som hänt mej. Eller också kan du kanske försöka ta kontakt här med någon i likande sits kanske. :)