Forumet - Prestationsångest

Prestationsångest

2485 0 25
Jag måste skriva av mig.
Får gärna lite tips. Skit i "gå till bup och prata-tipsen". Jag har varit där och planerar att ringa dit nästa vecka. Behöver ventilera lite. Kanske bearbeta barndom el nåt. I alla fall:

Jag förstår mig inte på mig själv längre. Jag börjar bara hata mig själv mer och mer. Jag lägger upp någon slags idiotisk fasad, något konstigt jag som inte är jag. Jag har enorm prestationsångest. Enorm press hemifrån, som inte egentligen finns där. Jag är uppväxt med synen att man inte är någon om man inte är akademiker. Min pappa är matematiker och sjukt karriärsinriktad. Så nu pressar jag mig själv för att få alla mvg för att komma in på civilekonom. Något annat finns liksom inte. För jag tror att jag är den där torra ekonomtypen som har fokus pengar och framgång. Det är det som skulle göra min pappa stolt. Jag vet det. Han går redan runt och säger till folk att jag kommer att gå handels i göteborg. Bara jag kommer in på den där jävla skolan. Fast det säger han ju inte. För han liksom förutsätter att jag ska det. Annars kommer jag att bli ett misslyckande. Som min syster som blev enorm deprimerad och hamnade på psyk för ett par år sedan.

Jag är ju den yngsta av fem syskon, jag är ju den som sett alla andras nedgångar och framgångar. Jag är ju "favoriten" som har alla förutsättningar i hela världen, enligt dem. Jag måste lyckas. Det finns inget annat. Men vad fan vill jag? Jag hatar ju den där personen som verkligen tycker att hon måste bli bra i allt. Bäst i allt. Hon som strävar efter extrem perfektion. Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag hatar mig själv. Det är en jävla fasad. Egentligen vet jag inte alls vad jag vill eller vad jag egentligen kan. Och ändå kan jag inte sluta prestera max, alltid.
Folk tror så mycket. De tror att jag är så smart. Jag bara fortsätter pressa mig själv. Kan inte sluta. Måste lyckas. Måste. Måste. Måste.
Kan inte bara folk sluta tycka? Sluta tycka jävla föräldrar. Sluta säga att jag kan så mycket. Jag klarar det inte. Jag har för mycket att leva upp till.
Och nu går det bara nedför. Jag super alltid så att jag får minnesluckor. Jag slår folk och blir aggressiv. Jag har börjat röka igen. Jag dömer folk. Jag hatar.
Det är ju meningen att jag ska veta vad jag vill. Det är ju meningen. Jag SKA kunna allt. Jag ska vara bäst. Bäst. Bäst. Bäst. Jag blir bara blind.
Trimstrams:

Jag mår apa eftersom jag p.g.a. ideal från uppväxten har prestationsångest när det kommer till skola och framtid. Och därför börjar jag med destruktiva beteenden och hatar mig själv eftersom jag inte är perfekt.


Aha.
Det gjorde jag med.
Kom över det.
Testa att inte plugga så himla mycket inför ett prov.
Och inse att anorexiabarn är äckliga.
Sedan är du bra igen.
Garanti på det azza

Spana också in:

jag skulle helt seriöst försöka flytta hem till nån annan familj som inte har sånna jävla krav på sina barn. och skälla ut föräldrarna jävligt jävligt mycket och förklara hur jävla dålig människa man är om man lyckas få sitt barn så deprimerad så hon lär börja hos psyket BARA för att man inte var så bra som ens föräldrar vill.

om jag nu har förstått texten rätt.
mmusic:

om jag nu har förstått texten rätt.


Shackleby:

Jag tycker du ska följa ditt hjärta och skita i vad dina föräldrar tycker. Gör du det bygger du din egen identitet, och blir dig själv igen.


Alltså, jag skiter väl egentligen i vad de tycker. Intalar jag mig i alla fall. Men jag har fortfarande bilden att om man inte blir bäst på det man gör är man ingen. Den bilden kan jag inte få bort. Även om mina föräldrar just nu är stöttande och säger att jag ska ta det lugnt och göra det var verkligen vill.
Jag är så rädd för att bli ett misslyckade. Just eftersom att alla säger att jag är så bra. Jag kanske bara borde gå och få lite självförtroende. Som jag vissa dagar tror att jag har. Eller i alla fall har som fasad. Äh.
Trimstrams:

lltså, jag skiter väl egentligen i vad de tycker. Intalar jag mig i alla fall. Men jag har fortfarande bilden att om man inte blir bäst på det man gör är man ingen. Den bilden kan jag inte få bort


Trimstrams:

Jag är så rädd för att bli ett misslyckade. Just eftersom att alla säger att jag är så bra. Jag kanske bara borde gå och få lite självförtroende.


Du blandar ihop självkänsla och självförtroende. Det där kommer jag också ihåg att jag gjorde när jag gick på gymnasiet.

Du har säkert redan bra självförtroende. Självkänslan, däremot, kommer när man vet att ens egenvärde inte beror på hur många MVGn man har i skolan, och det är först då man kan börja älska sig själv.

Fan alltså, vad gymnasiet suger. Jag kommer ihåg den där jävla stressen som följde efter en överallt.
Shackleby:

Du blandar ihop självkänsla och självförtroende.


Det gör jag nog. Jag blandar ihop allt just nu.
Fast jag har rätt ut en del med mina föräldrar och pratat en del och kommit fram till att jag faktiskt inte vill bli ekonom.

Så nu funderar jag på att släppa betygspressen, flumma ett år på någon folkhögskola och tänka efter vad jag egentligen vill :)
Trimstrams:

perfekt.


Ingen är perfekt ? (alla har hört den, so what den stämmer iaf)

Presentations ångest har väll alla ?
jag har det mkt ofta men den brukar försvinna när jag påminner mig själv om att det te x förra provet jag gjorde gick bra [smile]
Du måste bara hitta ett sätt, ett personligt sätt som verkligen funkar [rolleyes]
Trimstrams:

Jag måste skriva av mig.


Du är 18, ge fan i vad alla andra tycker om dig och gör som du vill.
Om det här fortsätter är jag rädd att det kommer sluta med utbränning och förtidspension..
Det är du som har tyglarna, ta dig dit du vill. För vad spelar det för roll om nu din pappa blir missnöjd för att han inte får som han vill? Det är ju att du får som du vill som är viktigt.
CarlPhilip:

För vad spelar det för roll om nu din pappa blir missnöjd för att han inte får som han vill?


Jag gör vad jag vill. Jag tar tag i saker.
Hade väl en någon form av breakdown när jag skrev det här inlägget. anyway:
Jag menar att det egentligen är mer undermedvetet att jag anpassar mig efter vad min pappa vill. Att mina värderingar är så präglade av hans att jag helt enkelt har fått hans syn på saker. Som egentligen inte är min, i grunden. På något mysko sätt. Jaja.
Jag har också en pappa som har en stor karriär så nu vill han att jag oxå ska få det. Jag bröt dom förhoppningarna ganska tidigt för honom genom att skolka på högstadiet m.m. Jag får göra vad jag vill i mitt liv nu, men han är fortfarande där å kommenterar minsta lilla val jag gör, mycket med jobb, pengar, skola, karriär å sånt. Jag har prestationsångest å nått som kallar prestationsrelaterad självkänsla. Det går ut på att jag bara duger när nån säger att jag duger efter nått ja presterat. Det är svårt att komma ut det, svårt å faktiskt känna att man duger när man bara presterar lagom.. men det går ibland ;P
Bra att du pratat med honom om det!! :D