hej!
jag har distansförhållande från 11 månader tillbaka. Med runt 15 mil. Detta gör att vi bara kan ses över helger. I början gick de bra, de första halvåret. Men nu går jag runt varje vardag med en sån sjuuuk saknad som bara tär på mig. Denna saknad gör mig så himla frustrerad. Jag blir alltid arg hela tiden på min pojkvän (över telefon) för att jag bara är så jävla trött på allt och han fattar inte det. Kan bara skälla ut han över inget, bara för att göra det. För jag är så trött. Han verkar ju inte sakna mig alls mycket. Nu till det värsta, som jag blir så jävla förbannad på. Hans bror har flyttat till sthlm (50 mil från honom) och han var där förförra helgen, han ska dit nästa och han ska dit om en månad igen. Och han är så himla himla glad, men han skiter ju fullständigt i mig. När han åker iväg tar det ju ytteligare en vecka för oss att ses. Han tar med sina vänner till honom, men har inte mig. Älskar verkligen honom mest av allt men detta har blivit förjävla jobbigt och uttråkande. Att alltid vänta. Jag börjar tycka allt känns så omoget från hans sida...Det värsta är att nu plötsligt kollar jag på andra killar (kompisar) som jag tänker "åh om ändå min pojkvän var mer som han" och det vill jag inte tänka. Men nu helt plötsligt, får jag för mig att alla är bättre och någon som är mognare.
så vad bör jag göra?
har du sagt till din pojkvän hur du känner+
ehd:
har du sagt till din pojkvän hur du känner+
Jaaa absolut, fast inte det som står längst ner.
Handlar inte de flesta trådar du gör om problem som du och din pojkvän har? Är det inte bättre för er att leta lycka på olika håll?
sej hej då
Just det där med distansförhållande burkar ju inte direkt funka. Till slut är det nån som lessnar och nu verkar båda ha gjort det. Verkar som om han är lika trött som du, han visar det bara på ett annat sätt. Förstår att du älskar din pojkvän men eftersom han inte är villig att gå 110% och du inte orkar med så tycker jag att du ska avsluta det. Försök hitta en kille som bor lite närmare så kommer du att se hur mycket lättare det blir.
distans-förhållanden är komplicerade. man vill så gärna träffa den andra men måste också fatta att man inte kan låsa dom/deras helger hela tiden. att man är för på och för angelägen och alltid kan gör att dom tröttnar och slutar sakna en
