Forumet - Problem med uppväxt

Problem med uppväxt

594 0 67
Jag har ett lite pinsamt problem. Jag kan inte komma över saker som hänt, och det påverkar mig väldigt negativt. Märker tydligare hur jag går ner mig själv, vet då inte hur jag ska gå vidare. Egentligen tror jag att jag kommer se min uppväxt och dens följder som en merit när jag väl lyckats ställa mig över de tankar och minnen som förstör för mig nu, men jag är långt ifrån. Hur gör jag? Hur har du gjort? Hur ser ni på saken?

Ser du ditt förflutna som en tillgång eller en motgång?

Spana också in:

Stalkeru:

Vet ej (Du röstade på detta alternativ)


typ både och. men mest motgång absolut. pga min uppväxt är jag den jag är idag osv. men samtidigt så är jag mkt mer mogen än vad jag hade varit om jag inte hade gått igenom allt. men lutar samtidigt mot att det är bättre att vara dum och lycklig än medveten och olycklig så jag antar att det är mest som en motgång w/e har iaf precis upptäckt hur jag kan hantera all bitterhet och allt hemskt som varit och är i mitt liv

"So, you know what I’m saying: “I will own this, and if you think I’m crazy, I’ll show you crazy.” That’s what I’m saying. Then, “Let’s make a whole show out of it. Let’s base my entire life and career off of this thing that anybody else would try to hide and pretend never happened,” because you’d have a hard time getting a job after that, and stuff. And so, you’re like, “No, I’m not only going to not hide it. I will own it. I will so completely own it.” And it makes it something that I can live with. It creates the ultimate joke, which is that now everybody wants to be an inmate in the asylum not knowing that this is the last place on earth you should ever want to be – but that’s the joke. And unless I can make a joke out of this, I can’t live, and I can’t live with it. So, that’s what enables me, on a serious note, to survive everything and keep going."

EA
Ni som väljer motgång, hur gör ni?
Jag vet inte vart jag är påväg psykiskt, tiden ifrån det dåliga har istället för att stärka mig förstört mig. När jag väl levde i det trodde jag aldrig att jag skulle komma hit. Jag skäms...

soimpolite:

samtidigt så är jag mkt mer mogen än vad jag hade varit om jag inte hade gått igenom allt. men lutar samtidigt mot att det är bättre att vara dum och lycklig än medveten och olycklig


Ja, det känner jag igen.
Stalkeru:

Tillgång (Du röstade på detta alternativ)


Var en motgång fram tills för ett år sen ungefär, men orka vara negativ när man kan va positiv och omvandla det till en tillgång tyckte jag efter samtal med en nära polare.
Man har en hel del nytta av det, kommer jag ha i mitt framtida yrke iaf, och visst det har satt sina spår och gjort livet surt för en, men det var "värt" det.
Stalkeru:

När jag väl levde i det trodde jag aldrig att jag skulle komma hit.


Samma här, iprincip allt gick sönder för mig när plågoanden väl försvann. Jag trodde jag kunde ta igen det jag missade, men det gick rakt nedåt istället. Så fick jag det här usla kontoret på köpet. [blush]
Crypto:

men orka vara negativ när man kan va positiv och omvandla det till en tillgång


Hur gör man det? Hur lär man sig att inte må dåligt?

Knak och sprak:

Jag trodde jag kunde ta igen det jag missade, men det gick rakt nedåt istället.


Samma här! Kanske vill man inte acceptera allt man förlorat?
Jag vet inte. [cry]

Behöver verkligen prata med någon, någon som känner igen sig får gärna adda mig.
Stalkeru:

Hur gör man det? Hur lär man sig att inte må dåligt?


Jag började tänka så positivt jag kan om allt, inte att jag är det 24/7, har vissa dagar då jag bara är sur/ledsen/nere, men de går snabbt över, lättare sagt än gjort o tog ett tag bli så positiv o glad som jag oftast är.
övning ger färdighet