Forumet - Psyket

Psyket

149 0 8
Hej ni ätstörda.
Hur påverkas ert psyke av era ätstörningar?
Känner ni också er uppgivna ofta? Snäser till föräldrarna och känner att ni inte orkar vara trevliga? Isolerar er efter ni hetsätit och ställer in träffar? Känner er rena när ni svälter?
Berätta. Detta är bara exempel på hur jag mår...
Ångest hela tiden annars.

Gud vad underbart allt vore om man blev normal.
En annan fråga:
tror ni någonsin man kan bli helt fri från tankar och bli som man var innan ätstörningarna kom in i ens liv?
För mig känns det hopplöst.
Hej. Jag känner några med ätstörningar som beskriver att dom med har ångest ofta. Jag vet av egna upplevelser att jobbiga tankar känns lättare om man tänker på dem. (jag tror ni redan vet det) Men det är klart att det är en annan sak med ätstörningar. Det viktigaste är att försöka komma över det sättet man tänker på. Om man tycker att man är tjock gäller det att komma över det och inte tänka så. Om det är så att man tror att det är en psykisk störning man har fått. Känn det inte som ett nederlag, det kommer bara förvärra saken. Sök en doktor och beskriv dina problem. Jag tror att ens livsåskådning också har effekt på det hela.
Jag kan inte säga ett svar, bara en åsikt och en kram om det är svårt.

Spana också in:

jag är jämt otrevlig mot mina föräldrar trots att de inte gjort något.
får dåligt samvete men jag orkar inte bry mig. de säger att de bara vill hjälpa och att de är oroliga men jag bryr mig inte. jag stör mig på allt de gör och säger.
undviker helst träffar med kompsiar eller släktingar för då blir det oftast mkt mat...
känner mig aldrig fin eller bra nog trots att jag inte ätit mkt .
tankarna kommer troligtvis alltid finnas kvar, men det gäller att kunna leva ett normalt liv och försöka förtränga tankarna.
Bristen på energi och vitaminer gör en sur,otrevlig och orklös. Många är nog ganska ensamma, om man äter nåt för att få energi så lever man ju lite som manisk istället. Men självklart så försöker man ju vara trevlig och snäll men kan snabbt bli irriterad och arg. men jag orkar inte skrika och bråka går därifrån.