Forumet - "Ensamvarg-syndromet" !?

"Ensamvarg-syndromet" !?

185 0 11
Enda sen jag blev ihop med min nuvarande kille så har jag blivit alltmer tillbakadragen, viljat "slippa" träffa folk. Jag har inga svårigheter med att vara social, man märker därmed inte på mig att jag har dessa känslor för å träffa folk, om ni förstår.

Innan jag träffade honom så bodde jag i kollektiv, festade varje helg, umgicks med vänner å hade ett arbete.

Jag ser inget direkt nöje med att festa längre, festar allra helst tillsammans med MINA kompisar, dricker å röker å snackar... men sen ere inge kul längre, går gärna hem vid 12slaget å längtar tills nästa dag då jag får umgås med mej själv igen.

Jag har verkligen ingen aning om varför jag blivit sådan här. Jag tackar oftast nej till saker tyst i huvudet direkt utan att ens tänka tanken på att det KAN va kul att gå på festen/middagen/filmkvällen.

Dock så har jag lärt mej att "tvinga" mej på saker som min pojkvän kommer hem å föreslår, dvs "vi e bjudna på middag hos ***, vill du?" då säger jag automatiskt "ja" och ler, även fast jag tänker "fan va jobbigt, orkar int va social med dom ikväll".

Jag känner mej så jävla udda... det är just nu jag fick min pojkvän som jag blev så är anti-folk, att aldrig vilja umgås, hänga, vara social och ha kul med andra människor. vad är jag rädd för??
är likadan.. dock brukar det mönstret brytas när man gör slut. Jag vet inte varför det blir så.. men jag orkar inte umgås med folk, allt jag vill göra, det är att umgås med min partner. Rätt tråkigt att ens vänner glöms bort... nästan så att man tar dem förgivet.

att vara kär har inte alltid sina fördelar.

Spana också in:

Blev positivt överaskad då jag redan fått så många svar med folk av samma "problem".

Chickfactor:

har varit så större delen av mitt liv, tycker inte det är något negativt och orkar inte bry mig.


Jag har aldrig varit sån tidigare, har alltid varit den som fått utegångsförbud för jag varit uteå ränt om kvällarna, sovit över hos kompisar.. aldrig velat vara hemma osv. Visst det kanske inte e nåt negativt.. men för mej är det just detta, jag VILL vara en person som älskar att umgås, ej får en negativ attityd så fort jag får höra planer om middag å fika hos den å den som min sambo bokat in... jag vill tycka "ååh va trevlit", inte "ååh suck fan där va den dan förstörd" som jag ofta tänker:/

Jucka:

du kanske känner att din pojkvän tillgodo ser alla dom behoven vilket gör att du känner att du inte behöver umgås med andra lika ofta?


Jag har ingen aning.. men när det gäller festandet så är det definitivt så. Jag har slutat festa helt, å när jag väl går på fest så är han med mej... Och jag vet att detta beror mycket på att mitt fd.festsug låg i att "hitta någon för natten", leta kärlek, att man var desperat typ att få kärlek för stunden.

Men jag känner att jag har massa social förmåga, VILL prata.. men tackar endå oftast nej till när folk frågar om jag ska med å luncha lr fika nånstans.

Vattuman:

men jag orkar inte umgås med folk, allt jag vill göra, det är att umgås med min partner. Rätt tråkigt att ens vänner glöms bort... nästan så att man tar dem förgivet.


Vattuman:

att vara kär har inte alltid sina fördelar.


det handlar inte om att jag prioriterar min partner, han e sällan hemma endå, jag är oftast här hemma själv å göra det jag brukar... även fast jag oxå vill ut å "ha ett liv" med kompisar å ha andra sociala kontakter än endast min sambo.
btw:

Vattuman:

llt jag vill göra, det är att umgås med min partner.


är ditt förhållande "nykläckt"? är din partner likadan.. att hon/han hellre umgås med dej än drar ut med polare? det kan man ju kalla tofflar stadiet, såna var jag å min sambo från början oxå.. låg hemma å gulla varje dag i flera månader typ... nu ere bara jag som ligger här hemma medans han drar ut jämt höhö..

Jucka:

du kanske känner att din pojkvän tillgodo ser alla dom behoven vilket gör att du känner att du inte behöver umgås med andra lika ofta?


Ett stort problem jag oxå har är att jag känner mej tråkig. Min sambo har ju väldigt mycket vänner... är ofta spontan om nån ringer å behöver hjälp eller vill hänga, så sticker han typ direkt... Och det avundas jag, att vara spontan, se posotivt på saker, kunna ha kul... jag KAN ha kul, men inte på samma sätt som förr. Och han frågar ibland "skaru med?", jag velar, tvekar, tänker... och "näee.. " å rynkar näsan. Och visst, det e hans vänner... då känner jag mej bara som en svans, han frågar om jag vill med för min egen skull, ej för att han vill umgås med mej på kvällen oxå å ta med mej...

Men jag känner mej tråkig som alltid sitter här hemma medans han sticker ut å lever livet och umgås. och samtidigt vill jag ej göra allt med han heller... vill ej lära känn hans vänner, vill ha eget liv liksom.
Jag ser då inget negativt i det och det är verkligen inget du bör se som en börda.
Men om det kan trösta så har du nog helt enkelt kommit in i en lite lågmäld period. Och även om du förblev sådan så bör du inte vara rädd. Har du rätt vänner, och pojkvän, så kommer du vara älskad ändå.