Forumet - Rädd att jag är schizoid.

Rädd att jag är schizoid.

1670 0 56
Igår hittade jag lite information om schizoid personlighetsstörning och är oroad över hur alla symtomen passar in på mig.

Jag är otroligt ensam av mig och känner inte att jag klarar av att kommunnisera med andra, inte på grund av ångest utan endast för att jag inte vet vad jag ska säga och för att jag sällan hittar någon koppling till andra. Jag vill inte vara med andra människor utan bara mina föräldrar och jag är rädd att jag inte kommer kunna ta hand om mig själv eftersom jag inte vill flytta hemifrån. När jag väl försöker träffa andra vill jag strax efteråt hem igen och jag klarar inte ens av att svara när bekanta ringer. Jag hittar ofta på bortförklaringar varför jag inte kan träffa andra också. Jag har inte heller något behov av att ha en partner eller ha sex.

Jag har suttit inne på mitt rum flera månader, då jag inte går i skola eller jobbar. Trots att jag inte vill vara med andra direkt så känner jag mig väldigt ensam ofta.

Nu skriver jag väldigt oorganiserat för jag kan inte sätta någon struktur på allt detta. Men finns det någon med samma liv?

Jag känner dock att detta är ett problem (kanske jämfört med andra schizoider) men vill aldrig prata om det då jag känner att komunikation är jobbigt.

Spana också in:

ickus:

Jag är otroligt ensam av mig och känner inte att jag klarar av att kommunnisera med andra, inte på grund av ångest utan endast för att jag inte vet vad jag ska säga och för att jag sällan hittar någon koppling till andra.


ickus:

När jag väl försöker träffa andra vill jag strax efteråt hem igen och jag klarar inte ens av att svara när bekanta ringer. Jag hittar ofta på bortförklaringar varför jag inte kan träffa andra också


ickus:

Trots att jag inte vill vara med andra direkt så känner jag mig väldigt ensam ofta.


Är likadant för mig, och jag är inte schizoid [smile]
Samhället som det ser ut i dag tvingar oss att vara intresserade av andra människor trots att det är helt mänskligt (och ganska logiskt) att vara osocial - bryter man mot normen så anses man i princip vara psykiskt sjuk på ett eller annat sätt och tilldelas diagnoser som i många fall är så löjligt godtyckliga och impulsiva att man kan undra vad fan psykvården egentligen består av för själlösa mjäk.

Å andra sidan finns det förstås bra företrädare för psykiatrin, och om du verkligen känner att något är fel/jobbigt med dig så tycker jag att du ska kontakta en psykolog och framföra din problembild. De vill (för det mesta, kan man anta) väl och har tystnadsplikt. Det är ofta bra att testa saker innan man dömer dem i alla fall.

Själv har jag börjat må lite bättre sen jag kom underfund med att jag helt enkelt är ganska ointresserad av människor. I alla fall i nuläget. [smile]
prata med någon psykiatriker eller nåt kanske? har ingen koll alls på sånthär egentligen men är inte schizoid mer att man typ, ogillar mänskligt sällskap men egentligen inte har några problem med det, dvs att man inte skulle känna sig ensam utan andra människor? eftersom att du säger att du känner dig ensam och försöker träffa andra människor kanske det är mer social fobi eller nåt? men jag har som sagt ingen koll, ta kontakt med vården vilket fall för du verkar ju inte må bra =)
I stort sett alla psykiatriska diagnoser är samlingsnamn på samlade symtombilder. Du får inte svårare att reda ut din problematik för att det enligt DSM passar in på en särskild diagnos - symtomen är diagnosen, symtomen förändras inte av diagnos, du och dina problem förblir desamma oavsett diagnos. Alltså finns det ingen anledning till oro för att du stämmer in på en psykiatrisk diagnos, det finns ingen anledning att låta det faktumet förändra din relation till dina problem.

När du funderar över hur du mår, hur du ska må bättre och vad dina chanser till habilitering är - utgå ifrån ditt beteende och dina svårigheter - dina symtom som gör att du faller under särskild diagnos - inte diagnosen.
framtidskon:

Du får inte svårare att reda ut din problematik för att det enligt DSM passar in på en särskild diagnos - symtomen är diagnosen, symtomen förändras inte av diagnos, du och dina problem förblir desamma oavsett diagnos.


framtidskon:

Alltså finns det ingen anledning till oro för att du stämmer in på en psykiatrisk diagnos, det finns ingen anledning att låta det faktumet förändra din relation till dina problem.


[bigcheers]
Barbienele:

Du kan prata med mig :)


Vad snällt! Tycker du att du har liknande problem eller har du någon liknande diagnos kanske? Anser du det vara ett problem eller ser du bara dig själv som en ensamvarg?

megatherium:

va? förstår inte. jag har rätt schizoida vanor och tycker att det är skitsoft.


Jag tror du blandar ihop schizoid personlighetsstörning med att bara vilja vara ensam. Jag tror ett kriterie är att faktiskt må dåligt utav att vara ensam men tycker samtidigt att relationer är väldigt energikrävande och påfrestande. Att inte heller riktigt kunna utrycka sina egentliga känslor och därmed verka som en väldigt tråkig och grå person. Eller ja. Jag vet inte. Soft tycker jag i alla fall inte att det är.


Schism:

Samhället som det ser ut i dag tvingar oss att vara intresserade av andra människor


Samhället tvingar väl oss att vara runt människor, men ingen tvingar nog oss att faktiskt vara intresserad.

Schism:

trots att det är helt mänskligt (och ganska logiskt) att vara osocial


Ja, det är mänskligt - men jag tror att man ska ha nått en viss gräns då inte ordet "osocial" räcker för att ha just den diagnosen. Det var väl mest det jag funderade. Var går den gränsen? Men du verkar kanske inte tycka att det finns någon? Eller?

Schism:

bryter man mot normen så anses man i princip vara psykiskt sjuk på ett eller annat sätt och tilldelas diagnoser som i många fall är så löjligt godtyckliga och impulsiva att man kan undra vad fan psykvården egentligen består av för själlösa mjäk.


Somm sagt. Jag tror man ska behöva vara väldigt "ensam" för att det ska visa sig vara ett problem och jag tror inte att psykiatriker bara delar ut en sådan diagnos för att det anses vara mot normen. Handlar bara om mental hälsa, och man behöver vara social för att må bra. Människan kan inte leva ensam så jag ser det som en ganska logiskt fakta.

Schism:

och om du verkligen känner att något är fel/jobbigt med dig så tycker jag att du ska kontakta en psykolog och framföra din problembild.


Men jag skrev ju från första början att jag inte ville det. Jag vill inte ha någon diagnos utan snarare diskutera det med andra som har dessa problem.

Schism:

Det är ofta bra att testa saker innan man dömer dem i alla fall.


Jag dömmer dock inte psykvården (jag trodde det var du som gjorde det nyss?). Problemet är väl bara att jag känner att jag inte kan prata om dessa problem direkt... Men tack för dina synpunkter!

Schism:

Själv har jag börjat må lite bättre sen jag kom underfund med att jag helt enkelt är ganska ointresserad av människor. I alla fall i nuläget


Ja men det är ju bra. Men du måste väl erkänna att människan behövar andra omkring sig? Om dessa saker inte stör dig så tror jag inte att du kan jämföra dig med de med de som har en sån här typ av störning. Right?

isola:

Vi är flockdjur och mår bäst av att ligga i en hög ovanpå varandra och gosa. Jämt.


Haha :)

Nintendos BFF:

prata med någon psykiatriker eller nåt kanske?


Men det är ju inte det jag vill? Eller kan... Uhhh, nu har jag försökt förklara detta ett tag, men kommer bara fram till att det är svårt att förklara. Samtidigt som jag vill vara social av mig så orkar jag inte. Jag känner inte någon större koppling till andra, men detta blir ju självklart ett problem då jag måste flytta hem någon gång i mitt liv...

Nintendos BFF:

eftersom att du säger att du känner dig ensam och försöker träffa andra människor kanske det är mer social fobi eller nåt?


Nej, det vet jag for sure att det inte är. Det är ingen ångest inblandad eller liknande. Jag skulle bara föredra att sitta inne på mitt rum hela mitt liv.

Nintendos BFF:

men jag har som sagt ingen koll, ta kontakt med vården vilket fall för du verkar ju inte må bra =)


Tack för hjälpen i alla fall!
framtidskon:

symtomen är diagnosen, symtomen förändras inte av diagnos,


Nej, absolut inte.

framtidskon:

Alltså finns det ingen anledning till oro för att du stämmer in på en psykiatrisk diagnos, det finns ingen anledning att låta det faktumet förändra din relation till dina problem.


Nej, alltså, det är ju självklart mitt beteende jag är orolig över.

elverpigen:

tycker de symptom du beskriver kan låta lite som asperger. Hur reller som, ta kntakt med psykiatriker, man behver ibland lite guidning för att veta hur man ska må så bra som möjligt.


Men oj! Varför tycker du att det beskriver asperger?