Jag har varit inom psykiatrin av och till sen jag var fem år gammal och jag är nu ganska nyss fyllda 23. Hittills har inget riktigt fungerat och min första diagnos fick jag när jag var 21, vilket var borderline personlighetsstörning. Jag blev aldrig testad för detta utan fick diagnosen utav en akutpsykiatriker. Först tänkte jag inte så mycket på det men när varken mediciner eller DBT funkade för mig men fungerade för andra med borderline blev jag misstänksam. Jag började läsa allt jag kom över om borderline och kom fram till att jag inte kunde ha den diagnosen, dock ville inte min psykiatriker lyssna på mig.

I december 2009 flyttade jag och den läkare jag har träffat här håller med mig om att borderline verkar vara en felaktig diagnos. Därför sattes jag först till en men har nu två psykologer som ska utreda mig. Och nu kommer vi sakta till det större problemet. Folk har tidigare påpekat att jag verkar ha aspergers syndrom och/eller ADHD, vilket har gjort att jag har läst massor om detta med. Fast det tog lite tid innan jag började läsa för jag ville inte riktigt lyssna på det. Jag menar ADHD har sådana där bråkiga ungar och de två jag känner med AS är extremt jobbiga. Visst jag har snabbträffat ett par med AS som verkar schyssta, men jag kan ju inte påstå att jag känner de för det.

Nu när jag har läst ett flertal böcker om dessa diagnoser både på svenska och engelska så måste jag erkänna att både verkar stämma. ADHD kan jag gå med på för det känns inte lika hemskt som AS (eller annan autism). Men AS känns bara rent hemskt och tanken på att jag skulle ha det får mig att vilja ta livet av mig ännu mer. Detta gör att jag inte är helt ärlig (vilket ger mig ångest) under min utredning och har till och med sagt saker för att de ska kunna tro att jag har schizofreni, för då kan man inte ha autismspektrumstörningar har jag läst. Jag vet att det är fel och att det med större sannolikhet kommer göra mer skada än nytta att ljuga men jag är så jävla rädd!
Ja jag vet att folk med AS är olika men är rädd ändå, det är väl inte så konstigt?

Dessutom är relationen med den ena psykologen inte så bra pga att hon har ignorerat mig och glömt av en hel del, bla vad vi gjort för test innan och hon har inte alltid velat tala om någon jag känt varit viktigt att ta upp för mig.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra nu, känner mig bara förvirrad, deprimerad och ja... tom... Vill helst bara dra mig in i min glaskula (eller skal som mamma kallar det) som jag brukar göra när det blir för mycket, men jag vet även att det är svårt att komma ur kulan med sen när jag vill.

Har ni några råd? Hur skulle ni göra?