Forumet - Relation till pappa

Relation till pappa

564 1 14
Obs världens längsta trådOkej...Såhär är det. Under hela min uppväxt har jag aldrig haft någon 'känslomässig' kontakt med min pappa. Dock har det inte varit så påtagligt, då vi bott under samma tak. Vi har alltså träffats varje dag, och även om vi inte har pratat på något djupare plan har vi alltid bytt några ord och ändå träffats varje dag. Det känns som att den som höll ihop familjens relation var mamma, som jag för övrigt alltid haft jättebra kontakt med osv. Iallafall, för ett år sedan så skiljdes mina föräldrar, ungefär två månader innan jag själv skulle flytta hemifrån. Mamma flyttade från huset och jag bodde kvar hos pappa då det var meningslöst att jag flyttade på mig då jag snart skulle flytta själv. Redan då märkte jag att våran kontakt blev sämre, vi pratade mindre, ställde jag frågor om hur han mådde var det bara 'bra' och när jag svarade 'nej! Det är inte bra, berätta vad du känner' så får man inget svar. Vi åt inte ens tillsammans vid matbordet, liksom.Ja, sen nu när jag flyttat kan ni ju tänka er hur det är. Han hör aldrig av sig....alltid jag!!!! En gång skulle jag testa hur länge det går tills HAN hör av sig, det sex veckor , han hade fortfarande inte hört av sig. Då fick jag såklart smsa något. Typ 'kan du komma och sätta upp gardiner åt mig' bara för att ha en ursäkt att träffa honom vilket fortfarande inte hänt.För övrigt har han träffat en ny och ja....han verkar inte heller riktigt vilja bjuda med mig på saker dem gör ihop, tillsammans med hennes söner som är ungefär i min ålder. Känner mig ja, jävligt utanför.Känner mig jävligt sårad, obetydlig och irriterad. Han har alltid haft problem med att visa känslor men seriöst, hur svårt är det att skicka iväg ett sms. Försökte säga en gång hur jag kände och tyckte, men han vägrar förstå. Jag tror uppriktigt inte att han förstår. Vad ska jag göra?

Spana också in:

Man har en tonårsdotter man verkligen inte kan relatera till på något plan alls. Ändå spenderar man hela sin vakna tid med att oroa sig för denne. Samtidigt som man försöker övertyga sig själv om att hon faktiskt är en egen varelse och förtjänar att leva sitt eget liv. 
Man vet inte riktigt hur man bör agera, saker blir inte som man hoppats och man förlorar tron på sin förmåga att hantera relationer.
Sen har folk mage att ifrågasätta hur man hanterade en så uppknullad situation man aldrig hade kunnat förutse?

Iaf...alla bästa tjejer jag träffat har alla haft någon form av daddy issues. Lägg inte för mycket vikt vid det. Gör det du tycker känns rätt.