Trots persiennens gytter var hennes provokativa yppighet, den evigt pubertala svällningen, omisskännlig - ett sådant transkontinentalt fullblod ville han gärna utforska. Mäktiga vindar blåste där hennes former borde ha varit, där han behövde kompletteras. Han skalade av henne med blicken och mätte henne som benstomme, som evolutionär framgångssaga, som hemligt lösenord, som trofé. Den mjuka varma kroppens förgänglighet liknade tårar i kisande ögonfransar mot solen. Nu log hon så självklart och värdebemängde sin kropp medan handduken strök fram längs den i lekfull spänst vadderade ryggraden och nådde huvudet, där en liten knut knöts; en liten knut. Där möttes drift och plikt och i de svepande handrörelser som markerade hennes sluttande vader möttes pragmatik och estetik lika sömlöst. Ögonen skymtade nu i väggspegeln, glimrande av naturgiven tacksamhet, ödmjukhet, stolthet och en moget ansvarstagande hållning gentemot den egna skönheten.

Läpparnas dova spända rus blev en fallfärdig frukt när blicken mötte hans.

I dörren var håret utsläppt, gångstilen markant, fästen och knoppar täckta av ett frasigt plagg. En svalt manande röst sprack upp ur den där söta frukten, vällde fram och tjocknade: ”Kom”. Lydigt tassande. Anekoisk interiör. Utslaget detaljminne. Hon vände sig snart om och i ljuset framträdde hans ansikte ordentligt. Leendet infann sig igen, denna gång betryggande, inte längre eggande, som frågande hur det var fatt utan att avkräva honom något annat svar än den långa tonala utandning som vimsigt jakade. Det verkade komma en omfamning men denna lät ytterligare vänta på sig medan trevande nätta fingrar ömt sonderade en illa skött ansiktsbehåring. Hennes andedräkt varskodde honom om exakt hur hon smakade på ansatser till ord med sin tunga, vilket också blicken lät förstå. Han ville bara smaka på henne och placerade så sin grova hand över de där läpparnas matta ytskikt; hon ryggade symboliskt tillbaka i roat samförstånd. Världen slocknade.