Forumet - Röda kinder!

Röda kinder!

40158 1 1286
Hej gott folk... jag har jättekonstig hud på kinderna, de är röda dygnet runt och året om, mer eller mindre. Huden är jätteinstabil, det räcker med att jag nuddar huden för att den ska flamma upp, om det är under 15 grader ute så blir mina kinder kalla och röda... om det är för varmt så blir de varma och röda. Samma sak om jag; koncentrerar mig, äter nåt varmt/kryddigt, pratar i telefon, får sol på mig etc etc... listan är oändlig.

Det som är jobbigast är dock att mina kinder sväller upp och blir blodröda och kokheta nästan varje kväll, även om jag inte gör något speciellt, det kan hända på dagen också men inte lika vanligt... detta sabbar hela mitt sociala liv, det går ju inte att fungera normalt när man inte ser klok ut... här är en bild som ser ut ungefär som jag gör:

http://www.nlm.nih.gov/medlineplus/ency/images/ency/fullsize/2693.jpg

När jag är som minst röd så är det ungefär som på bilden... när det är som värst så är det mycket, mycket rödare, och mer utbrett också. Går hela tiden runt och oroar mig för hur konstig jag ser ut just nu... håller på att bli ett nervvrak, folk kollar konstigt på en osv. Det enda jag ser nuförtiden är alla andras perfekta vita ansikten... har varit hos en huddoktor som trodde att det var nån slags inflammation i huden.. men det har varit såhär sen jag var 12-13 år, det har bara blivit värre och värre med åren. Jag har självklart sett folk som har blivit röda i ansiktet, men för normala saker, som att de blir generade eller har druckit sprit.. aldrig som jag, helt utan orsak och extremt mycket värre än någon jag sett.

När jag är med folk så sitter jag bara och är orolig om mina kinder ska bli knallröda eller inte... sen sitter man där och känner värmen stiga i takt med paniken, och man får försöka hitta på någon ursäkt för att kunna smita hem och sätta sig framför datorn med kylpåsar mot kinderna... kul.

Är jag ensam i Sverige om detta eller finns det någon som kan komma i närheten av detta problem??
Förstår att det är jäkligt jobbigt. Har inte samma problem med kinderna, men är jäkligt rädd för att rodna och uppföra mig konstigt. Social fobi med andra ord. Det har förstört mitt liv totalt. Om nu inte hudläkarna kan hjälpa dig tycker jag absolut att du ska söka psykiatrisk hjälp för problemen det medför.
Jo jag antar att mitt beteende kan klassas som social fobi, fast det är ju som en direkt följd av fysiska problem, jag vet ju precis vad det beror på... om jag hade haft normal hud så hade jag garanterat inte haft några som helst sociala problem.

Om du har social fobi och är rädd för att rodna finns det ju mediciner att pröva, t.ex. betablockerare, gör ju att man blir lugnare och inte lika nervös, samt inte rodnar så lätt. Jag har provat dessa och vet att det stämmer... men tyvärr så hjälper det inte mig ett dugg för mitt problem är inte socialt, det är lika illa när jag är ensam som när jag är tillsammans med folk...

Jag skulle kunna leva med permanent röda kinder, det är bara att vara så psykiskt stark att man inte håller på och oroar sig för hur man ser ut, men att kinderna håller på och ändrar nyans hela tiden, sväller upp och blir blodröda osv... det gör till och med ont, då vill man ju bara gå och dö. Det är väldigt upp och ned faktiskt, ibland så händer det inte någon gång på en hel kväll, och då är ju självförtroendet i topp... kan vara hur social som helst, men sen åker det alltid ned i botten igen när det är dags igen.
Jag tar medicin mot min depression och sociala fobi och går i terapi. Betablockerare har jag inte testat ännu, min läkare menar att det inte fungerar så bra mot rodnad utan hjälper bäst mot hjärtklappning och andra ångestsymtom. Jag tror att terapi skulle vara bra för dig, få lite hjälp med tankarna och se saker på annat sätt. Du bör absolut överväga det tycker jag.

Spana också in:

Det som verkar stämma bäst på det jag har är något som heter Keratosis Pilaris rubra faceii ... och det finns tydligen inget att göra åt det, det är ju jävligt upplyftande. Å andra sidan står det inget om att kinderna håller på och sväller upp och blir blodfyllda... så om jag bara kunde få bukt med det så skulle jag faktiskt kunna fungera hjälpligt i livet igen.

Jag har dock testat massa olika saker och inget verkar hjälpa.. dieter, hudprodukter etc etc. Ibland är det bättre, ibland sämre, men det finns alltid där och lurar när man mest av allt vill slippa...
Jag vet precis vad du menar och det är alltid lika tråkigt att läsa svar från olika hudläkare om att detta är fullt normalt och att det inte finns något att göra åt. Att ha
denna sjukdom och inte bli tagen på allvar är det värsta som finns.

Efter mina erfarenheter med läkare och hudspecialister vill jag dock säga att det finns saker att göra åt det.
För det första rekommenderar jag laserbehandling som iofs
är ganska dyrt och inte subventioneras av Landstinget. Den laser som brukar användas mot röda kinder är antingen VPW laser eller Photoderm. Läs mer på www.kirurg.com eller www.laserkliniken.se

Tyvärr är det svårt att komma åt kärlen som bidrar till
de röda kinderna så man får ofta genomgå ett flertal behandlingar.

Det andra är rent medicinsk behandling i form av läkemedel
och där skulle du kunna bli hjälpt av bl a läkemedlet "Inderal". Inderal är egentligen en blodtryckssänkande medicin men har många användningsområden. Att det fungerar mot rodnad beror på att medicinen blockerar stresshormonerna i kroppen som bidrar till att vi rodnar. Liknande läkemedel som fungerar på samma sätt är "Seloken".

Eventuellt skulle Seroxat eller Zoloft kunna fungera
i samband med ovanstående då det är läkemedel som används vid social fobi vilket man lätt drabbas av när man har problem med konstant ansiktsrodnad.

Av den erfarenhet jag har så har den här sjukdomen (som ännu saknar namn eftersom ingen forskare eller läkare har visat något intresse för den) två faser. Dels den med kronisk rodnad som egentligen endast kan behandlas med laser eller i viss mån olika receptbelagda hudkrämer som
används mot rosacea. Rosacea för övrigt är en sjukdom som påminner väldigt mycket om denna men det finns också olikheter. Den andra fasen är att rodnaden som finns lätt förvärras av olika faktorer såsom värme, kyla, stress etc.
och det kan behandlas med läkemedel som jag nämnt ovan.

Det finns speciellt framtagna hudkrämer som kan beställas från USA som jag rekommenderar, här har du länken:
http://www.rosaceacare.com/
Jo det skulle nog gå och sminka bort, eller iaf ta ned rödhetsgraden, men om jag bara skulle ha en viss grad av rödhet hela tiden så skulle det inte vara ett alls så stort problem... problemet är att mina kinder sväller upp och blir knallröda i tid och otid, och jag lovar att det inte finns något smink i världen som skulle kunna dölja det... :/
Nä, du är inte ensam om problemet. Har själv exakt samma symptom som du. Känner verkligen igen mig i dig. Man får bara nog vissa dagar. Känns som man inte orkar mer ibland. Har testat puder också, men tyvärr hjälper det ju inte så mycket. Dessutom så syns ju det väl också, för man måste ju ha på en hel del om det ska bli ett hyfsat resultat, hmm. Är som en ond cirkel hur man är gör.
Och dessa kommentarer man får sen då, suck... "tomat" "Fått smällar på kinderna" "Stoppar du huvudet i ugnen innan du går ut?" "Tjena rödbetan"...ja sånt är ju sååå trevligt att höra... :( Är ju kille också och det är ju inte lika vanligt med "röda" killar. Spelar egentligen ingen roll, är ju kvinnor som lider av det också. Men man lider ju så av problemet så ord finns inte...
Jo idag var en riktig skitdag... vaknade på morgonen röd och fin som vanligt, detta går dock bort efter 20-30 minuter. Morgonen är annars den bästa tiden eftersom jag nästan aldrig har några problem då, drar till skolan... första föreläsningen, gick hyfsat bra, sen lunch, det är ganska varmt i matsalen, känner hur värmen börjar stiga i kinderna... måste springa ut, får inte i mig någon mat.

Som tur var är det inte så varmt ute, så efter att ha gått runt i 20 minuter ute så är kinderna svala igen... sen föreläsning nummer två, starka lysrör i salen såklart, känner direkt att det här fungerar inte, men man har ju inte så mycket val... efter en halvtimme är man knallröd och vill bara ta livet av sig, sitter och plågas i en timme, kan såklart inte få något ut av föreläsningen, sen smiter jag ut så snabbt jag kan och hoppas att ingen ska titta på mig, funkar inte såklart, får några konstiga blickar...

Går hem, fram med isklossarna mot kinderna, sitter ett tag och försöker få ned hettan och svullnaden, tillslut är kinderna iskalla fast lika röda, men det känns bättre iaf... sen lagar jag lite middag, när jag äter den blir jag kokhet igen, hela visan börjar om... jag tänker ta livet av mig för femtioelfte gången idag, orkar inte bry mig, slötittar lite på tv tills jag efter två timmar får nog och går ut, det hade blivit "hela" 15 grader ute så jag fick gå runt i skogen i en timma för att svalka ned kinderna. Går hem... funkar bra nästan en hel timme men sen börjar man svälla upp igen... och så vidare blablabla.

Needless to say så är detta ganska knäckande för ens självförtroende... varför måste man ha fått nåt sånt här idiotiskt problem som ingen har och som ingen kan bota? känns också som att det bara är nåt simpelt fel som skulle kunna fixas, men istället så slösas hela mitt liv bort, kan ju omöjligt ha något slags normalt liv med det här.

Kan ju säga att även när mina kinder är "normala" så är de ju röda som på bilden... det syns, men folk blir iaf inte livrädda, sen är jag ju inte direkt snygg heller även om jag hade haft perfekt hud så... ja.

Sen ännu mer enerverande är ju att det vissa dagar är ganska bra, har ju tom haft dagar helt utan några problem alls, men det finns inget mönster i det och jag har inte lyckats förstå varför det inte hände nåt då... det är ungefär som om nån jävlas med mig lite slumpmässigt sådär.

Aja, där har ni mitt liv... kanske iaf kan få några att sluta gnälla över småsaker, alltid något.
jag blir också röd rätt ofta,en gång satt jag på cafe med några tjejer o så blev jag röd om kinderna som fan.så sa jag till tjejen som satt bredvid som var väldigt snygg för övrigt "fan ,jag blir alltid i röd om kinderna när det e varmt ,skit jobbigt!" hon sa bara att det var gulligt!
Ja du... Kan bara säga att det är som att det är jag som skrivit alltså. Denna känsla av att inte veta när det "slår" ut i blom. Man känner verkligen att det börjar bli svagt varmt i kinderna till att sen övergå mer och mer till riktigt varmt och med pulserande hettningar i kinderna. Det är då man bara vill försvinna under jorden.
Är ju hyfsat okej på morgonen när man vaknar. Sen brukar det gå rätt bra fram till runt tio/elva, men sen, ja det är då det slår till. När man ex. äter lunch, ja då blir man varm av spjälkandet av maten och det räcker för att det ska börja hetta i kinderna. Sen blir jag så stressad av att äta med folk också. Man sitter bara och väntar på att någon ska komma med den spydig kommentar. Bara att sitta och vänta på kommentaren gör att det börjar hetta, suck. Är inte många som förstår att detta är ett sånt jobbigt problem. Man blir totalt socialt handikappad. Och alla blickar man får sen då... Man skulle bra gärna vilja gå fram och fråga om vi skulle kunna byta. Att jag skulle stå där och stirra på dig med röda kinder.
Sen när det väl börjar hetta så är hela dagen förstörd. Man vågar inte kolla någon i ögonen. Man vet att den man kollar i ögonen bara stirrar på kinderna. Man ser hur ögonen far iväg på kinderna när man pratar med personen i fråga. Då vet man att man är tomatröd igen...riktigt skoj :(
Har testat laserbehandling också. Hjälper inte mycket. Har kört smink också, men då blir det "fan, har du sminkat dig?" "Du har då fan inte sminkat dig lite" Man vill liksom bara få dom att fatta att det är ett enormt problem för en. Man har ju funderat en massa gånger på att ta sitt liv också.
Du Mole, har du som små "knottror" på armarna och runt bröstet? Går ju i arv mina röda kinder. Är en slags kronisk inflammation som går i arv. Ja, om man visste när kinderna blir riktigt röda och när dom är lite mindre röd. Men det slår ju ut när som helst. Man står och pratar med någon och vips så är man röd om kinderna. Hur dum känner man sig inte då...