Forumet - Rökning dödar

Rökning dödar

471 0 25
Hittade denna faktiskt:

Pistolen låg på bordet. Den hade nog legat där hela tiden. Jag såg den först när jag följde hennes blick mot den. "Den här kan döda" sa hon. Det visste jag. Men jag ville inte veta det. Istället så tog jag fram min tändare och en cigarett. Jag satte cigaretten i munnen och tände den.

"Det där kan också döda. Varför dröjer du på det?" sa hon. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag sög in röken i lungorna och tittade åter i hennes ögon. Hon tittade i mina. Hennes ögon var blanka, stela, tomma. Hon tog tag i pistolen med sin högerhand, som om hon var redo att göra något. Åter fylldes mina lungor av rök. Jag hostade lite. Pistolmynningen var nu mot hennes tinning. Jag försökte ge ifrån mig ett nej, men drunknade i en tjärasmakande hostattack.

Klick. "Din tur nu". Hon räckte pistolen mot mig som om jag också var med i leken. Mer rök i lungorna, ljuvligt. Jag tittade på vapnet i min hand. Att dö. Är det att vakna eller att somna? Det återstod att se. Jag satte vapnet mot min tinning och tryckte av. Jag kände hur varenda nervcell i min hjärna spände sig. Mina muskler i kroppan slappnade av och till och mina vener upphörde att pumpa vidare blodet genom kroppen.

Klick. Det var hennes tur nu. Jag slängde vapnet på köksbordet och slängde lite aska i vasken. Men istället för att lyfta upp pistolen så började hon gråta. Förtvivlad var hon. "Varför han? Varför inte jag!" skrek hon. Jag skrockade, vad kunde hon mena. Men då kom det.

Jag märkte hur mitt hjärta slutat pumpa. Jag märkte hur mina nerver inte skickade några elektriska signaler. En bråkdels sekund senare så slutade musklerna fungera och jag ramlade ner på golvet och fick en vas med mig. Jag bestod nu av två pölar, en övre av hjärnsubstans, benfibrer och blod. Och en undre av krossad keramik och vatten innehållande växtnäring.
Hon grät. Det hade blivit fel. Det var jag som skulle gråta. Klick. Klick. Klick. Pistolen var tom. Jag bestämde mig för att stänga ögonen och vakna.

Jag kände cigarettröken i mina lungor när jag hostade ut en blandning av tjära, blod och tusentals andra giftiga ämnen. Cancer, hade läkaren sagt. KOL, Lungcancer, Rökning dödar. Propagandan var sann. Jag var ju död och jag hade rökt. Hon orkade inte ens dyka upp. Hon hade verkligen inte orkat. Hon som alltid hade lekt med döden, hon som klättrade i berg, var polis och hade gjort lumpen. Hon hade till och med varit i Afghanistan.

Jag som hade utbildat mig till advokat. Jag som motionerade tre gånger i veckan och tränade i det lokala korplaget. Korplaget hade bytt ut mig och motionen var borta. Jag var för trött helt enkelt. När de satte respiratorn runt min mun kände jag frisk luft för första gången i mitt liv. Detta var inte menthol, detta var inte fabrik, detta var luft.

Mamma hade rökt. Pappa hade rökt. Alla hade rökt. Hon hade inte rökt, fast hon skulle börja. Efter jag dog. Efter att jag dog, skulle hon börja dö. Hon tog det fel. Hon blev inte rädd för döden. Hon blev bara avundsjuk på mig som fick vakna. Hon dog sen. Hur vet jag inte. Det hade varit svårt att veta. Jag somnade in långt innan.

Spana också in:

framtidstron lever:

tycker du ska jobba mer med flytet.
finns potential men det är inte så skönläst som jag skulle önska. det dödar stämningen i den som i övrigt är bra.


Aahah, nästa historia kanske. Vet ej om jag orkar jobba mer med denna. För var ett tag sen jag skrev den.