Forumet - Saknar en riktig bästis

Saknar en riktig bästis

1294 0 12

Saknar en riktig bästis

Jag har en ganska jobbig sak att berätta och jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Jag har aldrig haft någon riktig tjejbästis. I skolan var jag mobbad och jag har inte haft särskilt många kompisar. Ofta håller tjejer ihop två och två och tjejer som är riktiga bästisar brukar ha träffats sedan de var små. Sedan dess har de hållit ihop. Någon sådan riktig tjejbästis har jag aldrig haft och jag tror att det är ganska få förunnat att hitta någon.
Ibland när jag tog hem lekkamrater blev de rädda och sprang hem när de fick syn på min pappa. De kände inte igen honom, men sedan har det även hänt saker där mina föräldrar har varit tvungna att säga ifrån. Bland annat hade en pojke med sig ett skjutvapen en gång och när vi hade suttit inne på mitt rum en stund tyckte han att jag skulle testa att skjuta med det, men jag sa nej. Dels ville jag inte det och dels visste jag att min pappa skulle bli arg om jag gjorde det.
Det ville inte den här pojken lyssna på, utan tjatade på mig och till slut tog jag med mig geväret ut i hallen, öppnade dörren och sköt av ett skott. Det hörde pappa och när jag gick tillbaka igen kom han efter mig utan att säga någonting. När han såg att jag gick in på mitt rum igen vände han. Det kändes väldigt jobbigt och jag var faktiskt riktig rädd för vad som skulle hända. Geväret hade vi skjutit med flera gånger tidigare, men då var vi alltid ute och sköt. Vi riktade geväret rakt upp i himlen och sköt och när man gjorde det small det några sekunder efter att man hade tryckt av.

Vid ett annat tillfälle när vi lekte kafferep minns jag att han gick och frågade min mamma om vi fick använda vatten i muggarna, men det fick vi inte. Hon sa att vi kunde låtsas att i hade det. Han försökte övertala henne, men misslyckades med det och när han besviken kom till-baka till mig sa han att vi fick låtsas då. Lite senare hörde jag mamma prata om det här och då sa hon att hon minsann inte brydde sig om hur andra ungar gör hemma hos sig. Om de ville hålla på och hälla med vatten hit och dit är det deras ensak, men hemma hos oss var det inte tillåtet. 
Självklart ska föräldrar eller andra vuxna säga ifrån när de märker att en lek håller på att gå käpprätt åt någonstans långt bort. Om de inte gör de tar de inte sitt ansvar som vuxna, men samtidigt tycker jag att det är viktigt att komma ihåg att om det händer upprepade gånger kanske inga andra barn vill leka med en. Om de har kommit hem till en och lekt och leken har spårat ur kan det sprida sig till andra barn att de inte ska gå hem till Fanny och leka eftersom hennes föräldrar är så misstänksamma. Det är också väldigt viktigt att komma ihåg att handi-kappade barn ofta blir ensamma just därför att andra barn är så väldigt rädda för att leka med dem.
Eftersom jag var väldigt ensam blev mina idoler mina kompisar och jag fantiserade alltid om dem som om vi träffades och gjorde saker tillsammans. Det här pratade jag väldigt mycket om och på grund av det gick vi till psykologen och pratade om det. De tyckte att jag skulle försö-ka skaffa mig verkliga kompisar, men det är alldeles för lätt för dem att säga vilken strunt som helst när de sitter i sitt stela samtalsrum och tar emot folk som kommer dit för att prata med dem.
De vet helt enkelt ingenting om hur verkligheten ser ut för de ensamma barnen och hur svårt det är för dem att verkligen träffa riktiga kompisar. Det låter så klokt att det är bättre att för-söka skaffa sig riktiga kompisar än att umgås med påhittade vänner, men tyvärr är inte verk-ligheten så enkel som man skulle önska alla gånger. En barnläkare vi gick till under en period sa till mig att det bästa sättet att få en vän är att själv vara en, men som jag skev innan är väl-digt lätt att komma med det ena kloka påståendet efter det andra om man får betalt för det. Hur mycket psykologen eller barnläkaren i själva verket vet om barnets egentliga situation är i praktiken oviktigt. 

Någonting som vi bland annat pratade om var att barnen på skolan gjorde sig roliga på min bekostnad på grund av det jag hade pratat om och då hette det att det inte var så konstigt. Jag fick helt enkelt skylla mig själv när jag pratade så mycket om mina ido-ler och sjöng så konstiga sånger, men jag undrar om man verkligen kan lägga hela skulden på det ensamma barnet för det? Det är en fråga som jag gärna skulle vilja ha ett riktigt bra svar på.
När jag började första klass träffade jag en tjej som alltid stod ensam på rasterna. Hon gick i grannklassen och jag började hänga ihop med henne. Eftersom jag var så väldigt ensam var jag överlycklig över att ha träffat en tjejkompis, men när jag bjöd hem Sandra till mig visade det sig snart att hon helst av allt lekte med mina prydnadsdockor. Det var väldigt jobbigt och varje gång som hon hade varit hos mig och åkt hem kom mamma in i mitt rum och kunde se att hon hade varit där.

Det syntes så väl eftersom allting var nerdraget. Det hände inte om jag bjöd hem andra kom-pisar. En gång hade hon till och med flyttat på ett bokmärke som låg i en bok som mamma och jag läste högt ur. När hon frågade vem om hade varit i den boken sa jag det rätt upp och rakt ner och efter den gången sa hon att Sandra inte fick komma hem till mig mer. Omkring jul har vi alltid prydnadssaker hemma. Det har nog alla eftersom man pyntar och gör det lite extra fint.
Jag minns att jag hade en porslinstärna som Sandra tyckte om att leka med. På den här tiden hade vi ett piano hemma som stod i vardagsrummet eftersom både min bror och jag spelade piano i skolan. Ovanpå pianot stod tärnan och den drog Sandra fram och tillbaka så det skra-pade i träet och tanken var att hon lekte att den sjöng ”Sankta Lucia”. Jag hade en sydd docka som hade flätor och dem drog hon ur bara för att hon tyckte att det ser fint ut när man drar ur dem.
Inte heller det lyckades jag hindra henne ifrån och dockan som var så fin med flätor såg inte alls lika fin ut längre. Det heter att när sådant här händer ska man inte tillåta det, men hur ska man kunna förhindra det? Kompisen som vill göra det som han eller hon egentligen inte får försöker på alla sätt få sin vilja igenom. Bland annat genom att hota med att man inte är hans eller hennes kompis längre om han eller hon inte får som man vill och då ger man upp till slut.

Hur hade du som läser detta reagerat om du var i samma situation? Du kanske tycker att jag borde ha bett henne dra åt h… och det hade jag säkert gjort om jag hade haft andra kompisar, men utan henne var jag ensam. Det här pratas det väldigt lite eller egentligen ingenting om är man går till psykologen och pratar för att man har skaffat sig låtsaskompisar som man borde ersätta med verkliga vänner. Hur ska man egentligen göra när en kompis går över gränsen på ett eller annat sätt? Hur säger man nej på ett så vettigt och bra sätt som möjligt utan att den andra personen blir ledsen? Hur ska man sätta stopp för någon som till varje pris vill göra det förbjudna?

När jag gick vårterminen i fyran skulle vi åka på simtävlingar i simhallen och det var där jag efter att simtävlingarna var slut träffade Marielle. Vi träffades när vi barn fick hopp ner i vatt-net och leka efter att tävlingarna var slut. Då gick hon i sexan och jag gick i fyran och till en början träffades vi mest i skolan. När jag gick i femman och hon i sjuan bjöd jag hem henne för första gången, men det var när jag gick i sexan och hon i åttan som vi verkligen började hänga ihop på allvar. Det började med att jag berättade att jag gillade Pet Shop Boys och då sa hon att hon också gjorde det, men eftersom jag hade en väldigt speciell relation till mina ido-ler drogs hon med i det.
Vi pratade med bilderna vi hade på dem och egentligen håller jag med om att det verkar konstigt, men om jag skulle försöka låta bli det innebar det att jag verkligen skulle behöva anstränga mig för att klara av det. Det är också väldigt viktigt att komma ihåg att om ett ensamt barn håller på så där flyter det på ganska bra, utan att någon större katastrof behöver hända, men så fort man är två trissar man väldigt lätt upp varandra och till slut fastnar man i en situation om blir ohållbar.

När vi inte träffades ringde jag till henne. Det hände ibland att hon ringde till mig, men jag ringde desto oftare och det gjorde att pappa till slut talade om för mig att telefon-räkningarna blev väldigt höga och det blev rejält dyrt. Det är samtidigt viktigt att komma ihåg att jag hade lärt mig att klara av det själv och då var det så klart nytt och spän-nande, men eftersom hon tog med sina idoler till telefonen när hon ringde till mig gjorde jag också det och det reagerade mamma och pappa på.

Min bror hade ett emaljerat smycke om halsen som han hade gjort i slöjden. Det blev jag väldigt avundsjuk på och ville så klart också ha ett. Mamma letade fram sina gamla smycken som hon hade gjort i slöjden och jag minns inte riktigt hur många hon hade, men ett av dem visade sig vara borta. Genast misstänkte mamma att Marielle hade tagit det, men när jag frå-gade henne förnekade hon det. Hon sa att det bara var hennes cykelnyckel som hon hade hängande i ett snöre om halsen. Efter den händelsen fick mamma reda på att Marielle hade snattat på skolan. Hon hade tagit bindor på skolsköterskans toalett dit hon gick bara för att hon inte tordes låsa om sig när hon gick på toaletten.

Efter den händelsen blev vi väldigt kontrollerade och om jag gav Marielle något kom hon genast och tittade ifall det var något värdefullt eller inte. Om mamma och jag blev oense om något fick mamma över Marielle på sin sida och sedan när vi gick in på mitt rum brukade Marielle säga till mig att min mamma var konstig. Efteråt när Marielle hade åkt hem brukade mamma säga till mig att jag inte skulle lita på Marielle. Naturligtvis förstår jag att mamma sa det av omsorg om mig, men det kändes samtidigt väldigt jobbigt eftersom Marielle var den enda kompisen jag hade att umgås med. Under hela tiden som Marielle och jag umgicks blev jag varnad och det blev inte bättre av att Marielle försökte bestämma över mig.

Som tonåring är det inte ovanligt att man byter mellan olika idoler och inte håller sig till en och samma artist eller grupp hela tiden. Det gjorde jag också, men det gillade inte Marielle och det gjorde att hon rev sönder alla mina idolbilder och slängde dem. Hon fick även mig att göra det och hon sa att om vi skulle kunna vara kompisar var jag tvungen att sluta bete mig som jag gjorde och prata med mina bilder. När vi rev sönder bilderna sa vi samtidigt ”Inga Minnen” eller ibland sa vi det på engelska och då sa vi ” No Remembers”. Egentligen heter det ”No Memories”, men det var inget jag tänkte på då. Dessutom vet jag inte om Marielle hade accepterat att jag rättade henne. Då kanske hon bara hade blivit så riktigt förbannad på mig som hon flera gånger hotade med att bli om jag inte skärpte till mig. Självklart håller jag med om att det verkar märkligt att prata med en bild som inte svarar. Det är precis lika konstigt som att prata rakt ut i tomma intet till en låtsaskompis som inte finns, men om man inte känner till bakgrunden förstår man det inte heller.

Marielle ljög väldigt mycket och bland annat påstod hon att jag skulle få två solobilder på medlemmarna i Pet Shop Boys. Hon beskrev för mig hur de såg ut, men några bilder fick jag aldrig och en dag sa hon att en tjej i hennes klass hade stulit dem. Pappersbilderna finns förstås inte kvar om det ens hade funnits några, men trots ett rejält intensivt letande på olika hemsidor, diskussionsforum och Facebook har jag inte hittat några bilder som motsvarar den beskrivningen och då ska du veta att jag verkligen har letat. Hon påstod också att jag skulle få spela av ett par låtar som jag ville ha och som en annan tjejkompis hade, men det fick jag inte heller. Hon lyckades alltid komma med bortförklaringar som att hon inte kunde hitta bandet eller att hon tog fel. Låtarna har jag förövrigt hittat efter eget letande. Ett tag gillade jag en fransk synthmusiker som heter Jean-Michel Jarre och Marielle påstod att jag skulle få en bild på honom, men när jag konfronterade henne hade den försvunnit på något mycket mystiskt sätt. 
Jag skulle även få fakta om honom som hon hade läst i samband med bilden. Det fanns med på samma sida, men när jag har läst om honom sedan har det visat sig att hon hade fel på flera detaljer. Hon påstod också att han var utsatt för stalkers. När han uppträdde var han tvungen att stå på en särskild scen som var flera meter hög för att ingen i publiken skulle kunna komma åt honom. Hon påstod att det fanns dem som ville döda honom och hon berättade också att han utsattes för telefonterror, dörrterror och fick mängder med hotelsebrev, men eftersom jag inte har någon källa att gå efter vet jag inte om dessa uppgifter är sanna eller ren lögn. 

När mamma och jag har pratar om det här i efterhand har hon sagt att Marielle hade svårt för att förstå saker. Om hon till exempel hade läst en bok kunde hon inte tillgodogöra sig texten och förstå innehållet och det var likadant när man förklarade saker för henne. Till exempel hörde jag en diskussion mellan henne och mamma där mamma försökte förklara att jag inte kunde ta körkort på grund av att jag har för dålig syn för att få köra bil, men då menade Marielle att man kan bygga om bilen och flytta reglagen så att de ligger runt ratten. Då blir det lättare att köra för en handikappad person, men det spelar ju ingen roll om personen har dålig syn.
Eftersom Marielle rev sönder alla mina idolbilder tyckte mamma att vi skulle gömma undan dem, men nästa gång som Marielle kom hem till mig upptäckte hon det och sa till mig att jag gömde undan för henne. Hon hittade bilderna och rev sönder dem också. Hon skrev även upp mitt telefonnummer med kulspetspenna i mina barnböcker och påstod att man måste ha det. När jag försökte förbjuda det tog hon tag i mig och knuffade undan mig så att jag inte skulle kunna hindra henne från att göra det. Om jag försökte säga ifrån hotade hon med att bli riktigt förbannad på mig och frågade om jag ville det. Det ville jag så klart inte och det innebar att jag inte skulle kunna göra motstånd.

Om man är bästa vän med någon ska man kunna ha roligt tillsammans med den person-en och göra roliga saker, men när jag tänker efter satt vi mest inne på mitt rum och snackade. När vi sedan köpte en bättre dator som man kunde skriva på med skrivare till kom hon till mig och gjorde skolarbeten på den. Tidigare hade vi bara haft en Commodore 64 som är en speldator, på vilken man kan spela lika spel och göra enklare program av olika slag.
När det visade sig att Marielle skrev ut väldigt mycket började mamma och pappa fråga mig vad Marielle egentligen gjorde på datorn. Var det skolarbeten? Sedan sa de till mig att jag skulle upplysa henne om att hon inte fick skriva ut så mycket som hon gjorde, men hur skulle jag kunna säga det utan att hon blev arg?

Hösten ’93 bjöd Marielle mig att följa med på en veckoslutskurs som ABF anordnade. Med på kursen fanns även en blir kille som hette Tomas. Han verkade vara väldigt fixerad vid Marielle och pratade hela tiden med henne och när han behövde hjälp frågade han hela tiden henne. Jag blev väldigt besviken på Marielle eftersom hon inte verkade vara stark nog att tala om att hon faktiskt var där med mig och inte hade för avsikt att hjälpa honom över huvud tag-et.
Där visade hon verkligen att hon inte hade för avsikt att hålla ihop med mig i vått och torrt som jag hade hoppats på. Vi hade fått med oss strandmadrasser att ligga på eftersom vi skulle göra avslappningsövningar och ligga på golvet, men det ville inte Marielle. Istället tyckte hon att det kändes bättre att sitta på en stol. Senare på kvällen var det disco och dit gick vi förstås. Det började som en rolig kväll, men när det spelades tryckare fick jag inte dansa med någon. När jag inte blev uppbjuden av någon försökte jag själv bjuda upp, men ingen ville dansa med mig.
När Marielle såg det ville hon prata allvar med mig och sa åt mig att jag inte skulle hålla på och bjuda upp. Det var ändå ingen som var intresserad. När kvällen var slut och vi gick upp till vårt rum var jag så fruktansvärt ledsen att jag grät mig till sömns, men Marielle gjorde inte den minsta ansträngning för att vare sig be om förlåtelse eller trösta mig. Der fick mig att bli ännu mer besviken på henne. Varför behandlade hon mig så här? Flera gånger har hon sagt till mig att hon inte visste varför hon var så taskig emot mig, men i så fall skulle jag väldigt gärna vilja veta vem som ska veta det istället för henne.

Efter nian började jag på en ettårig utbildning uppe i Högsby som höll till i Fröviskolan. Lite senare började även Sandra i samma klass och då bröt helvetet verkligen lös på allvar. Det började med att Marielle betedde sig riktigt konstigt på mitt födelsedags-kalas. Hon var så tjurig och vresig att jag verkligen inte kände igen henne och efter det blev jag så besviken på henne att jag minsann inte ringde henne på flera dagar. Om hon betedde sig så ohyfsat tänkte jag inte fortsätta vara kompis med henne. Efter fyra dagar ringde hon och antog att jag säkert undrade varför hon hade varit så konstig, men hon bad inte om ursäkt för det.
Hon förklarade att anledningen var att Sandra hade gett ut hennes telefonnummer till en okänd invandrarkille utan att först ha frågat om hon fick det. När Marielle hade ringt och frågat varför skyllde Sandra på att hon inte hann det. Hon var själv ihop med en invandrarkille just då och ville para ihop Marielle med hans kompis. Den okända killens tjej ringde hem till Marielle och förstod ingenting av vad som pågick. Sedan gav Sandra Marielle skulden och det gjorde mig riktigt förbannad eftersom jag inte tyckte att hon skulle göra så emot min kompis. När jag tänker på det nu i efterhand inser jag att Sandra antingen kan ha gjort det som hämnd eller så har hon gett Marielle skulden för att slippa ta på sig sin del av ansvaret.

Efter det började det gå en massa rykten om Marielle om att hon rökte och sådana saker. Sandra spred också ut att Marielle hade legat med den okända killen som Sandra hade lämnat Marielles telefonnummer till. När jag frågade Marielle om det blev hon väldigt chockad och förstod inte alls vad jag pratade om, men en gång när vi träffades hemma hos mig lyckades jag konfrontera henne och då erkände hon att Sandra hade lockat henne att både röka och dricka vin. En gång när jag kom till gymnasiekursen uppe i Högsby på studiebesök visade sig att hon rökte, men när hon såg att jag kom hade hon blivit rädd för att jag skulle upptäcka något.
De andra tjejerna på gymnasiekursen tyckte att det var så jobbigt att jag tjatade om Marielle hela tiden, men hon var den enda kompisen jag hade och inte heller kunde jag gå på några fester som de andra tjejerna pratade om att de hade varit på. Några sådana fester kunde jag inte gå på eftersom jag i så fall hade behövt ha med mig en ledsagare och just då hade jag in-gen. Eller jo, det hade jag, men hon och jag koncentrerade oss mera på att jag skulle lära mig att hitta i stan. Det måste man kunna för att över huvud taget kunna klara av att gå ut på nöjen och liknande. När jag frågade henne om tjejernas vilda fester sa hon att det mestadels var skr-yt och när jag tänker på det förstår jag faktiskt inte vitsen med att skvallra och skryta om hur full man har varit på de ena festen efter den andra. Vad är det egentligen för roligt med det?

Jag frågade även min ledsagare om det där med att jag pratade med mina bilder. Jag ville veta om det verkligen var så allvarligt som Marielle påstod. Det var nämligen så att eftersom Marielle läste psykologi på gymnasiet berättade hon att det fanns folk som pratade med olika saker precis som att de trodde att de svarade. Det frågade jag min ledsagare om och då förklarade hon att det inte var riktigt samma sak eftersom jag inte pratade med bilderna som sådan, utan det var mer riktat till personen på bilden. Min ledsagare som för övrigt hette Marie berättade det här en gång när vi satt på ett café och fikade och då förklarade hon att om hon till exempel skulle börja prata med glaset som stod på bordet skulle hon upp-fatta det som att glaset kunde tänka och hade känslor. Om någon slog sönder det skulle glaset dö. 

Ledsagarservicen började när jag gick i åttan och tanken med det var att jag dels skulle lära mig att bli självständig. Jag behövde lära mig att hitta i stan, men jag behövde även lära mig andra praktiska saker som att åka buss, hålla reda på var bussen stannar. Hur mycket får jag tillbaka i växel när jag betalar? Hur gör jag för att beställa en tid?

Under en period gick jag till en psykolog och pratade om alla mina funderingar kring saker och ting. Då berättade jag det här med de sönderrivna bilderna och frågade vad som eventuellt kunde vara orsaken. Jag sa till psykologen att jag tyckte att det var konstigt eftersom minnen oftast är någonting roligt som man gläds åt och gärna pratar om eftersom man tänker tillbaka på hur det var. Hon svarade att hon trodde att Marielle inte ville att jag skulle bli påmind om bilderna, men fråga inte mig vad det är för skillnad egentligen. Konstigt är det i alla fall. Jag berättade också om detta med att Marielle inte bad om ursäkt för att hon var taskig emot mig och då påstod den här psykologen att det helt och hållet beror på hur man har blivit uppfostr-ad.
Är det verkligen så? Har det helt och hållet med vilken fostran man har fått att göra om man ber om ursäkt eller inte? Om det är sant tycker jag att Marielle har haft väldigt konstiga för-äldrar som inte har haft ordentlig koll på sin dotter.

Hösten ’94 började jag på en folkhögskola nere i Skåne som hette Furuboda och där träffade jag en indisk tjej som vi kan kalla för Mathilda. Hon brukade säga till mig att jag var en fjant, men det var inte allt. När vi började hänga ihop kunde hon slå mig i huvudet med min tunga pärm som jag hade att skriva min dagbok i just då. Om jag hade ett dricksglas med dricka i kunde hin hälla det över huvudet på mig. Mathilda var omogen och en annan tjejkompis som satt i rullstol brukade hon kittla så att hon blev betydligt störd av det, men eftersom den här tjejen saknade tal kunde hon inte heller säga åt Mathilda att sluta med det.
Mathilda vägrade äta och för att verkligen få henne att göra det hade hennes mamma sagt åt personalen på skolan att sitta bredvid och vakta så att hon verkligen skulle göra det. Mathilda hade epilepsi och om hon blev alldeles för mycket uppe i varv riskerade hon att få anfall. Därför sa personalen ofta till oss att ta det lugnt och helst skulle vi egentligen inte umgås alls eftersom vi riskerade att trissa upp varandra. På grund av att dygnsrytmen var tvungen att stämma för henne var hon tvungen att gå och lägga sig klockan åtta varje kväll och detta var det också väldigt mycket bråk om eftersom ingen av hennes andra kompisar behövde göra det.

Det innebar bland annat att hon inte fick sitta med oss andra och titta på TV på kvällen. Det är klockan åtta som de flesta intressanta TV-programmen börjar. Hon kände sig säkert utanför och det kan jag förstå, men samtidigt vet jag inte heller hur man bättre hade kunnat lösa problemet på något annat sätt. Vad tycker du som läser detta? Hur hade du eventuellt gjort? Någon riktig tjejbästis har jag med andra ord aldrig haft och på grund av det vet inte jag om jag är unik på något sätt. På grund av allt det här som jag har gått igenom känner jag att jag har otroligt svårt för att lita på andra människor och de enda kompisar jag egentligen har haft har varit de som har jobbat som ledsagare åt mig. Från och med 2006 har jag haft en kontakt-person, men den enda riktigt bästa vännen som jag känner att jag kan lita på är faktiskt min egen blogg. För den kan jag verkligen berätta allt och på grund av att jag skriver i den kan jag förstå dem som säger att dagboken är deras sannaste och bästa vän som aldrig skvallrar eller sviker.
Visserligen kan jag aldrig få något svar på allt jag berättar för den, men det känns i alla fall så oerhört skönt att bara få skriva ner det. Jag skulle också verkligen vilja vara riktig bästis med någon, men jag antar att ingen är intresserad av mig. Som jag skrev tidigare blir handikappade personer ofta ensamma på grund av att andra människor i deras omgivning är så rädda för att umgås med dem. Det var allt jag hade att säga för den här gången. Tack för att du tog dig tid att läsa.

Skorpion76

Spana också in:


skorpion76: Jo, jag ber om ursäkt för att det blev så väldigt långt. Det skulle egentligen ha varit en fråga i Stöd och Svar, men den delen fungerar tydligen inte.  
Inget att be om ursäkt för!
Jag sitter på mobilen just nu så jag kan inte citera olika delar i texten.


De känns som att du har blivit utnyttjad av dom flesta under din uppväxt. De kan jag relatera till. Jag har inte heller haft en riktig kompis. Dom flesta umgicks med mig för att dom trodde att dom kunde få saker av mig.

Du säger att du har svårt för att lita på folk. De är ju inte konstigt alls när man har blivit behandlad så. 

Jag kan också säga att psykologer är helt dumma i huvet och är nog dom falskaste människorna som finns. Dom utnyttjar bara folk som mår dåligt för att få pengar. Usch!

Jag vet inte riktigt vad jag mer kan säga. Tror inte direkt jag hjälper här ändå.

Jag läste allt och de var faktiskt intressant. Tack!


materialarn:
Inget att be om ursäkt för!
Jag sitter på mobilen just nu så jag kan inte citera olika delar i texten.


De känns som att du har blivit utnyttjad av dom flesta under din uppväxt. De kan jag relatera till. Jag har inte heller haft en riktig kompis. Dom flesta umgicks med mig för att dom trodde att dom kunde få saker av mig.

Du säger att du har svårt för att lita på folk. De är ju inte konstigt alls när man har blivit behandlad så. 

Jag kan också säga att psykologer är helt dumma i huvet och är nog dom falskaste människorna som finns. Dom utnyttjar bara folk som mår dåligt för att få pengar. Usch!

Jag vet inte riktigt vad jag mer kan säga. Tror inte direkt jag hjälper här ändå.

Jag läste allt och de var faktiskt intressant. Tack!

Vissa personer kallar psykologer för hjärnskrynklare och jag förstår dem. De psykologer som jobbar med barn är allra värst. 

Skit dåligt av dem så kallade kompisarna du hade. Har väldigt svårt att relatera då jag har haft en hel annorlunda uppväxt och jag har vart väldigt annorlunda som barn vilket har gjort mig till den jag är idag och dem människor jag har runt om mig. Det förflutna påverkar hur man är i nuet men vissa saker måste man kunna bortse och gå vidare med. Att du har svårt att lita på folk är förståeligt men det ska inte behöva hindra dig! Folk kommer och går i människors liv vilket både kan vara bra och dåligt, du borde vara glad att dem dåliga människorna är borta i ditt liv och vilka erfarenheter dem lämnat efter sig. Om du vill ha hjälp med att hitta kompisar så är det att bli social, gör saker DU tycker om att göra, visa vem DU är så kommer folk så småningom och människor du kommer tycka om och acceptera dig för vem du är.

Ska sluta babbla nu :)

De flesta du har umgåtts med har ju haft någon form av svårigheter, vilket ju antagligen inte får dig att känna dig bättre, men kanske kan få dig att förstå deras agerande bättre. Kanske behöver du gå till en psykolog igen för att kunna släppa detta och kunna öppna dig för nya gemenskaper i ditt liv? Det är ju hemskt om dina erfarenheter efter så många år ska sätta käppar i hjulen för dig. Vi är många som haft svåra barndomar etc men man måste hitta sätt att gå vidare för att inte mentalt stanna i det dåliga.

Jag är bara femton år, och mitt liv just nu är ingenting i jämförelse som ditt var. Jag är extremt frånsägande, jag är fylld med självrespekt. Jag har ingen aning om varför dock... (Jag har glömt bort hela min poäng med att skriva här. Hmm.) 

Varför tror du att du inte sa ifrån? Var det för att du skulle vara ensam annars? Varför tyckte du det skulle vara så dåligt? Visste du under tiden du var "vän" med alla dessa tjejer vad som pågick? Förlåt om jag är nyfiken.. jag bara känner likhet i vad som hänt dig, jag vill så himla gärna höra svaren på de frågorna från någon annans perspektiv.. 


liteförnaivförattvågavaknaupp: Jag är bara femton år, och mitt liv just nu är ingenting i jämförelse som ditt var. Jag är extremt frånsägande, jag är fylld med självrespekt. Jag har ingen aning om varför dock... (Jag har glömt bort hela min poäng med att skriva här. Hmm.) 

Varför tror du att du inte sa ifrån? Var det för att du skulle vara ensam annars? Varför tyckte du det skulle vara så dåligt? Visste du under tiden du var "vän" med alla dessa tjejer vad som pågick? Förlåt om jag är nyfiken.. jag bara känner likhet i vad som hänt dig, jag vill så himla gärna höra svaren på de frågorna från någon annans perspektiv.. 

De där tjejerna var de enda kompisarna jag hade och därför höll jag stenhårt fast vid dem trots at jag mycket väl önskar stt jag hade gjort annorlunda när jag ser på det idag.