Aviseringar
Rensa alla

Saknar en riktig bästis


Ämnesstartare

Saknar en riktig bästis

Jag har en ganska jobbig sak att berätta och jag vet inte
riktigt hur jag ska börja. Jag har aldrig haft någon riktig tjejbästis. I
skolan var jag mobbad och jag har inte haft särskilt många kompisar. Ofta
håller tjejer ihop två och två och tjejer som är riktiga bästisar brukar ha
träffats sedan de var små. Sedan dess har de hållit ihop. Någon sådan riktig
tjejbästis har jag aldrig haft och jag tror att det är ganska få förunnat att
hitta någon.
Ibland när jag tog hem lekkamrater blev de rädda och sprang hem när de fick syn
på min pappa. De kände inte igen honom, men sedan har det även hänt saker där
mina föräldrar har varit tvungna att säga ifrån. Bland annat hade en pojke med
sig ett skjutvapen en gång och när vi hade suttit inne på mitt rum en stund
tyckte han att jag skulle testa att skjuta med det, men jag sa nej. Dels ville
jag inte det och dels visste jag att min pappa skulle bli arg om jag gjorde
det.
Det ville inte den här pojken lyssna på, utan tjatade på mig och till slut tog
jag med mig geväret ut i hallen, öppnade dörren och sköt av ett skott. Det
hörde pappa och när jag gick tillbaka igen kom han efter mig utan att säga
någonting. När han såg att jag gick in på mitt rum igen vände han. Det kändes
väldigt jobbigt och jag var faktiskt riktig rädd för vad som skulle hända.
Geväret hade vi skjutit med flera gånger tidigare, men då var vi alltid ute och
sköt. Vi riktade geväret rakt upp i himlen och sköt och när man gjorde det
small det några sekunder efter att man hade tryckt av.

Vid ett annat tillfälle när vi lekte kafferep minns jag att
han gick och frågade min mamma om vi fick använda vatten i muggarna, men det
fick vi inte. Hon sa att vi kunde låtsas att i hade det. Han försökte övertala
henne, men misslyckades med det och när han besviken kom till-baka till mig sa
han att vi fick låtsas då. Lite senare hörde jag mamma prata om det här och då
sa hon att hon minsann inte brydde sig om hur andra ungar gör hemma hos sig. Om
de ville hålla på och hälla med vatten hit och dit är det deras ensak, men
hemma hos oss var det inte tillåtet. 
Självklart ska föräldrar eller andra vuxna säga ifrån när de märker att en lek
håller på att gå käpprätt åt någonstans långt bort. Om de inte gör de tar de
inte sitt ansvar som vuxna, men samtidigt tycker jag att det är viktigt att
komma ihåg att om det händer upprepade gånger kanske inga andra barn vill leka
med en. Om de har kommit hem till en och lekt och leken har spårat ur kan det
sprida sig till andra barn att de inte ska gå hem till Fanny och leka eftersom
hennes föräldrar är så misstänksamma. Det är också väldigt viktigt att komma
ihåg att handi-kappade barn ofta blir ensamma just därför att andra barn är så
väldigt rädda för att leka med dem.
Eftersom jag var väldigt ensam blev mina idoler mina kompisar och jag
fantiserade alltid om dem som om vi träffades och gjorde saker tillsammans. Det
här pratade jag väldigt mycket om och på grund av det gick vi till psykologen
och pratade om det. De tyckte att jag skulle försö-ka skaffa mig verkliga
kompisar, men det är alldeles för lätt för dem att säga vilken strunt som helst
när de sitter i sitt stela samtalsrum och tar emot folk som kommer dit för att
prata med dem.
De vet helt enkelt ingenting om hur verkligheten ser ut för de ensamma barnen och
hur svårt det är för dem att verkligen träffa riktiga kompisar. Det låter så
klokt att det är bättre att för-söka skaffa sig riktiga kompisar än att umgås
med påhittade vänner, men tyvärr är inte verk-ligheten så enkel som man skulle
önska alla gånger. En barnläkare vi gick till under en period sa till mig att
det bästa sättet att få en vän är att själv vara en, men som jag skev innan är
väl-digt lätt att komma med det ena kloka påståendet efter det andra om man får
betalt för det. Hur mycket psykologen eller barnläkaren i själva verket vet om
barnets egentliga situation är i praktiken oviktigt. 

Någonting som vi bland annat pratade om var att barnen på
skolan gjorde sig roliga på min bekostnad på grund av det jag hade pratat om
och då hette det att det inte var så konstigt. Jag fick helt enkelt skylla mig
själv när jag pratade så mycket om mina ido-ler och sjöng så konstiga sånger,
men jag undrar om man verkligen kan lägga hela skulden på det ensamma barnet
för det? Det är en fråga som jag gärna skulle vilja ha ett riktigt bra svar på.

När jag började första klass träffade jag en tjej som alltid stod ensam på
rasterna. Hon gick i grannklassen och jag började hänga ihop med henne.
Eftersom jag var så väldigt ensam var jag överlycklig över att ha träffat en
tjejkompis, men när jag bjöd hem Sandra till mig visade det sig snart att hon
helst av allt lekte med mina prydnadsdockor. Det var väldigt jobbigt och varje
gång som hon hade varit hos mig och åkt hem kom mamma in i mitt rum och kunde se
att hon hade varit där.

Det syntes så väl eftersom allting var nerdraget. Det hände inte om jag bjöd
hem andra kom-pisar. En gång hade hon till och med flyttat på ett bokmärke som
låg i en bok som mamma och jag läste högt ur. När hon frågade vem om hade varit
i den boken sa jag det rätt upp och rakt ner och efter den gången sa hon att
Sandra inte fick komma hem till mig mer. Omkring jul har vi alltid
prydnadssaker hemma. Det har nog alla eftersom man pyntar och gör det lite
extra fint.
Jag minns att jag hade en porslinstärna som Sandra tyckte om att leka med. På
den här tiden hade vi ett piano hemma som stod i vardagsrummet eftersom både
min bror och jag spelade piano i skolan. Ovanpå pianot stod tärnan och den drog
Sandra fram och tillbaka så det skra-pade i träet och tanken var att hon lekte
att den sjöng ”Sankta Lucia”. Jag hade en sydd docka som hade flätor och dem
drog hon ur bara för att hon tyckte att det ser fint ut när man drar ur dem.
Inte heller det lyckades jag hindra henne ifrån och dockan som var så fin med
flätor såg inte alls lika fin ut längre. Det heter att när sådant här händer
ska man inte tillåta det, men hur ska man kunna förhindra det? Kompisen som
vill göra det som han eller hon egentligen inte får försöker på alla sätt få
sin vilja igenom. Bland annat genom att hota med att man inte är hans eller
hennes kompis längre om han eller hon inte får som man vill och då ger man upp
till slut.

Hur hade du som läser detta reagerat om du var i samma
situation? Du kanske tycker att jag borde ha bett henne dra åt h… och det hade
jag säkert gjort om jag hade haft andra kompisar, men utan henne var jag ensam.
Det här pratas det väldigt lite eller egentligen ingenting om är man går till
psykologen och pratar för att man har skaffat sig låtsaskompisar som man borde
ersätta med verkliga vänner. Hur ska man egentligen göra när en kompis går över
gränsen på ett eller annat sätt? Hur säger man nej på ett så vettigt och bra
sätt som möjligt utan att den andra personen blir ledsen? Hur ska man sätta stopp
för någon som till varje pris vill göra det förbjudna?

När jag gick vårterminen i fyran skulle vi åka på simtävlingar i simhallen och
det var där jag efter att simtävlingarna var slut träffade Marielle. Vi
träffades när vi barn fick hopp ner i vatt-net och leka efter att tävlingarna
var slut. Då gick hon i sexan och jag gick i fyran och till en början träffades
vi mest i skolan. När jag gick i femman och hon i sjuan bjöd jag hem henne för
första gången, men det var när jag gick i sexan och hon i åttan som vi
verkligen började hänga ihop på allvar. Det började med att jag berättade att
jag gillade Pet Shop Boys och då sa hon att hon också gjorde det, men eftersom
jag hade en väldigt speciell relation till mina ido-ler drogs hon med i det.
Vi pratade med bilderna vi hade på dem och egentligen håller jag med om att det
verkar konstigt, men om jag skulle försöka låta bli det innebar det att jag
verkligen skulle behöva anstränga mig för att klara av det. Det är också
väldigt viktigt att komma ihåg att om ett ensamt barn håller på så där flyter
det på ganska bra, utan att någon större katastrof behöver hända, men så fort
man är två trissar man väldigt lätt upp varandra och till slut fastnar man i en
situation om blir ohållbar.

När vi inte träffades ringde jag till henne. Det hände ibland
att hon ringde till mig, men jag ringde desto oftare och det gjorde att pappa
till slut talade om för mig att telefon-räkningarna blev väldigt höga och det
blev rejält dyrt. Det är samtidigt viktigt att komma ihåg att jag hade lärt mig
att klara av det själv och då var det så klart nytt och spän-nande, men
eftersom hon tog med sina idoler till telefonen när hon ringde till mig gjorde
jag också det och det reagerade mamma och pappa på.

Min bror hade ett emaljerat smycke om halsen som han hade gjort i slöjden. Det
blev jag väldigt avundsjuk på och ville så klart också ha ett. Mamma letade
fram sina gamla smycken som hon hade gjort i slöjden och jag minns inte riktigt
hur många hon hade, men ett av dem visade sig vara borta. Genast misstänkte
mamma att Marielle hade tagit det, men när jag frå-gade henne förnekade hon
det. Hon sa att det bara var hennes cykelnyckel som hon hade hängande i ett
snöre om halsen. Efter den händelsen fick mamma reda på att Marielle hade
snattat på skolan. Hon hade tagit bindor på skolsköterskans toalett dit hon
gick bara för att hon inte tordes låsa om sig när hon gick på toaletten.

Efter den händelsen blev vi väldigt kontrollerade och om jag
gav Marielle något kom hon genast och tittade ifall det var något värdefullt
eller inte. Om mamma och jag blev oense om något fick mamma över Marielle på
sin sida och sedan när vi gick in på mitt rum brukade Marielle säga till mig
att min mamma var konstig. Efteråt när Marielle hade åkt hem brukade mamma säga
till mig att jag inte skulle lita på Marielle. Naturligtvis förstår jag att
mamma sa det av omsorg om mig, men det kändes samtidigt väldigt jobbigt
eftersom Marielle var den enda kompisen jag hade att umgås med. Under hela
tiden som Marielle och jag umgicks blev jag varnad och det blev inte bättre av
att Marielle försökte bestämma över mig.

Som tonåring är det inte ovanligt att man byter mellan olika idoler och inte
håller sig till en och samma artist eller grupp hela tiden. Det gjorde jag
också, men det gillade inte Marielle och det gjorde att hon rev sönder alla
mina idolbilder och slängde dem. Hon fick även mig att göra det och hon sa att
om vi skulle kunna vara kompisar var jag tvungen att sluta bete mig som jag
gjorde och prata med mina bilder. När vi rev sönder bilderna sa vi samtidigt
”Inga Minnen” eller ibland sa vi det på engelska och då sa vi ” No Remembers”.
Egentligen heter det ”No Memories”, men det var inget jag tänkte på då.
Dessutom vet jag inte om Marielle hade accepterat att jag rättade henne. Då
kanske hon bara hade blivit så riktigt förbannad på mig som hon flera gånger
hotade med att bli om jag inte skärpte till mig. Självklart håller jag med om
att det verkar märkligt att prata med en bild som inte svarar. Det är precis
lika konstigt som att prata rakt ut i tomma intet till en låtsaskompis som inte
finns, men om man inte känner till bakgrunden förstår man det inte heller.

Marielle ljög väldigt mycket och bland annat påstod hon att jag skulle få två
solobilder på medlemmarna i Pet Shop Boys. Hon beskrev för mig hur de såg ut,
men några bilder fick jag aldrig och en dag sa hon att en tjej i hennes klass
hade stulit dem. Pappersbilderna finns förstås inte kvar om det ens hade
funnits några, men trots ett rejält intensivt letande på olika hemsidor,
diskussionsforum och Facebook har jag inte hittat några bilder som motsvarar
den beskrivningen och då ska du veta att jag verkligen har letat. Hon påstod
också att jag skulle få spela av ett par låtar som jag ville ha och som en
annan tjejkompis hade, men det fick jag inte heller. Hon lyckades alltid komma
med bortförklaringar som att hon inte kunde hitta bandet eller att hon tog fel.
Låtarna har jag förövrigt hittat efter eget letande. Ett tag gillade jag en
fransk synthmusiker som heter Jean-Michel Jarre och Marielle påstod att jag
skulle få en bild på honom, men när jag konfronterade henne hade den försvunnit
på något mycket mystiskt sätt. 
Jag skulle även få fakta om honom som hon hade läst i samband med bilden. Det
fanns med på samma sida, men när jag har läst om honom sedan har det visat sig
att hon hade fel på flera detaljer. Hon påstod också att han var utsatt för
stalkers. När han uppträdde var han tvungen att stå på en särskild scen som var
flera meter hög för att ingen i publiken skulle kunna komma åt honom. Hon
påstod att det fanns dem som ville döda honom och hon berättade också att han
utsattes för telefonterror, dörrterror och fick mängder med hotelsebrev, men
eftersom jag inte har någon källa att gå efter vet jag inte om dessa uppgifter
är sanna eller ren lögn. 

När mamma och jag har pratar om det här i efterhand har hon
sagt att Marielle hade svårt för att förstå saker. Om hon till exempel hade
läst en bok kunde hon inte tillgodogöra sig texten och förstå innehållet och
det var likadant när man förklarade saker för henne. Till exempel hörde jag en
diskussion mellan henne och mamma där mamma försökte förklara att jag inte
kunde ta körkort på grund av att jag har för dålig syn för att få köra bil, men
då menade Marielle att man kan bygga om bilen och flytta reglagen så att de
ligger runt ratten. Då blir det lättare att köra för en handikappad person, men
det spelar ju ingen roll om personen har dålig syn.
Eftersom Marielle rev sönder alla mina idolbilder tyckte mamma att vi skulle
gömma undan dem, men nästa gång som Marielle kom hem till mig upptäckte hon det
och sa till mig att jag gömde undan för henne. Hon hittade bilderna och rev
sönder dem också. Hon skrev även upp mitt telefonnummer med kulspetspenna i
mina barnböcker och påstod att man måste ha det. När jag försökte förbjuda det
tog hon tag i mig och knuffade undan mig så att jag inte skulle kunna hindra
henne från att göra det. Om jag försökte säga ifrån hotade hon med att bli
riktigt förbannad på mig och frågade om jag ville det. Det ville jag så klart
inte och det innebar att jag inte skulle kunna göra motstånd.

Om man är bästa vän med någon ska man kunna ha roligt
tillsammans med den person-en och göra roliga saker, men när jag tänker efter
satt vi mest inne på mitt rum och snackade. När vi sedan köpte en bättre dator
som man kunde skriva på med skrivare till kom hon till mig och gjorde
skolarbeten på den. Tidigare hade vi bara haft en Commodore 64 som är en
speldator, på vilken man kan spela lika spel och göra enklare program av olika
slag.
När det visade sig att Marielle skrev ut väldigt mycket började mamma och pappa
fråga mig vad Marielle egentligen gjorde på datorn. Var det skolarbeten? Sedan
sa de till mig att jag skulle upplysa henne om att hon inte fick skriva ut så
mycket som hon gjorde, men hur skulle jag kunna säga det utan att hon blev arg?

Hösten ’93 bjöd Marielle mig att följa med på en veckoslutskurs som ABF
anordnade. Med på kursen fanns även en blir kille som hette Tomas. Han verkade
vara väldigt fixerad vid Marielle och pratade hela tiden med henne och när han
behövde hjälp frågade han hela tiden henne. Jag blev väldigt besviken på
Marielle eftersom hon inte verkade vara stark nog att tala om att hon faktiskt
var där med mig och inte hade för avsikt att hjälpa honom över huvud tag-et.
Där visade hon verkligen att hon inte hade för avsikt att hålla ihop med mig i
vått och torrt som jag hade hoppats på. Vi hade fått med oss strandmadrasser
att ligga på eftersom vi skulle göra avslappningsövningar och ligga på golvet,
men det ville inte Marielle. Istället tyckte hon att det kändes bättre att
sitta på en stol. Senare på kvällen var det disco och dit gick vi förstås. Det
började som en rolig kväll, men när det spelades tryckare fick jag inte dansa
med någon. När jag inte blev uppbjuden av någon försökte jag själv bjuda upp,
men ingen ville dansa med mig.
När Marielle såg det ville hon prata allvar med mig och sa åt mig att jag inte
skulle hålla på och bjuda upp. Det var ändå ingen som var intresserad. När
kvällen var slut och vi gick upp till vårt rum var jag så fruktansvärt ledsen
att jag grät mig till sömns, men Marielle gjorde inte den minsta ansträngning
för att vare sig be om förlåtelse eller trösta mig. Der fick mig att bli ännu
mer besviken på henne. Varför behandlade hon mig så här? Flera gånger har hon
sagt till mig att hon inte visste varför hon var så taskig emot mig, men i så
fall skulle jag väldigt gärna vilja veta vem som ska veta det istället för
henne.

Efter nian började jag på en ettårig utbildning uppe i Högsby
som höll till i Fröviskolan. Lite senare började även Sandra i samma klass och
då bröt helvetet verkligen lös på allvar. Det började med att Marielle betedde
sig riktigt konstigt på mitt födelsedags-kalas. Hon var så tjurig och vresig
att jag verkligen inte kände igen henne och efter det blev jag så besviken på
henne att jag minsann inte ringde henne på flera dagar. Om hon betedde sig så
ohyfsat tänkte jag inte fortsätta vara kompis med henne. Efter fyra dagar
ringde hon och antog att jag säkert undrade varför hon hade varit så konstig,
men hon bad inte om ursäkt för det.
Hon förklarade att anledningen var att Sandra hade gett ut hennes telefonnummer
till en okänd invandrarkille utan att först ha frågat om hon fick det. När
Marielle hade ringt och frågat varför skyllde Sandra på att hon inte hann det.
Hon var själv ihop med en invandrarkille just då och ville para ihop Marielle
med hans kompis. Den okända killens tjej ringde hem till Marielle och förstod
ingenting av vad som pågick. Sedan gav Sandra Marielle skulden och det gjorde
mig riktigt förbannad eftersom jag inte tyckte att hon skulle göra så emot min
kompis. När jag tänker på det nu i efterhand inser jag att Sandra antingen kan
ha gjort det som hämnd eller så har hon gett Marielle skulden för att slippa ta
på sig sin del av ansvaret.

Efter det började det gå en massa rykten om Marielle om att
hon rökte och sådana saker. Sandra spred också ut att Marielle hade legat med
den okända killen som Sandra hade lämnat Marielles telefonnummer till. När jag
frågade Marielle om det blev hon väldigt chockad och förstod inte alls vad jag
pratade om, men en gång när vi träffades hemma hos mig lyckades jag konfrontera
henne och då erkände hon att Sandra hade lockat henne att både röka och dricka
vin. En gång när jag kom till gymnasiekursen uppe i Högsby på studiebesök
visade sig att hon rökte, men när hon såg att jag kom hade hon blivit rädd för
att jag skulle upptäcka något.
De andra tjejerna på gymnasiekursen tyckte att det var så jobbigt att jag tjatade
om Marielle hela tiden, men hon var den enda kompisen jag hade och inte heller
kunde jag gå på några fester som de andra tjejerna pratade om att de hade varit
på. Några sådana fester kunde jag inte gå på eftersom jag i så fall hade behövt
ha med mig en ledsagare och just då hade jag in-gen. Eller jo, det hade jag,
men hon och jag koncentrerade oss mera på att jag skulle lära mig att hitta i
stan. Det måste man kunna för att över huvud taget kunna klara av att gå ut på
nöjen och liknande. När jag frågade henne om tjejernas vilda fester sa hon att
det mestadels var skr-yt och när jag tänker på det förstår jag faktiskt inte
vitsen med att skvallra och skryta om hur full man har varit på de ena festen
efter den andra. Vad är det egentligen för roligt med det?

Jag frågade även min ledsagare om det där med att jag pratade
med mina bilder. Jag ville veta om det verkligen var så allvarligt som Marielle
påstod. Det var nämligen så att eftersom Marielle läste psykologi på gymnasiet
berättade hon att det fanns folk som pratade med olika saker precis som att de
trodde att de svarade. Det frågade jag min ledsagare om och då förklarade hon
att det inte var riktigt samma sak eftersom jag inte pratade med bilderna som
sådan, utan det var mer riktat till personen på bilden. Min ledsagare som för
övrigt hette Marie berättade det här en gång när vi satt på ett café och fikade
och då förklarade hon att om hon till exempel skulle börja prata med glaset som
stod på bordet skulle hon upp-fatta det som att glaset kunde tänka och hade
känslor. Om någon slog sönder det skulle glaset dö. 

Ledsagarservicen började när jag gick i åttan och tanken med det var att jag
dels skulle lära mig att bli självständig. Jag behövde lära mig att hitta i
stan, men jag behövde även lära mig andra praktiska saker som att åka buss,
hålla reda på var bussen stannar. Hur mycket får jag tillbaka i växel när jag
betalar? Hur gör jag för att beställa en tid?

Under en period gick jag till en psykolog och pratade om alla mina funderingar
kring saker och ting. Då berättade jag det här med de sönderrivna bilderna och
frågade vad som eventuellt kunde vara orsaken. Jag sa till psykologen att jag
tyckte att det var konstigt eftersom minnen oftast är någonting roligt som man
gläds åt och gärna pratar om eftersom man tänker tillbaka på hur det var. Hon
svarade att hon trodde att Marielle inte ville att jag skulle bli påmind om
bilderna, men fråga inte mig vad det är för skillnad egentligen. Konstigt är
det i alla fall. Jag berättade också om detta med att Marielle inte bad om
ursäkt för att hon var taskig emot mig och då påstod den här psykologen att det
helt och hållet beror på hur man har blivit uppfostr-ad.
Är det verkligen så? Har det helt och hållet med vilken fostran man har fått
att göra om man ber om ursäkt eller inte? Om det är sant tycker jag att
Marielle har haft väldigt konstiga för-äldrar som inte har haft ordentlig koll
på sin dotter.

Hösten ’94 började jag på en folkhögskola nere i Skåne som
hette Furuboda och där träffade jag en indisk tjej som vi kan kalla för
Mathilda. Hon brukade säga till mig att jag var en fjant, men det var inte
allt. När vi började hänga ihop kunde hon slå mig i huvudet med min tunga pärm
som jag hade att skriva min dagbok i just då. Om jag hade ett dricksglas med
dricka i kunde hin hälla det över huvudet på mig. Mathilda var omogen och en
annan tjejkompis som satt i rullstol brukade hon kittla så att hon blev
betydligt störd av det, men eftersom den här tjejen saknade tal kunde hon inte
heller säga åt Mathilda att sluta med det.
Mathilda vägrade äta och för att verkligen få henne att göra det hade hennes
mamma sagt åt personalen på skolan att sitta bredvid och vakta så att hon
verkligen skulle göra det. Mathilda hade epilepsi och om hon blev alldeles för
mycket uppe i varv riskerade hon att få anfall. Därför sa personalen ofta till
oss att ta det lugnt och helst skulle vi egentligen inte umgås alls eftersom vi
riskerade att trissa upp varandra. På grund av att dygnsrytmen var tvungen att
stämma för henne var hon tvungen att gå och lägga sig klockan åtta varje kväll
och detta var det också väldigt mycket bråk om eftersom ingen av hennes andra
kompisar behövde göra det.

Det innebar bland annat att hon inte fick sitta med oss andra och titta på TV
på kvällen. Det är klockan åtta som de flesta intressanta TV-programmen börjar.
Hon kände sig säkert utanför och det kan jag förstå, men samtidigt vet jag inte
heller hur man bättre hade kunnat lösa problemet på något annat sätt. Vad
tycker du som läser detta? Hur hade du eventuellt gjort? Någon riktig
tjejbästis har jag med andra ord aldrig haft och på grund av det vet inte jag
om jag är unik på något sätt. På grund av allt det här som jag har gått igenom
känner jag att jag har otroligt svårt för att lita på andra människor och de
enda kompisar jag egentligen har haft har varit de som har jobbat som ledsagare
åt mig. Från och med 2006 har jag haft en kontakt-person, men den enda riktigt
bästa vännen som jag känner att jag kan lita på är faktiskt min egen blogg. För
den kan jag verkligen berätta allt och på grund av att jag skriver i den kan
jag förstå dem som säger att dagboken är deras sannaste och bästa vän som
aldrig skvallrar eller sviker.
Visserligen kan jag aldrig få något svar på allt jag berättar för den, men det
känns i alla fall så oerhört skönt att bara få skriva ner det. Jag skulle också
verkligen vilja vara riktig bästis med någon, men jag antar att ingen är
intresserad av mig. Som jag skrev tidigare blir handikappade personer ofta
ensamma på grund av att andra människor i deras omgivning är så rädda för att
umgås med dem. Det var allt jag hade att säga för den här gången. Tack för att
du tog dig tid att läsa.

Skorpion76


   
Citera

Wooh, Wall of text! 

 

Nae men jag ska läsa allt. Återkommer!


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Jo, jag ber om ursäkt för att det blev så väldigt långt. Det skulle egentligen ha varit en fråga i Stöd och Svar, men den delen fungerar tydligen inte.  


   
SvaraCitera

 Oookej, mycket text här. Ge mig en stund. Jag lovar att läsa allt, men det lär ta ett tag.w

 Men en bra bästis gör mycket åt barndomen.


   
SvaraCitera

skorpion76:
Jo, jag ber om ursäkt för att det blev så väldigt långt. Det skulle egentligen ha varit en fråga i Stöd och Svar, men den delen fungerar tydligen inte.  

Inget att be om ursäkt för!
Jag sitter på mobilen just nu så jag kan inte citera olika delar i texten.

De känns som att du har blivit utnyttjad av dom flesta under din uppväxt. De kan jag relatera till. Jag har inte heller haft en riktig kompis. Dom flesta umgicks med mig för att dom trodde att dom kunde få saker av mig.

Du säger att du har svårt för att lita på folk. De är ju inte konstigt alls när man har blivit behandlad så. 

Jag kan också säga att psykologer är helt dumma i huvet och är nog dom falskaste människorna som finns. Dom utnyttjar bara folk som mår dåligt för att få pengar. Usch!

Jag vet inte riktigt vad jag mer kan säga. Tror inte direkt jag hjälper här ändå.

Jag läste allt och de var faktiskt intressant. Tack!


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Tjohej:
 Oookej, mycket text här. Ge mig en stund. Jag lovar att läsa allt, men det lär ta ett tag.w

 Men en bra bästis gör mycket åt barndomen.

Ja, jag ska ge dig en stund. Ta god tid på dig. Det är mycket text, men det är ändå inte allt. 


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

materialarn:

Inget att be om ursäkt för!
Jag sitter på mobilen just nu så jag kan inte citera olika delar i texten.

De känns som att du har blivit utnyttjad av dom flesta under din uppväxt. De kan jag relatera till. Jag har inte heller haft en riktig kompis. Dom flesta umgicks med mig för att dom trodde att dom kunde få saker av mig.

Du säger att du har svårt för att lita på folk. De är ju inte konstigt alls när man har blivit behandlad så. 

Jag kan också säga att psykologer är helt dumma i huvet och är nog dom falskaste människorna som finns. Dom utnyttjar bara folk som mår dåligt för att få pengar. Usch!

Jag vet inte riktigt vad jag mer kan säga. Tror inte direkt jag hjälper här ändå.

Jag läste allt och de var faktiskt intressant. Tack!

Vissa personer kallar psykologer för hjärnskrynklare och jag förstår dem. De psykologer som jobbar med barn är allra värst. 


   
SvaraCitera

Skit dåligt av dem så kallade kompisarna du hade. Har väldigt svårt att relatera då jag har haft en hel annorlunda uppväxt och jag har vart väldigt annorlunda som barn vilket har gjort mig till den jag är idag och dem människor jag har runt om mig. Det förflutna påverkar hur man är i nuet men vissa saker måste man kunna bortse och gå vidare med. Att du har svårt att lita på folk är förståeligt men det ska inte behöva hindra dig! Folk kommer och går i människors liv vilket både kan vara bra och dåligt, du borde vara glad att dem dåliga människorna är borta i ditt liv och vilka erfarenheter dem lämnat efter sig. Om du vill ha hjälp med att hitta kompisar så är det att bli social, gör saker DU tycker om att göra, visa vem DU är så kommer folk så småningom och människor du kommer tycka om och acceptera dig för vem du är.

Ska sluta babbla nu 🙂


   
SvaraCitera

De flesta du har umgåtts med har ju haft någon form av svårigheter, vilket ju antagligen inte får dig att känna dig bättre, men kanske kan få dig att förstå deras agerande bättre. Kanske behöver du gå till en psykolog igen för att kunna släppa detta och kunna öppna dig för nya gemenskaper i ditt liv? Det är ju hemskt om dina erfarenheter efter så många år ska sätta käppar i hjulen för dig. Vi är många som haft svåra barndomar etc men man måste hitta sätt att gå vidare för att inte mentalt stanna i det dåliga.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Jag går redan hos en psykolog och har gjort det sedan jag utreddes, men det har varit paus sedan i höstas eftersom den förra slutade. Nu har det kommit en ny som jag går till.  


   
SvaraCitera

Jag är bara femton år, och mitt liv just nu är ingenting i jämförelse som ditt var. Jag är extremt frånsägande, jag är fylld med självrespekt. Jag har ingen aning om varför dock... (Jag har glömt bort hela min poäng med att skriva här. Hmm.) 

Varför tror du att du inte sa ifrån? Var det för att du skulle vara ensam annars? Varför tyckte du det skulle vara så dåligt? Visste du under tiden du var "vän" med alla dessa tjejer vad som pågick? Förlåt om jag är nyfiken.. jag bara känner likhet i vad som hänt dig, jag vill så himla gärna höra svaren på de frågorna från någon annans perspektiv.. 


   
SvaraCitera

oj måste läsa denna nån gång

får svindel av årtalen


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

liteförnaivförattvågavaknaupp:
Jag är bara femton år, och mitt liv just nu är ingenting i jämförelse som ditt var. Jag är extremt frånsägande, jag är fylld med självrespekt. Jag har ingen aning om varför dock... (Jag har glömt bort hela min poäng med att skriva här. Hmm.) 

Varför tror du att du inte sa ifrån? Var det för att du skulle vara ensam annars? Varför tyckte du det skulle vara så dåligt? Visste du under tiden du var "vän" med alla dessa tjejer vad som pågick? Förlåt om jag är nyfiken.. jag bara känner likhet i vad som hänt dig, jag vill så himla gärna höra svaren på de frågorna från någon annans perspektiv.. 

De där tjejerna var de enda kompisarna jag hade och därför höll jag stenhårt fast vid dem trots at jag mycket väl önskar stt jag hade gjort annorlunda när jag ser på det idag.


   
SvaraCitera