Forumet - Samma nätter väntar alla

Samma nätter väntar alla

658 0 9
Samma gamla tanke om att sova ensam och kall om nätterna lockade inte lika mycket som den gjort i början, Oslo kändes tomt på folk fast hon såg nya varenda dag. Att ragla hem klockan fyra på morgonen hade inte samma charm som förut. Den tomma lägenheten med endast en säng och ett kaffebord ekade förskräckligt tyst när hon klev upp på morgonen och tog på sig en tjocktröja för att gå och hämta tidningen nere i tamburen. Hon mötte som vanligt den gamla krigsveteranen i trappan som alltid berättade om hur han slagits mot alla stora män i historien, som att han trodde att han skulle synas mer då. Hon öppnade brevfacket med namnet ”Frisén” på, tog ut tidningen som vanligt och öppnade första sidan för att kolla på dagens rubriker. Ur tidningen föll ett litet kuvert, inte större än ett vykort, med ett hjärta på framsidan. Hon gick med snabba steg uppför trappen och stängde dörren intill lägenheten, fingrarna öppnade nästan brevet av sig själv. Hon rev försiktigt upp det på ena kanten och ut föll en liten papperslapp och ett fotografi. På papperet stod det med små bokstäver:

”Tänker på dig fast jag försöker låta bli.
Tänker på dig fast jag borde låta bli.
Tänker på dig fast jag måste låta bli.
Det är inte så det ska vara.
Inte så jag vill ha det.
Men det är så det är.”


Hon tog ut fotografiet, som föreställde en bild på henne själv inne på Konsum. Hon tog upp kuvertet men hittade ingen avsändare. Den som hade skickat brevet kände henne definitivt inte.

Nästa morgon samma procedur, samma samtal i trappen med krigsveteranen och hon undrade hur ensam en människa kunde bli, men sen slog det henne att hon var precis lika ensam. I tidningen låg det ett nytt kuvert, det kändes som en lek mellan henne och avsändaren. Samma lilla papperslapp, men idag stod det:

”Alla filmer, alla böcker handlar om dig
alla ryggar tillhör dig tills jag går fram
”Förlåt jag trodde det var någon annan”


Bilden var en skiss, flera ryggar som var vända mot en och samma punkt. Men en av ryggarna som lyste upp starkare än dom andra, hennes rygg. Bilderna & texterna gjorde henne illa till mods, vem skickade breven? Hon hade inte hört av sin familj på flera år och hon hade bara några enstaka vänner, och ingen av dom skulle göra något sånt här.

Veckorna gick, känslan av att vara iakttagen följde henne överallt, och eftersom breven kom, isolerade hon sig också mer och mer. Att gå till affären kändes jobbigare än vanligt och att gå ut efter klockan sex var omöjligt. Kanske var det brevens egentliga avsikt.

Den här morgonen kändes annorlunda, kanske var det för att brevet uteblivit eller för att det kändes extra mörkt ute, men något kändes fel. Hon kröp ihop i fönsterkarmen med en kaffekopp i ena handen och blickade ut över dom mörka gatorna som sakta fylldes med morgonljus. Plötsligt knackade det på dörren. Det var som att hon kände på sig precis vem det var, och hon strök bak en hårslinga från det långa håret och satte upp den med ett spänne. Hon ställde sig på ena sidan av dörren och viskade försiktigt

”Vem är det?”
”Det är ju jag, jag som du väntat på”

Hon öppnade försiktigt dörren, och där stod Han. Lång, brun kavaj och en stor portfölj i ena handen. Håret låg i slingor på huvudet och ögonen var mörka, kanske till och med svarta. Blicken trängde igenom henne, och byggde upp en rädsla som fick hjärtat att slå volter innanför revbenen. Hon ville säga något men fick inte fram några ord och hon ångrade genast att hon öppnat dörren. Hon sprang snabbt in i lägenheten och sökte efter något att värja sig med, men han var snabbare än hon och tryckte handen över hennes mun. Hans andetag var lugna, hans händer arbetade metodiskt när han tog fram ett snöre som han band runt hennes handleder och tryckte ner henne på sängen.
Hon vågade inte skrika, utan låg tyst och blundade, ville inte inse vad som skulle hända. Han gick sakta genom rummet, sökte efter hennes blick och satte sig på kaffebordet.

”jag har väntat på dig, så länge. Så många nätter. Det blev nästan outhärdligt i slutet, varje dag jag sett dig på så långt håll och bara velat röra dig.”

Han reste sig från stolen, satte sig på sängen bredvid henne, och torkade bort en tår från hennes bleka kind. Han reste sig och tog upp portföljen, la upp den på bordet och öppnade den sakta. Inuti låg en skalpell, ett snöre och en flaska med genomskinligt innehåll. Han tog försiktigt upp skalpellen och gick mot henne där hon låg hjälplös på sängen. Hon grät inte, och hon skrek inte, och det var över lika snabbt som han tänkt. När han var klar lutade han sig över henne och viskade i hennes öra,
”samma nätter väntar alla, utan dig är alla kalla”.
Han log, stoppade tillbaka skalpellen i portföljen och gick sakta ut från rummet, stängde försiktigt dörren efter sig. Och det fanns inte en enda oroskänsla någonstans.
För vem skulle sakna henne?

Men han tänkte inte på krigsveteranen som varje morgon var
van att möta henne i trappen på väg upp med posten.

Spana också in: