Sanningen är den att jag har tappat lusten totalt till att leva. Jag ser ingen annan utväg än att dö/byta livssituation helt. Det är så illa att till och med slavarbete i Indien låter lockande. Vad gör jag med mig själv, med mitt liv? Jag vet inte och förstår inte. Allting saknar syfte och mening.
Nu får jag inte ens några naturliga rus av min kropp när jag gör bra saker. Mat smakar skit, allt känns värdelöst, jag får leva som om jag spelade teater för att ingen ska märka någonting av vad jag tänker. Vägrade berätta för läkarna på sjukhuset om mina självmordstankar och vad jag gjorde för att skada mig själv när jag låg inlagd. Jag ville bara därifrån, även om jag nu känner att det åtminstone hade varit ett bättre liv än att ha det såhär labilt som det är i nuläget. Jag har ingen familj att krypa tillbaka till, inga gamla vänner att prata ut med och ingen partner att krama om. Det finns ingen som kan relatera för att jag inte tillåter någon och jag kan inte det. Jag kan inte förstå någonting av vad andra människor gör och hur de klarar av att leva.
Finns väl ingenting mer att säga..
kom ihåg att det antagligen beror väldigt mycket (om inte helt) på hur din kropp fysiskt fungerar för tillfället, medicinerna och så.. tankarna är en produkt av måendet, inte tvärtom
ppussy galore:
kom ihåg att det antagligen beror väldigt mycket (om inte helt) på hur din kropp fysiskt fungerar för tillfället, medicinerna och så.. tankarna är en produkt av måendet, inte tvärtom
Livet är ett skämt.
mår man bra så gör det inget att livet är meningslöst, för man mår ju bra, det är bara när man är "under isen" som det blir ett problem, då börjar man ju såklart ifrågasätta sin existens
ppussy galore:
och vad innebär det?
Jag kan inte ta någonting seriöst, förutom det jag hör i mitt huvud. Hån.
ppussy galore:
mår man bra så gör det inget att livet är meningslöst, för man mår ju bra, det är bara när man är "under isen" som det blir ett problem, då börjar man ju såklart ifrågasätta sin existens
Mm.. jag har varit väldigt högt uppe den senaste tiden och varit tvungen att sänkas. Det känns helt värdelöst, verkligen.
Livet suger, men man får försöka göra det bästa av det
Att ge upp, försöka sluta bry sig och göra vad man känner för för stunden är ett fungerande alternativ om inte annat
Usch, vad tungt att läsa att du har det så jobbigt. 
Vad jag kan säga är att det låter som att du söker någon slags mening - något att längta efter, något viktigt. Jag förstår att du är djupt inne i en väldigt deppig period, men mitt enda förslag är att försöka ägna dig åt något du vill göra men kanske inte testat än. Något nytt, men som du är sugen på att göra. Kanske bara lära dig ett nytt språk, eller måla en tavla? Ge dig in i ett nytt projekt och försök att finna någon slags mening i det.
Jag vet inte, men en resa kanske.
det känns som att all möjlig respons kommer framstå som nedsättande, men jag vill ändå skriva något. förstår att allt känns piss och att dagarna är likadana men faktum är att du inte kände likadant inför dem när du mådde bättre och att för att nå dessa dalar måste det också komma bra mående igen. man kan omöjligen under en livstid ens hinna att testa alla möjliga utvägar så saker borde kunna bli bättre även om de inte har blivit det än. hoppas att något sjunker in och kram och sånt.
ply:
det känns som att all möjlig respons kommer framstå som nedsättande, men jag vill ändå skriva något. förstår att allt känns piss och att dagarna är likadana men faktum är att du inte kände likadant inför dem när du mådde bättre och att för att nå dessa dalar måste det också komma bra mående igen. man kan omöjligen under en livstid ens hinna att testa alla möjliga utvägar så saker borde kunna bli bättre även om de inte har blivit det än. hoppas att något sjunker in och kram och sånt.
Känner mig faktiskt ledsen över att tänka som jag gör, men vet inte hur jag ska göra. Har varit inne på psyk flera gånger utan att fått "rätt" hjälp.
Kronotomi:
Livet suger, men man får försöka göra det bästa av det
Att ge upp, försöka sluta bry sig och göra vad man känner för för stunden är ett fungerande alternativ om inte annat
Om man ändå orkar det.
Zymba:
Usch, vad tungt att läsa att du har det så jobbigt.
Jag har ingen lust att "låtsas" längre, har tappat allt helt. Jag var väldigt högt upp och kände mig glad konstant, så glad att jag inte ens behövde sova. Men att bli nedtagen så extremt fort som jag blev känns helt jävla omänskligt.. jag orkar inte tänka.
En apas melankoli:
Jag vet inte, men en resa kanske.
Har en resa inplanerad men får se hur det blir med den
Semla:
Känner mig faktiskt ledsen över att tänka som jag gör, men vet inte hur jag ska göra. Har varit inne på psyk flera gånger utan att fått "rätt" hjälp.
mm vården är tyvärr inte vad den borde vara, beklagar att du har fått uppleva det. när du vaknar upp med lite mer ork kanske du ser utvägar utanför vården som kan vara till någon nytta, eller andra vägar inom vården. det krävs nästan att man själv ska hitta sin lösning i alla fall vilket är sjukt bull. jag förstår att det är en hemskt tung börda att bära. att finna hopp i hopplösheten. men jag vill ändå säga att det är möjligt, bara inte när humöret är på noll.
ply:
mm vården är tyvärr inte vad den borde vara, beklagar att du har fått uppleva det. när du vaknar upp med lite mer ork kanske du ser utvägar utanför vården som kan vara till någon nytta, eller andra vägar inom vården. det krävs nästan att man själv ska hitta sin lösning i alla fall vilket är sjukt bull. jag förstår att det är en hemskt tung börda att bära. att finna hopp i hopplösheten. men jag vill ändå säga att det är möjligt, bara inte när humöret är på noll.
Jag tror att det har fungerat för dig, jag är även beredd på att det kan fungera för mig också.
Jobbigt att behöva vänta på någonting som aldrig kommer bara. Det är ju mitt eget fel för jag inte vill det.
Kommer förmodligen vakna upp imorgon och inte minnas någonting. Tog några lergigan. Godnatt..
