Forumet - Satans Unge [Lesbisk och seriös]

Satans Unge [Lesbisk och seriös]

2348 0 22
Nu kan ni iaf inte klaga på att ni inte förstår att det är två tjejer ;D

Förresten testade jag en ny sak, så ni får kommentera om ni märker den, och som vanligt har novellen en långt förspel.

Till Hanna:
Hanna älskling? Hur är det? Jag vet att du antagligen inte kan träffas och allt det där, men jag kan inte hjälpa att jag tänker på dig heeela tiden. Enligt mina beräkningar (haha) var det 127 timmar och 43 minuter sedan vi senast träffades. Förlåt, jag vill inte pressa dig, men jag skulle bara vilja ge dig en kram. Jag saknar dig så himla mycket! Puss

Till: Alexandra:
Hej min lilla sötnöt! Du vet att jag tänker på dig dygnet runt också, som alltid. Vi kanske skulle kunna träffas nu, om du kan? Jag tror jag kan smita från luciarepetitionen, det är ändå ingen som märker att jag inte är där. Jag kanske till och med kan följa med dig hem, så att vi kan kramas ostört? =) Det skulle vara så underbart att gå och lägga sig ikväll med armarna runt dig! Snälla? Massor av kärlek från mig till dig! Pussokram

Till: Hanna:
Jaaaa! Klart du kan komma hem till mig! Fast egentligen måste jag plugga och sen har jag stallet ikväll, men du kan ju hjälpa mig, haha! Men dina föräldrar då? Kommer inte de att undra var du är? Jag vill inte du hamnar i någon jobbig situation på grund av mig…

Till: Alexandra:
Oroa dig inte, jag får ljuga ihop något, det löser sig. Och du ska få plugga så mycket du vill, bara vi kan mysa lite sen? =) Men var är du nu, vart ska vi träffas?

Till: Hanna:
Min buss går 17.05 från resecentrum. Kom dit så att jag får krama dig!

Till: Alexandra:
Jag kommer NU!

Alexandra vankar av och an vid busshållplatsen när jag kommer gående. Kanske lite smått nervös. Redan långt borta på gågatan börjar min puls stiga när jag ser det askblonda håret fladdra i den kyliga novemberblåsten. Hon skulle kunna vara vilken tjej som helst. Men det är hon inte, inte för mig. För mig är hon den alldeles speciella.

Jag stannar till och tittar på henne en liten stund i skydd av några kala träd. Mörkgrå duffel, långa ben i stuprörsjeans, vita knästrumpor som precis sticker upp ovanför kanten på de mörka stövlarna. Hon pillar med fransarna på den stora vinröda halsduken samtidigt som hon spanar åt alla håll bland de stressade människorna på stationen.
Plötsligt får hon syn på mig där jag står och gömmer mig.
Ler så att tänderna lyser i skenet av gatlyktan, ler så att det riktigt suger till i magen på mig. Vi har inte kunnat träffas på flera dagar, vilket dessvärre inte är någon ovanlighet.
Långa viskande telefonsamtal mitt i natten i all ära, men de kommer inte ens i närheten av att träffas på riktigt. Riktigt ensamma med varandra har vi inte varit på flera veckor.
Jag är så avundsjuk på alla par som får sova intill varandra varje natt. Men när jag ser Alexandra stå där på stationen och vänta på just mig inser jag att jag egentligen är väldigt lyckligt lottad. Hon betyder mer för mig än någon eller något annat, och det är uppenbarligen ömsesidigt. Jag hade lika gärna kunnat vara ensam.

Alexandra kommer snabbt emot mig och även jag skyndar på mina steg. Den oundvikliga oroskänslan gör sig påmind i magtrakten. Vi irrar båda runt med blicken åt alla håll, för att försäkra oss om att kusten är klar. När vi tolkat situationen som riskfri andas vi lättat ut och kastar oss i armarna på varandra.
Alexandra borrar in sitt ansikte i mitt hår. Hennes varma andedräkt mot min hals får hjärtat att bulta i halsen och vill jag gråta av lycka över att äntligen vara hos henne.
”Åh, vad jag har längtat efter dig…!” viskar hon i mitt öra. Jag instämmer och kysser henne lätt på kinden. Mjuk hud, så len och kall. När jag står så nära intill henne blir jag nästan lite pirrig. Alexandra tar mitt huvud i sina händer och hennes bruna ögon glimmar, ler, letar sig in i mig och värmer.
Jag vill så gärna kyssa hennes vinterbleka läppar men motstår impulsen, kanske delvis för att en äldre man betraktar oss på avstånd när vi inte kan slita oss från varandra. Jag har alltid svårt att tona ner mina känslor, även när vi är bland folk. Att kyssas öppet passar inte alltid har jag fått erfara, och drar oftast till sig mer uppmärksamhet än vi vill ha.
Samtidigt vill jag inget annat än att visa för världen hur kär och lycklig jag är. Varför måste vi alltid smyga? Jag är så trött på det.

Mina händer ligger kvar runt Alexandra. Mannens blick möter min, jag håller den kvar, utmanar honom. Han intresserar sig genast för några frusna löv på stenplattorna.
Vi sätter oss långt bak i bussen, tysta, lutar oss mot varandra. Bil efter bil rullar förbi utanför. Ensamma män i kostym, kanske på väg hem till fru och barn. Villa, Volvo, vovve och IKEA-utflykter på helgerna. Inget fel med det, egentligen.
Jag vänder mig in mot Alexandra och möter hennes varma blick. Min hand i hennes under våra vantar. Starka och självständiga. Med min lediga hand får jag upp mobilen ur väskan.

Till: Mamma:
”Hej! Jag sover hos Sofia idag eftersom luciarepet kommer att dra ut på tiden. Kan inte svara i mobilen om vi repar. Skicka sms om det är något. Kram Hanna”.

Hoppas för allt i världen att mamma inte ringer hem till Sofia för att se om jag är där.

Det är nästintill kolsvart omkring oss när vi stiger av. Bara några ensamma ljus lyser ute på fälten från de enskilt belägna husen och gårdarna. Jag drar med Alexandra in i den tomma busskuren där vi förlorar oss i varandra. Hungriga, smekande kyssar, tungor som ivrigt leker, varm andedräkt. Händer mot mina kinder, längs halsen, upp i hårbotten. Upphetsningen sprider sig som en löpeld genom kroppen. Jag vill vara ett med henne, nära, intill, trassla in mig i hennes inre. Alexandras händer glider in innanför min jacka. Trevar under alla lager med kläder på jakt efter; ja, efter vadå? Med ett skratt tar jag ut dem, försöker urskilja hennes ögon i mörkret.
”Lugn och fin, vi kan ju vänta tills vi kommer hem till dig!”
”Kom då!” ler hon och drar med mig längs grusvägen.

Hand i hand letar vi oss fram i mörkret längs den knaggliga och spåriga vägen. Hade jag gått själv hade jag förmodligen varit livrädd för vad som skulle kunna gömma sig i mörkret, även fast jag vet att det inte finns någonting där. Men nu, med Alexandra, är jag inte rädd. Fast det kanske egentligen är precis det jag borde vara.

Jag tänker på första gången jag gick här. Några månader sedan, sensommarvärme och nötta flip-flops mot dammig väg. Solen på väg ner, långa skuggor på marken och tröskor på de vidsträckta fälten. Hjärtat som hoppade oroande mycket upp och ner i bröstkorgen.

Den gången kastade jag blyga blickar på Alexandra, beundrade hennes vackra kropp i profil i det tunna linnet. Jag ville inte förstå att jag var kär i henne, inte ens tänka tanken. Bara kanske få hålla om henne lite eller lukta på henne hår, det var allt jag ville. Trodde jag. Därför kunde jag inte förstå varför jag fick så svårt att andas när jag var nära henne. Jag kunde ju inte bli kär i en tjej heller, det var ju emot naturen och allt jag någonsin hade fått lära mig.

”Flickor ska inte tycka om flickor. Det är en synd”, sa min pappa upprört, en vanlig onsdagskväll i slutet av september. Eller kanske var den inte så vanlig. Att vara den perfekta dottern och försöka att, lite lättsamt, berätta för sin frireligiösa konservativa familj att man är kär, galen och upp över öronen förälskad i ”ni vet, min kompis Alexandra” är inte den lättaste uppgiften. En onsdagskväll kan vändas upp och ner för mindre.
”Men du är ju så… kvinnlig…” sa min mamma. ”Inte kan väl du… inte kan väl Alexandra…? Du ska se att det går över… Annars kan du ju försöka att… bli botad!”
”Vadå ”tillsammans”? Vad GÖR ni då?” undrade min förvirrade lillebror.
”Det angår väl inte dig!” fräste jag, plötsligt aggressiv.
”Men två tjejer kan ju ändå inte… göra någonting… som man inte SKA göra”, fortsatte han lika fundersamt.
”Nu talar vi inte mer om det”, röt min pappa bestämt. ”Något sådant får i vilket fall som helst inte försiggå i mitt hus.”
Sedan vände han sig mot min mamma. ”Älskling, ger du mig ekonomidelen?”

Det lyser i fönstren när vi närmar oss. På uppfarten står två bilar parkerade, vilket tyder på att båda Alexandras föräldrar är hemma. När jag sparkar av mig skorna i hallen känner jag doften av mat. I köket står Göran, Alexandras pappa, och gör köttfärssås. Eva, Alexandras mamma, sitter vid ena kanten av köksbordet och gör räkningar. De hälsar båda glatt och överraskat på mig och Göran undrar om jag vill ha mat, som jag artigt tackar ja till.
”Hanna! Vad kul att se dig, det var ett tag sen sist!” säger Eva och reser sig.
”Jo, jag vet! Det är så mycket i skolan… och så”, svarar jag genomskinligt.
”Stackare!” Hon kommer fram och ger mig en kram.
Jag känner klumpen i halsen som inte borde vara där. Sväljer. Alexandra dukar och gör i ordning sallad. Skalar morötter, river dem fint. Hon slänger en blick på mig där jag står och pratar med Eva. Biter sig i läppen. Jag får lite dåligt samvete för att jag inte hjälper till, så jag lägger mina händer på Alexandras axlar, kramar henne försiktigt och lovar att jag ska diska efteråt. Eva, som vid det här laget van vid våra ömhetsbetygelser, ler bara uppskattande och fortsätter med räkningarna.

”Går det bra om jag tar disken om 10 minuter?” frågar jag när vi ätit klart.
Eva och Göran nickar i samtycke och jag och Alexandra försvinner in på hennes rum. Vi skjuter diskret igen dörren och sveper in oss i tjocka filtar i Alexandras breda säng. Mina armar om Alexandra, hennes huvud på min axel. Jag smeker henne över ryggen och lyssnar på hennes andetag.
”Hur mår du? Jag har ju knappt hunnit fråga det”, säger jag tyst när jag känner hur spänd hon är.
”Jag vill bara gråta när jag tänker på hur mycket jag har att göra resten av veckan och helgen. Och sen vill jag bara dö när jag tänker på hur du har det!”
”Tänk inte på det. Det är ingen fara med mig.”
”Jag kan inte låta bli att tänka på det… Det är ju liksom, mitt fel…” mumlar hon mot min hals. Hennes lätt darriga stämma får mig nästan att bli rädd.
”Vadå ditt fel? Det är inte ditt fel över huvudtaget!” utbrister jag upprört.
”Jo, det är det väl… indirekt.” Hon lägger huvudet på kudden mittemot mitt. ”Är du säker på att du borde vara här?”
Jag petar bort några mascaraflagor under hennes öga och låter pekfingret fortsätta ner över den raka näsryggen. Det oroliga i hennes ögon smittar av sig så jag tar bort min hand.
”Men… jag vill ju vara med dig…” säger jag och försöker låta lite munter.
Ett litet försiktigt leende sprider sig över hennes ansikte då hon viskar:
”Och jag vill vara med dig”.
Vi sluter våra armar om varandra och slingrar samman våra ben. Alexandra kryper ner mot min axel igen och frågar tyst:
”Kan du inte berätta något för mig, något kul som har hänt idag…?”
Min hand smeker hennes kind mjukt medan jag berättar. Saker som folk sagt, skolarbete som gått bra, tankar jag tänkt, människor som varit trevliga och hjälpsamma. Jag avslutar med att berätta att jag träffade världens mest underbara och vackra flicka på busstationen, att jag blev alldeles glad och varm och att dagen inte hade kunnat bli bättre.
”Jag älskar dig”, säger hon då och rullar upp ovanpå mig. Jag intygar att jag älskar henne precis lika mycket, för att sedan kyssa de röda läpparna. Hon rör hela sin kropp emot min och det börjar dunka i mig sådär som hon alltid får mig att dunka. Min hand letar sig in under hennes tröja, känner hennes bara hud i ryggslutet, smeker med cirkulära rörelser. Alexandra låter ena handen lägga sig över mitt bröst. Kramar. Hennes tunga kommer längre och längre in i min mun och bultandet blir bara kraftigare och kraftigare. Att vi aldrig kan låta bli!
Jag vill utforska henne noggrannare. Hud, hår, känslor, tankar. Allt på en gång. Utforska med alla sinnen. Kanske låta min hand smeka mellan hennes ben. Synda. Det är så underbart.
Mot min vilja föser jag ner henne bredvid mig igen.
”Först läxorna och disken”, ler jag retsamt.
”Jag vet”, muttrar hon och tittar på klockan på nattduksbordet. ”Jag tror du är försenad!”

Mina föräldrar tog med mig till kyrkan dagen efter min ”bekännelse” för att få mig på andra tankar. Ingen av dem ville säga ett ord till mig och det var av yttersta vikt att ingen annan fick veta vad vi hade för speciellt ärende i kyrkan denna förmiddag.
”Min dotter har blivit besatt av djävulens demoner”, viskade min pappa till prästen. Jag blev nästan lite full i skratt av alltihop, men det gick snart över när jag förstod att de alla menade allvar. Och visst hade jag själv läst i Bibeln på flera ställen att Gud fördömde homosexualitet, men inte hade jag trott att det skulle tas så bokstavligt, att det var en synd. Men prästen tröstade mig med att jag kunde bli fri från min förbannelse genom att vända mig till Gud och be. Han skulle förlåta mina synder om jag verkligen ångrade mig.
”Men, älskar inte Gud alla människor? Spelar det någon roll vem jag blir kär i?”
”Gud skapade mannen och kvinnan av en orsak”, svarade prästen smått irriterat. ”Allt annat är en hemsk synd och syndare är inte välkomna i kyrkan.”
Mina föräldrar såg trotsigt på mig bakom prästen. Det var uppenbart vems sida de stod på och att jag skulle bli tvungen att välja mellan Alexandra och min familj. Det här var inte rättvist! Förtvivlat såg jag mig runt i kyrkan, på alla ikoner och bibliska målningar. Plötsligt kände jag mig så liten. Jag såg Alexandras ansikte framför mig, hörde hennes vackra ord i mitt huvud och kunde nästan känna hur varm hennes kropp var mot min. Precis när jag var på väg att vända och rusa ut ur kyrkan och aldrig komma tillbaka tog prästen tag i mig för att börja utdriva demonerna ur mig. Tårarna rann när jag lovade att aldrig träffa Alexandra igen, aldrig handla syndigt eller ens tänka sådana tankar, samtidigt som jag funderade på hur jag skulle kunna smita hemifrån samma kväll för att hålla om Alexandra berätta att jag älskade henne.

Det doftar kaffe ute i köket. Eva står vid diskbänken och fyller två koppar med den bruna drycken när vi kommer in.
”Ha så kul!”
Hon ser menande på disken och ger mig ett leende och en klapp på axeln innan hon försvinner ut i vardagsrummet med kaffet. Alexandra häller upp en kopp till sig själv. En skvätt mjölk, blandar om med en tesked.
”Du måste lära dig att dricka kaffe”, säger hon till mig när hon slår sig ner vid köksbordet med matteboken framför sig. Tar en klunk och ler.
”Det räcker väl med att du smakar kaffe!” säger jag, kysser henne, låtar tungan leta sig in mellan hennes tänder. Mycket riktigt känner jag den bekanta smaken, rynkar näsan. ”Usch!” Sedan kysser jag henne igen. Och igen.
”Okej, du behöver inte dricka kaffe, men fixa disken nu!” skrattar hon. Två händer mot mina axlar och sen har hon puttat bort mig till diskbänken. Jag suckar. Det är väl inget annat att göra än att börja.

Kastrullerna, tallrikarna och glasen bildar ett avancerat konstverk i diskstället när jag är färdig. Torkar mig om händerna med en rutig kökshandduk. Eftersom jag är rädd att mitt alster ska rasa vänder jag genast ryggen till det, som om det skulle ha lättare att stå kvar om jag inte tittade på det. Smyger fram till Alexandra. När jag blickar ner i räknehäftet över hennes axel känner jag mig som ett levande frågetecken. Det är fyllt med obegripliga siffror och bokstäver, prydligt uppradade i tydliga spalter. Logaritmer, derivata, förändringshastigheter och komplicerade ekvationer. Jag är glad att jag inte läste Matte C. Men Alexandra har tålamod som ingen annan och arbetar sig metodiskt igenom tal efter tal.
Själv börjar jag dra mina fingrar genom hennes hår, samlar det i nacken och gör en lång fläta. Sedan låter jag hennes kofta glida ner lite längs armarna, för att kunna massera hennes nacke och axlar. Musklerna är stela. Alexandra jämrar sig lite när jag hittar ömma punkter, men sakta men säkert mjuknar hon under mina händer. Axlarna sjunker ner, hon slappnar av, suckar och sluter ögonen. Njuter. Jag böjer mig ner över henne med armarna om hennes hals. Min kind mot hennes kind. Som jag har längtat efter henne.
”Tack! Du är en ängel!” säger hon och kramar min handrygg med vänsterhanden.

Snöflingor har börjat dala ner från den mörka himlen. Skimrande kristaller, spelar ett spel i nattluften, lägger sig som ett gnistrande täcke över den frostiga marken. Det tunna snölagret knarrar under våra stövlar och jag får en känsla av att det är julafton. Och när jag tänker efter är det ju faktiskt det också, fast bättre.
Vi går förbi paddocken som ligger öde i snöfallet. En ensam strålkastare kastar ett spöklikt sken över inhägnaden. På det där staket satt jag för många veckor sedan och iakttog Alexandra när hon tränade dressyr. Så annorlunda allt var då, och så annorlunda allt skulle ha kunnat vara idag, tänker jag. Jag kunde inte ta ögonen ifrån henne när hon susade fram i galopp på det bruna halvblodet. Galoppombyten, skänkelvikningar, piaff och passage. Med största koncentration utförde hon dressyrmomenten. Dessutom hann hon kasta en blick mot mig, om och om igen, där jag satt och dinglade med mina solbrända ben på staketet längs ena kortsidan. Jag hade aldrig sett något så trollbindande. Den långa kroppen gungade på hästryggen, full kontroll, perfekt samarbete. Hon var så naturligt vacker, helt osminkad i tighta ridbyxor och höga stövlar. De långa hårtestarna som stack fram under hjälmen var guldigt ljusa efter den långa soliga sommaren. Jag var tvungen att nypa mig i armen för att se att jag inte drömde.
När hon var färdig svängde hon ena benet över hästryggen och ledde fram det stora djuret mot mig.
”Vill du prova?”
”Är du inte klok?” svarade jag och spärrade upp ögonen.
Hon log för sig själv när hon lossade på sadelgjorden, höjde upp stigbyglarna och hängde dressyrsadeln på räcket.
”Vi kan rida båda två. Kom!”
Skakig i benen traskade jag lydigt efter henne ut ur paddocken.
”Du kan ta hjälmen. Då dör bara jag om vi ramlar av”, log hon. Jag försökte att inte se livrädd ut när jag tog emot hjälmen och knäppte hakremmen. Om jag litar på henne går det nog bra.
Jag fick sitta bakom Alexandra. Våra lår mot varandra, varma, lätt svettiga. Hästens lena päls mot våra vader. Jag kände hur Alexandra andades när jag höll henne runt midjan Hon var lite spänd. Min handflata brände mot hennes mage, precis som hela min kropp, som var tryckt mot hennes rygg. Jag hade aldrig varit så nära henne förut. Våra hjärtan bultade som galna när vi skrittade längs en skogsväg. Alexandras andning var ansträngd trots det långsamma tempot.

Varför är hon så nervös? Mina armar lite hårdare om henne. Kort galopp över ett fält. Fortfarande full kontroll. Det var en underbar känsla att flyga fram genom luften i den varma augustikvällen. Alexandras hår kittlade mig i ansiktet. Den svaga doften av schampo blandat med sommarluftens alla dofter gjorde mig yr och fick det att bubbla i mig på ett konstigt sätt som jag inte ville förstå.
”Går det bra?” undrade hon.
”Mm. Underbart!”
Jag kände att hon log.

Stallgången ligger öde när vi kliver in. Det är inte riktigt lika kallt därinne som ute. Hö, betfor, den oundvikliga spillningen. Några hästar frustar otåligt och trampar omkring, rädda att vi har glömt kvällsfodret. Stamp, stamp. Skynda er på!
Jag tar itu med uppgiften som om jag aldrig hade gjort annat. Bär hö, blandar foderstater, fyller vattenhinkar och utfodrar. In i en box, se efter att jag har tagit rätt hink, tömma den i krubban, ut, in i nästa box med nästa hink.
Jag älskar att vara i stallet med Alexandra. Så fort jag stiger innanför dörrarna infinner sig lugnet och känslan av att kunna andas på nytt. Hästarna ser alltid så nyfiket på oss när vi går omkring och pysslar i boxarna, stannar till och kysser varandra eller fnissandes brottar ner varandra i halmen.
Det var i stallet vi kysste varandra första gången. Jag kommer fortfarande ihåg allting i detalj. Vi satt på en rundbal, en aning för nära varandra, och väntade på att hovslagaren skulle komma. Jag hade ända sedan vår första ridtur tillsammans velat säga någonting om hur mycket jag tyckte om henne, fast jag visste inte riktigt hur jag skulle formulera mig. Alexandra vred sönder halmstrån mellan fingrarna och såg på mig lite i ögonvrån. Jag ville så gärna ta hennes hand i min, bara känna hennes fingrar.
”Alexandra…?”
”Mm?”
”Du… Har du, någon gång, liksom…?”
”Har jag… vadå?”
”Äh, det var inget…”
”Jo, vadå? Vad skulle du säga?”
Jag tog ett djupt andetag, sökte Alexandras blick och tittade sedan ner i knäet igen.
”Det är bara det att… att du får mig att känna något jag absolut inte borde känna, och jag vet inte vad jag… ska göra åt det… Förlåt, du kanske inte ville veta det…”
Jag vågade inte möta hennes ögon utan stirrade blint på mina dammiga ridskor, samtidigt som hela kroppen skakade. Först fick jag ingen reaktion, och tänkte förtvivlat att jag förmodligen hade gjort bort mig totalt och borde be om ursäkt och bege mig hemåt. Men då kände jag Alexandras fingrar mot min haka när hon försiktigt vände mitt ansikte mot sig. Hennes mörka ögon var stora och uppspärrade. Sakta tog hon en slinga av mitt hår mellan fingrarna och la den bakom mitt öra. Jag kunde inte låta bli att göra samma sak på henne samtidigt som vi sökte oss närmare varandra. Alexandras blick dalade neråt mot min mun innan hon slöt ögonen. Hennes läppar mot mina. Ivriga och försiktiga på samma gång. Jag särade på läpparna och kände hennes tunga. Försiktigt prövande. Snart kunde vi inte längre lägga band på oss utan la armarna hårt om varandra och började leka med tungorna djupt in i varandras munnar.

Världen runtomkring bara försvann för jag vet inte hur länge. Känslorna rusade runt i kroppen på ett sätt som jag aldrig någonsin hade upplevt och jag kunde inte förstå hur jag skulle kunna sluta. Den oerhörda responsen jag fick av Alexandra både förvånade mig och smickrade mig. Dessvärre blev vi snart avbrutna av en väldigt generad hovslagare som harklade sig i stalldörren. Han ursäktade sig, röd i ansiktet, och vände på klacken. Alexandra och jag stirrade, halvt skräckslaget, halvt roat, på varandra, i säkert flera minuter, innan Eva kom gående med hovslagaren i släptåg. Vi satt fortfarande stumma på halmbalen när de började sko en stor fux. Efter en stund såg Eva upp på oss med ett roat leende:
”Ni får ju vara lite diskreta!”
Jag såg från Eva till Alexandra, som rodnade ändå ner på halsen. Plötsligt kunde jag inte hålla mig längre, utan började fnissa okontrollerat. Alexandra föll snart in och jag drog med henne ut från stallet och in i huset till hennes rum där vi blygt fortsatte kyssas, trygga och i fred, innanför den stängda dörren.

Alexandra visslar någon melodislinga när hon mockar ut i en box. Snart stämmer jag in, det är en julsång. Den lilla ponnyn intill mig spetsar öronen och vänder sitt lilla huvud mot mig.
”Sjung!” ropas Alexandra några boxar bort.
”Nja…” Jag tvekar.
”Inte för mig. För hästarna.”
Tyst nynnar jag på den välkända melodin, hör de stora djuren finfördelar fodret mellan käkarna i takt med min sång. Ute i gången faller Alexandra in i nynnandet när hon börjat svepa med piassavakvasten över stallgången. Hon har en vacker röst. Spröd och känslig. Unik, som alla människors. Snart tystnar jag, ställer mig och ser ut på henne genom gallret till boxdörren. Hon rör sig rytmiskt över golvet. Nynnar fortfarande, som om hon vore i en egen värld. Jag ler för mig själv. Plötsligt stannar hon upp, vrider sig hastigt om.
”Vad är det?”
”Inget. Du är bara söt!”
Ett litet leende undslipper henne.
”Arbetet gör sig inte själv, trots det”, svarar hon med spelat allvar.
”Äh, vi är ju snart färdiga. Då kan du få vara söt!”
Jag går ut i stallgången. Tar sopborsten ifrån henne och sopar sista biten av gången med stor intensitet, som om det gällde liv och död.

Det var en vardagseftermiddag och Alexandra och jag hade bestämt att vi skulle träffas efter skolan. Först hade vi suttit och fikat, länge, pratat om allt och inget, för att sedan ta en runda på stan för att komplettera våra höstgarderober. Vi hade varit i varje tänkbar affär, provat och provat, kommenterat, varit smakråd åt varandra, fnissat och hånglat i provhytterna. Till slut hittade vi båda två precis vad vi letade efter. Hand i hand gick vi längs gågatan, nöjda och glada. Vid busshållplatsen skulle vi skiljas åt för att åka åt varsitt håll. Jag slöt mina armar om Alexandra och kysste henne på munnen. För sent fick jag syn på min pappas bil som stod parkerad på andra sidan vägen. Han satt vid förarplatsen. Bussen hade redan stängt dörrarna så jag vände mig om och började springa åt motsatt håll men pappa skyndade efter mig. Han fick tag i min arm och släpade mig hårdhänt tillbaka till bilen. I bussfönstret såg jag Alexandras ansikte när hon skrämt följde händelseförloppet.
”Har vi inte talat om det här? Du får inte träffa den flickan igen. Jag förbjuder dig. DU FÅR INTE!” vrålade min pappa ursinnigt när han stängt dörren. Jag stirrade oförstående tillbaka.
”Du skämmer ju ut dig!” spottade han sedan fram, när han hade lugnat sig lite.
Utanför hade folk sett vad som hänt och viskade med varandra. Tänkte han inte på att han mest skämde ut sig själv som han betedde sig?
”Jag älskar henne…” viskade jag ner i knäet.
”Vad sa du?” frågade min pappa.
”…”
”En sak ska du ha klart för dig, unga dam. Ser jag er tillsammans igen så åker du ut ur mitt hus.”

Alexandra står precis bakom mig i stallgången. Kommer närmare. Andas i mitt öra.
”Vad står du och tänker på?” fnissar hon. Handflator mot min rygg, ner runt midjan, håller om mig. Min pappas ansikte suddas successivt ut på näthinnan ju närmare Alexandra kommer. Jag släpper kvasten. Den landar på betonggolvet med en smäll. Alexandra fnissar igen och hennes händer fortsätter på upptäcktsfärd. Masserar, känner, letar sig in under kläderna. Varma kyssar mot min kind. Jag vänder mig om, ser hennes upphetsade ögon glöda. Känner hur upphetsningen tar tag i mig med all kraft när hon står så nära. Med armarna om hennes hals hittar jag hennes mun med mina läppar, vill att tungan ska vara med, kittla. Våra ögon är slutna. Vi bara känner, upplever, låter lusten styra. Alexandra börjar dra mig med sig bort längs gången. Mot värmen, sadelkammaren. Den enda delen av stallet där det finns element.
Jag drar igen dörren efter mig. Jackorna hamnar på golvet. Längst in bland täckeshängarna hittar vi några mjuka fleecetäcken som vi river ner på golvet. De luktar nog lite häst, men det gör oss ingenting. Tvärtom. Stövlar åker av, sparkas bort mot en vägg. Alexandra drar ner mig över sig på täckena. Hennes hasselnötsbruna ögon lyser av lycka. Hon ler, vill, längtar. Efter mig. Jag blir lite tårögd. Det var så länge sen.
”Jag förbjuder dig, jag förbjuder dig, du får aldrig mer träffa henne, du FÅR inte” ekar det i mitt huvud.
Alexandra kysser mig djupt. Hela kroppen fylls av ett lugn. Lugn blandat med pulserande blod och gnistrande spänning. Kom närmare, närmare, in i mig. Till mitt hjärta, min själ, värm mig. Alla kläder är i vägen. Jag vill känna hennes hud mot min, smeka, kyssa, slicka, nu, nu på en gång. Vi börjar riva och slita i varandras kläder. Av med tjocka tröjor, ridbyxor och sockor. Till slut kan jag gnida mina bara ben mot Alexandras. Våra trosor är fuktiga, kladdiga. Glider mot varandra. Hon bultar mot mitt lår, gnuggar sig, stönar. Hon är så varm. Levande. Kramar om mitt ben med insidan av låren.

Jag trasslar av henne linnet och lägger händerna över hennes behå. Fingrar längs kanterna, drar lite försiktigt. Smyger in händerna under kuporna. Mjuka, mjuka bröst, styva bröstvårtor mot mina handflator. Alexandras bröst. Flämtningar, stön. Underlivet drar ihop sig i små, små kramper av upphetsning. Jag börjar massera, borrar in fingrarna i det mjuka och fasta. Mer flämtningar. Min ena hand letar sig runt hennes rygg och knäpper upp behån. Får av henne den. Hon drar i min topp, uppåt, över huvudet. River mig nästan över ryggen, lämnar märken, vill slita av mig min behå. Bröst mot bröst. Äntligen.
Lungorna vill sprängas, likaså underlivet. Det rinner och rinner så att trosorna blir alldeles våta. Bultandet är underbart och outhärdligt på samma gång. Längtar efter Alexandras fingrar, läppar, tunga. Jag särar på benen och känner hur hon smyger in sin hand. Låter den ligga mot mina trosor, känna på vätan, hur jag pulserar.

Fingertopparna smeker längs troskanten, otåliga, men jag vill inte riktigt än. Istället låter jag mina läppar vandra ner över hennes hals. Tunn hud. Hjärtslagen känns så tydligt. Jag känner med läpparna, nafsar lätt, men vill inte göra något märke. Fortsätter neråt. Hennes andning blir tyngre ju längre ner jag kommer. Min mun hittar hennes bröst, tungan hennes bröstvårta. Slickar, suger, hårt. Alexandras kvider och hennes naglar borrar omedvetet sig in vid mina skulderblad för ett ögonblick. Fingertopparna fortsätter sedan över min rygg.
Vi rullar runt, jag vill ha henne ovanpå mig. Känna tyngden från hennes kropp mot min. Armar och ben omslingrade. Alexandras ansikte intill mitt, blixtrande ögon som söker mina. Vill ha kontakten. Hennes fingrar nyper om min bröstvårta och det går spänningar genom mig. Det är så skönt. Mina händer ligger i hennes ryggslut, börjar arbeta sig neråt och smeker av henne trosorna. Hennes rumpa är så mjukt rundad, så len mot mina händer. Hon drar efter andan när jag låter fingertopparna glida in mellan hennes ben. Hennes safter på mina fingrar. Jag gnuggar och gnuggar. Överallt. Alexandra har nästan tappat kontrollen över sin egen kropp nu. Omedvetet trycker hon sig mot mina fingrar. Smek mig, stimulera mig, få mig att explodera!
Jag hjälper till med andra handen också. Vet vart hon är som känsligast. Några av ena handens fingrar glider lätt in i hennes inre, långt in, glider in och ut, masserar. Långsamt, metodiskt, vill att hon ska få njuta så länge som möjligt. Ökar takten. Blodet i hennes kropp rusar till underlivet och pulserar runt mina fingrar.

Så småningom börjar hon närma sig klimax. Jag förundras över hur underbart det kan vara att få någon annan att må bra, njuta, känna sig omtyckt och uppskattad, älskad. Anstränger mig till det yttersta för att låta henne ha det så skönt som möjligt, samtidigt som jag bara blir mer och mer upphetsad av att höra hennes kvidande.
Alexandras kropp skälver ovanpå mig. Ansiktet förvrids i en blandning av smärta och njutning. Hon öppnar ögonen och ger mig rysningar när hon ser in i mina. Jag har fortfarande kvar mina fingrar i henne, känner hur musklerna krampar om dem. De djupa snabba andetagen börjar lägga sig. Avslappningen sprider sig sakta genom henne. Syndens tillfredställelse.

Snart vill hon fortsätta och låter läpparna känna sig fram över min överkropp. Slickar överallt, gör min hud fuktig och glödande. Ner över bröst, mage, till ljumskarna. Hennes händer är med överallt. Särar på mina ben. Tungan sveper över mina lår, uppåt, in till mitt mest intima. Hon leker med fingrarna och tungan om vartannat. Mjuka virvlande rörelser. Suger girigt. Det kittlar helt otroligt.

”Kom, Alexandra, vänd dig om! Jag vill ha dig samtidigt!” får jag fram.
Hon ger mig ett leende innan hon lägger sig ovanpå mig åt motsatt håll. Jag får hennes kön intill mitt ansikte, känner genast den bekanta doften. Alexandra har redan fortsatt att slicka mig med tungspetsen, lätt retande, och jag vill inte vara sämre. Jag blundar, låter mina läppar trycka mot hennes svullna blygdläppar och öppnar sakta munnen. Hennes smak fyller mig när jag suger, kysser och slickar om vartannat. Hon är så känslig. Jag känner hur hon reagerar på varenda liten rörelse jag gör. Min tungspets pressas mot hennes slidöppning. Mjukt, lätt tryck som ökar i intensitet. Jag känner hur hon gör samma sak på mig.

Käre Gud, om du finns, låt detta underbara aldrig ta slut.
Vi ligger länge och retar varandra, driver på, avstannar, driver på igen och väntar in varandra. Vid det här laget har vi lärt oss att läsa av varandras kroppar och tolka alla signaler. Målet är att komma tillsammans, ge och ta tills vi båda uppnår det omvälvande och kraftfulla. Och vi lyckas. Vi lyckas som om vi aldrig gjort annat. Ruset sprider sig ut i fingerspetsarna och jag kan inte förstå hur min kropp kan ge mig alla dessa känslor på en gång.

Alexandra glider ner på sidan av mig, ålar sig runt som en orm. Vi tittar på varandra, länge, länge. Jag ser djupt in i hennes ögon, studerar irisens färg, de mörka hemlighetsfulla pupillerna som säger allt som ord inte kan förklara. Varje litet drag i hennes ansikte är fullkomligt, varje min och uttryck likaså. Jag är alldeles fascinerad av hela hennes väsen. Trots att jag ligger där, naken och utelämnad, känner jag mig tryggare än någonsin. Allting runtomkring bara försvinner och blir obetydligt när jag ser in i Alexandras ögon. Men just när jag är på väg att flyga iväg upp bland molnen sprider sig något ängsligt över hennes ansikte.
”Vad är det?” viskar jag smått oroligt.
”Tror du verkligen att vi är besatta av djävulsdemoner?”
I detta ögonblick framstår både tanken och frågan som fullständigt absurd, nästintill ironisk. Jag vill skratta och gråta på samma gång. Att döma av Alexandras ansiktsuttryck så känner hon likadant. Med fingrarna smekande längs hennes käkben låter jag frågan liksom hänga i luften medan jag funderar. Är detta djävulens verk? Att se, känna, lyssna, uppleva Alexandra fyller mig endast med en oförklarlig känsla av kärlek, åtrå och ömhet. Inte ondska. Står inte djävulen för ondska? Varför skulle jag vilja driva ut demoner som enbart får mig att vilja behandla en annan människa med kärlek?
”I så fall måste djävulen vara god…” viskar jag med ett flin och virar fleecetäcket tätt omkring oss. ”För jag älskar dig mer än jag någonsin kommer att kunna beskriva, och jag vill inte bli botad från kärlek.”

Ett plötsligt motorljud hörs utifrån. En bil bromsar in i gruset med ett ilsket gnisslande. Det där motorljudet… Andan liksom fastnar i halsen när skräcken tar greppet om mig. Pulsen går upp till max på någon sekund och kroppen skakar.
”Är stalldörren låst?” frågar jag Alexandra.
”Jag vet inte…”
En bildörr smäller igen på avstånd. Nu får jag fart på benen. På nolltid har vi fått på oss kläder, om än på tre kvart. Vi hör röster utanför, arga, upprörda rösten som jag känner igen så väl. Plötsligt är det någon utanför i stallgången, som går fram och tillbaka med bestämda kliv.
”Hanna? Hanna!!? Jag vet att du är här!”
Benen vill inte längre bära utan darrar okontrollerbart. Det gör även Alexandras. Panikslaget ser vi oss efter ett gömställe. Det enda vi kan komma på är att krypa in under filtarna igen. Stegen ute i stallgången kommer allt närmare och vi kastar oss ner längst in bland de leriga täckena. Jag känner tårarna stiga i mina ögon när jag kryper intill Alexandra. Hon är livrädd. Snyftar som ett litet barn, och jag förstår henne. Nu bultar våra hjärtan inte längre av åtrå utan av skräck. Det dröjer inte lång stund innan dörren till sadelkammaren rycks upp.
”Jag vet att du är här!” upprepar min pappa när han börjar riva bland täckena. Jag kramar Alexandra ännu hårdare, så hårt att jag nästan får kramp i armarna. Både hon och jag vet att vi förr eller senare kommer att bli upptäckta. För ett ögonblick tänker jag att jag kanske skulle be till Gud, men avfärdar sedan tanken och fnyser åt min dårskap. Att bli bundsförvant med djävulen framstår plötsligt som ett väldigt lockande alternativ.

Jag är gärna satans unge.

Ute i stallet hörs plötsligt ett oväntat oväsen som får min pappa att göra ett uppehåll i sitt målmedvetna sökande. En häst har på något sätt tagit sig ut i gången och rivit ner hinkar och ryktsaker på betonggolvet. Det blir tyst i sadelkammaren, och jag antar att min pappa gått ut för att se vad som står på. Då ser vi vårt tillfälle.
”Kom, vi måste till huset. Fort!” viskar jag till Alexandra, som nickar och trasslar sig ut från röran med täcken. Jackorna ligger kvar på golvet när vi tysta smyger ut ur sadelkammaren. Min pappa är längst ner i stallgången och letar i boxarna, när vi så försiktigt vi kan smyger oss förbi gången. Men precis när vi nått dörren vänder han sig om och spänner blicken i mig. Fly! skriker min hjärna och adrenalinet slås på för fullt i kroppen. Jag får tag runt Alexandras handled och drar med mig henne ut i vinternatten. För allt vad tygen håller rusar vi mot huset.

När jag tänker på vad och vem jag flyr från börjar tårarna stiga i ögonen. Hur kunde det här hända? Bilder flashar förbi framför mina ögon. Pappa som lärde mig cykla. Pappa som hjälpte mig med läxorna, pappa som ibland lät mig sitta i hans knä på kvällarna när han läste tidningen. Mina föräldrars stolta ansikten på min konfirmationsdag, mina föräldrars trygga armar om mig när allt kändes hopplöst. Men inte den här gången. Den här gången har jag bara Alexandras hand i min och jag vill inte släppa den för allt i världen.
Precis när vi kommer innanför dörren springer vi rakt in i min mamma. Alexandra och jag trycker oss mot varandra i panik och pressar oss bakåt mot närmaste vägg.
”Men där är du ju!” ler min mamma falskt. ”Vi skulle precis hämta dig!”
”Jag… jag stannar… här!” stammar jag.
Bakom henne ser jag Göran och Eva upprört betrakta oss.
”Det går jättebra att Hanna stannar, om hon vill”, försöker Eva och ser på min mamma.
”Men inte ska hon vara till besvär för er”, svarar hon irriterat. ”Kom nu Hanna! KOM NU!”
”Men jag vill inte!” gråter jag och känner mig som ett småbarn. Alexandra kramar mig ännu hårdare.
”Ställ inte till med en scen. Kom nu så åker vi”, fortsätter mamma. Det är tydligt att hon börjar förlora tålamodet.
”Varför? VARFÖR?” skriker jag i ansiktet på henne.
”Det vet du mycket väl”, väser hon och tar tag i min arm.
”Nej, släpp mig, släpp!”
Både Göran och Eva är på väg till vår undsättning när plötsligt min pappa kommer in genom dörren. Utan att ord tar han ett stadigt tag om mig och sliter mig ifrån Alexandra, som gråtandes försöker få tag i min hand när hon blir intryckt mot väggen.
”Nej, snälla…?” kvider hon men får en hård blick av min pappa. Jag hinner inte ens se på henne en sista gång innan jag blir utföst genom dörren.
”Vi ber så hemskt mycket om ursäkt för det här. Det ska inte upprepas”, hör jag mamma ursäkta sig innan hon stänger dörren. ”Ha en trevlig kväll!”
Pappa kastar in mig i bilens baksäte, sätter sig i fram bredvid mamma och låser dörrarna. Sedan är vi på väg därifrån. I bakrutan på bilen kan jag urskilja Alexandra som gått ut på förstukvisten för att se efter oss. Mina tårar flödar ännu värre än förut, och min gråt är det enda som hörs i bilen. Ingen av mina föräldrar verkar ha något att säga till mig. Jag har inget att säga till dem heller, annat än att jag hatar dem. Hulkandes kryper jag ihop i fosterställning över sätena. Jag ser Alexandras ögon framför mig. Det lysande leendet på busshållplatsen, hennes hand i min på bussen, hennes vackra ord bland filtarna i hennes säng, de spända axlarna under mina händer, hennes upphetsade andetag i sadelkammaren, hennes förtvivlade gråt i hallen. Om jag bara hade fått gå och lägga mig med armarna runt henne ikväll.

Spana också in: