Forumet - Seriösa svar, tack!

Seriösa svar, tack!

252 0 17
Vad ska man göra när ens yttre inte passar ihop med det inre? [tard]

Har vart "mobbad" sen jag var liten och mitt självförtroende och självkänsla har legat på botten typ jämt. Sen har jag vart indragen i fjortisgäng som deras trogna följeslagare och wannabe fram till för nått år sedan. Då bestämde jag mig för att försöka bli som de jag ser upp till. Tjejer som klär sig som dom vill, har lite egen stil, de är snälla och omtänksamma mot alla och inget jävla fejk eller fegspel. Allt det här har gott över förväntan och jag känner att jag blir accepterad och omtyck för den jag är och det jag står för (har på mycket kort tid fått många "seriösa" vänner som jag trivs med).

Men sen kommer vi till problemet... Allt detta har även lett till att killar har börjat intressera sig för mig. Är givetvis glad och känner mig jätte smickrad över det, men det är här jag inte vet vad jag ska göra. Har aldrig haft nått förhållande förut (Varför? Har inte hittat den rätta...) Därför känner jag mig jätte osäker när jag får reda på att någon gillar mig. Dels är jag rädd för att såra någon, men sen har jag sån enorm prestationsångest. Jag KAN bara inte missklyckas utan att bli helt knäckt, och därför känns det så in i helvete nervöst när så mycket händer på en gång. Jag är ju liksom amatör på allt vad kärlek heter, och resultatet av ett tidigare hångel med en kille var att han tyckte jag var dålig. Det har jag fått mer eller midre komplex för ([mad]) och nu vet jag inte hur jag ska våga i framtiden...[chocked]

Sammanfattning: Kan ni ge några råd på hur man dels vågar ta initiativ till saker, men också hur man kan bjuda på sig själv och släppa den förbannade prestationsångesten.

Har tilloch medbörjat undvika vissa killar för att jag inte vill ge fel signaler som jag sen inte kan ta mig ur [sad]

Hoppas att det finns någon som känner igen sig, som kan ge mig lite tips. [smile]
Att hångla är någonting man måste träna upp och ingen är expert på det första gången :P Du kan träna på att hångla med din hand.. är ungefär så det är i verkligheten men nån som kysser tillbaks hehe,

Du är 15 år och kommer nog ha många killar innan du blir 90 år =P
om du inte råkar ha turen att hitta den rätta direkt hehe..

*Även om du tycker saker är pinsamma som du vill göra så är det ju bara att göra det mot din vilja, Det är så man blir mer behaglig med sig själv när man lärt sig att det inte är så farligt som det verkligen såg ut..

Vad menar du med att sända ut fel signaler, Om du inte gör något med killen så ska väl du inte bry dig om vad han tycker om dig, Om du inte gillar han dvs.. Gillar du någon kille så är det ju bara att ge han signaler eller liknande och ta kontakt med honom.

Spana också in:

Roll on:

Lite nyfiken, vände du dig till emokulturen?


Vet inte riktigt när du menar, men nej, jag vart aldrig "emo". Däremot så tröttnade jag sjukt mkt på mitt liv under en period att jag nästan levde vid sidan av det på något sätt. Var inte riktigt medveten om vad jag gjorde, utan allt bara rörde sig automatiskt. Då började jag röka, och sket i det mesta, men värre än så vart det aldrig [rolleyes]

Roll on:

I vilket fall, är du själv intresserad i någon av killarna?


Det är det jag inte vet, suck. [chocked] Jag "vill" nog gärna vara det, så jag kanske lurar mig själv. Har som sagt aldrig provat på äkta kärlek, så jag vet liksom inte hur perfekt det kan bli, om du förstår...? [rolleyes]
Olycklig:

Vad menar du med att sända ut fel signaler,


Tror att jag gärna "vill" bli kär i någon, och som jag redan skrivit i ett svar så vet jag liksom inte hur perfekt det kan bli... Visst, jag är 15 (snart 16 faktiskt [wink]) men är det meningen att jag bara ska stå och vänta på att drömprinsen dyker upp eller ska jag ta det som finns? (Vet att det låter jävligt billigt och skit, men det är så jag har känt den senaste tiden...) Och det där med att sända ut fel signaler, jag är alltså rädd att umgås med folk som jag vet är intresserade av mig om jag inte är intresserad av dom. Om jag då söker kontakt och vi blir bra vänner och snackar massa och så, så finns risken att han börjar gilla mig ännu mer och jag är så jäkla känslosam och vek i psyket att jag adrig skulle våga "dissa" någon för något sådant. Därför skiter jag alltså i att söka kontakt från början.
Och sen då ifall någon som jag faktiskt också är intresserad av blir intresserad av mig så nedvärderar jag mig själv, anser honom vara "out of my league" och så söker jag aldrig kontakt för att jag inte vågar.

(Usch, det är helt patetiskt att man ska beklaga sig för att man har folk som gillar en omkring sig... [shake])
useless:

när ens yttre inte passar ihop med det inre?


Viktigaste är att aldrig glömma sig själv, den man är och vem man alltid varit. Den finns där någonstans. Jag genomgick själv en förvandling och blev lite stött över vad den förändringen påverkade min uppfattning om folk och deras uppfattning om mig. Ytliga och allmänt puckade, det hade bara blivit ännu mer klart och tydligt.

Jag började sedan att utgå ifrån mig själv och sket totalt i vad alla andra tyckte och tänkte om mig. Jag behandlade alla så som jag själv ville bli behandlad, jag var öppen, rak och ärlig från början så killar eller vänner inte levde i nån slags falsk förhoppning om något. Så om en kille jag börjar märka är lite intresserad i mig så sa jag från början mina avsikter, t.ex. att jag inte ville inleda någon slags förhållande bla bla bla och att det inte är någon idé att försöka med något o så får killen själv välja att gå vidare eller vara vän istället.

Det ska inte behöva bli så att man jämt o ständigt ska behöva undvika eller känna sig obekväm så fort killar är i närheten. Säg ifrån från början så är det avklarat.

Men sen är ju frågan, vad vill du med dig själv egentligen? Man kanske ska börja utifrån dig själv innan man kan ta in någon i ens liv. Sen kom ihåg, lev livet nu!
Hångla och håll på med killar utanför kompisgänget. Alltså sådana du inte behöver umgås med sedan, det är ett hett tips!
Annars, herregud du är ju ett barn, jag tror inte att jag hade hånglat med någon när jag var i din ålder....
och vem har inte vart mobbad? det hör nästan skoltiden till, se det som karaktärsstärkande, hehe....