Forumet - seriöst nu

seriöst nu

1805 1 10
Min förra tråd var dum men jag mår verkligen inte bra (som många andra är jag deprimerad och har ångest), får ingen hjälp av psyk, BUP var piss, den psykolog som ska hjälpa mig är på semester och hon sa att hon vägrar hjälpa mig om jag inte tar anti depp droger, men blev redan pressad att ta setralin och fluxetin på BUP och det hjälper inte(läste en bra tråd om det och vill verkligen inte). Jag slutade med Fluxetin (som jag fortsatte ta efter jag blivit utslängd från bup, även fast jag inte blev vidare skickad, så hade ingen psykolog kontakt när jag tog det, vilket man ska ha tydligen, men det brydde sig väl inte dom om) och sen började jag känna mer igen (känner mig fortfarande apatisk dock)
Är sjukt hur de bara slänger droger på en men att få en stabil kontakt att prata med en gång i veckan är tydligen omöjligt. Det är det jag vill ha men blir bara runt bollad hela tiden. Känns som när man är över 18 så är man bara en börda på samhället, man blir en värdelös tumör eller igel som bara tar massa pengar från skattebetalare, nu så är jag inte ett work in progress längre, utan ska vara en klar vuxen. Känner mig fortfarande om om jag är 14 på insidan, vet inte.
 Har ingen att prata med nu, är helt isolerad och har inte haft vänner sen jag var 11 år och att hänga ut sig på nätet så här är jätte konstigt och läskigt, men vet inte vad jag ska göra. Orkat inte vänta mer, har inget liv och varje dag är outlidlig. Tänker skära mig och sen visa ärren för en läkare på hälsan så kanske jag kan få hjälp eller nått, vet inte vad jag ska göra, men då kommer mamma att må piss av det och hon r redan deprimerad och har ett skit liv hon med. Sitter bara här rastlös, men orkar inte göra nått. Fick ett nummer av psykologen till nån psyk avdelning som man kan ringa 24/7, men kan inte ringa för det är folk hemma hela tiden och vill inte att dom ska höra, vill nå ut till människor men vet inte hur, vill bara prata med någon men är livrädd hela tiden för allt
Har du ingen mobiltelefon? Gå i så fall ut och ring akutpsykiatrin direkt. Annars får du väl vänta tills alla hemma sover och ringa ett tyst samtal. Du kommer tyvärr fortsätta att bollas runt, så är det när man har psykiska problem. Men det kan bli bättre än vad det är nu. 

Spana också in:

har någon här varit inlagd? skulle nog vilja men min mamma skulle må mer piss då. Får så himla mycket skuldkänslor pga henne. Hon vet att jag mår dåligt (uppenbart liksom, sitter bara i mitt rum hela dagarna, pratar aldrig med nån). Det är som om ja inte finns. Men vet inte om jag vill bli inlagd eller inte, för är inte galen liksom, bara deprimerad och ensam 

Tigerdrottningen: Jag tror det är många som inte vet vad dom ska säga när dom ringer hjälplinjer, men tror och antar att kommunikatören på andra sidan vet hur den ska göra för att få den inringande att våga prata om den märker av en osäkerhet.
ska försöka igen, men de andra kom hem igen så måste vänta tills jag är ensam (vilket är typ aldrig) eller göra det på natten kanske. Är bara jobbigt att vänta hela tiden, känns som inget kommer att hjälpa liksom, allting är liksom sönder
Hon sa att man aldrig kan bli tvingad till ta ta medicin, men att hon också inte kände sig säker på att behandla mig om jag inte tog det (men att hon inte ville att jag skulle vara utan hjälp, vilket jag var rädd för). Hon skulle skicka en remiss till psyk, men det kan ta flera månader (ett års väntetid sa nån när jag ringda dit själv för några månader sen) och från min erfarenhet av vården så kan dom på psyk lika gärna säga att jag är för frisk och skicka tillbaka mig, så då får jag vänta kanske ett år/flera månader för att hamna där jag är nu igen. Förlut, måste sluta klaga på internet, är jobbig nu.

Psykologen är på semester nu så måste vänta tills slutet på augusti innan vi kan ses igen, vet inte om vi kan börja prata då eller vad hon ska säga, men jag får väl bara acceptera att jag måste vänta nu. Har väntat på detta sen jag blev utslängd från bup, är otålig liksom.  Men nu så börjar jag känna att en psykolog kontakt kanske inte kommer hjälpa heller, det kommer inte ge tillbaka alla år jag slösat bort och det kommer inte att förändra mitt liv, vet inte vad jag ska göra, allting suger bara
Fkpaw: Vad sjukt att dem tvingar på en medicin för at hjälpa. Fattar att du inte vill ta... Skulle känt likadant. Låter dumma i huvudet...

På BUP så pressade de mig verkligen, de gav massa tomma löften om att det skulle göra mig gladare och ge mig mer energi, så de var verkligen inte sjysta.Vet inte hur jag ska förklara, men jag sa att jag inte ville ha, men de använde typ grupptryck och tog upp det hela tiden tills jag vek mig. Känns som alla bara ljuger hela tiden, som när de säger att det blir bättre. Nej, det blir inte bättre om man inte gör nånting åt att själv. Om man bara väntar på att det blir bättre så blir det bara sämre eller så fortsätter allt exakt som det är utan att förändras och det är nästan värre. Vet inte vad jag kan göra liksom. När jag var yngre så ville jag "chock starta" mig själv genom att kära mig, men slutade när det gjorde ont och rev mest bara lite (tur det, kunde gått illaTumme upp). Vet inte vad det är som gör att vissa börjar skära och andra inte, men tror inte jag har det i mig. 

Ett av mina värsta minnen är när jag var utstött och deprimerad i 7an och läraren sa att "det är bara 3 år". Liksom, 3 år är mycket och efter dom tre åren var jag redan förstörd så det blev inte bättre på gymnasiet, som de sa, utan det enda stabila togs från mig, skolan (blev utslängd efter mindre än en termin på gymnasiet pga skolk, men försöker få kompetens nu, så har nånting). 

Även om jag var en mobbad utstött liten skit som ingen brydde sig om på högstadiet (och jag hatade att vara där och brydde mig inte när det tog slut, alla andra grät typ för att de skulle skiljas från klassen, jag ville bara gå hem, brydde mig inte skit om dom) så var det sista gången jag typ hade ett ställe där jag kunde känna att jag hade rätt att vara där, om ni förstår? Kanske typ som när man slutar skolan och är arbetslös och bara driver runt och inte tillhör någonstans. Ska sluta rabbla nu, sorry