Forumet - Seriöst problem!

Seriöst problem!

228 1 17
Hej!

Min pappa dog 2003 när jag var 6 år gammal. Sedan dess har jag tappat håret lite (inget allvarligt enligt läkaren). Jag bor nu med min lillebror och mamma.

Min mamma bestämde att vi skulle flytta till sverige BARA för min skull BARA för att jag ska ha en BRA framtid... Så vi kom hit 2007. Jag började förbredelseklassen. Där var jag glad och slutade skolan 13.30 varje dag. Jag var duktig också.

NU går jag i åttan. Imorgon har vi följande: Matte-diagnos, SO-prov, engelsk-läxa (muntligt). Och just nu sitter jag här och har inte gjort ett skit. Kan inte ett SKIT. Jag har F i matte och några andra ämnen. Problemet är att jag kan inte plugga! Nu tänker ni ''ah, men kom igen det är för framtiden, du kan plugga om du vill'' Visst, jag vill så gärna plugga men det går inte.. Och jag mår illa av det. Vet ni varför? För jag kan inte göra min mamma glad. Varje dag när jag kommer hem från skolan säger hon ''hur gick det i skolan, min älskade son?´´ och svarar med 1 fake leende -BRA :). Men gråter så jävla mycker inåt i mig. Jag försöker göra henne glad men det är sällan jag gör det. Om jag inte hade min mamma hade jag hoppat av skolan för länge sen. DET enda jag vill är att se henne le MEN det är sällan jag ser det leendet jag vill se. jag hade kunnat döda bara för att se henne le för en liten stund. Hon vill bara att det ska gå bra i skolan, men det går inte bra i fittskolan. Och det går inte att plugga, tyvärr. :(

FÖRLÅT MIG MAMMA. FÖRLÅT FÖR ALLT. FÖRLÅT MIG FÖR ATT DU HAR EN SON SOM MIG :( JAG FÖRTJÄNAR INTE VARA DIN SON. FÖRLÅT MIG. :(

Vart ska jag ta vägen? Seriösa svar uppskattas!
Man gil1:

Min pappa dog 2003 när jag var 6 år gammal. Sedan dess har jag tappat håret lite (inget allvarligt enligt läkaren). Jag bor nu med min lillebror och mamma.


Är det därför du inte kan plugga, eller hur är det relevant...?

I vilket fall som helst, det räcker inte alltid med att vilja göra någon annan glad för att man ska hitta rätt motivation. Du skulle kunna vända dig till skolkuratorn, försöka få en tid och prata ut med henne eller honom och se om det går att lösa på något sätt. Prestationsångest leder alltför ofta till att man fastnar i en ond cirkel där inget blir gjort och ju mindre man gör desto sämre mår man.

Om jag var du skulle jag också försöka föra en öppen dialog med din mamma, säga som det är. Om mitt barn hade tappat all motivation och inte presterade bra i skolan längre skulle jag, och många andra, antagligen bli mer besviken över att barnet ljugit och sagt att allt är bra, än besviken över att studierna inte går som de ska.

Så: Ta kontakt med skolkuratorn. Prata med din mamma. Det är mina tips.
Man gil1:

Jag tänker skolka men samtidigt är rädd att lärarna ska ringa hem


Skolka inte. Gå dit, gör ingenting, bara du är där. Och ta kontakt med dem. Skriv så mycket du bara kan komma att tänka på under proven och sen får det vara, men det kommer kännas fan så mycket bättre efteråt än hur du mår om du inte går dit alls.

Spana också in:

ajyprah:

Tycker att du borde ta saker och ting i små steg
Prioritera ämnen du tycker är roligare än andra (mindre jobbiga)

Se din mor som en motivation

Och hittills verkar du ju ha lärt dig väldigt bra svenska. Så du verkar ju kunna iaf.


ok. Men imorgon har jag: Matte-diagnos, SO-prov, engelsk läxa. Vet inte vad jag ska göra imorgon. tips? :)
Nu vet inte jag hur det gick idag, om du skolkade eller inte. Men mina tips är:

1. Gå till skolkuratorn. Man behöver inte vara psyko för att gå till skolkuratorn som många verkar tro. De hjälper en på fötterna oftast. Du får tips om hur du ska tänka och hur du ska gå till väga i skolan och i livet.

2. Skriv ner på en lapp vad du ska göra under dagen och inga skitsvåra grejer, utan kanske läsa tre sidor i en bok, skriva en skoluppgift, städa rummet etc. Stryk över orden när du gjort dem, då känns det bättre!

Ha inte för höga krav på dig själv. Lycka till!
debepe:

dummis.


Han börja, han börja!

Nej, jag känner igen mig genom att ha krav och ingen livlust... testa på kurator, om du tycker/känner att det är allvarligt så får du ta kontakt med psykolog av något slag.. vet ej.

Men såhär: livet kommer alltid vara orättvist och eländigt och vad du känner idag kommer kunna vara så mycket värre senare i livet. Det enda vi kan göra är att stå ut tills döden tar oss. Vi har ingen vi kan få support av det enda vi har är vår egen kropp och hjärna, vilket i sig är din enda lösning. Du kommer inse att du kommer lära dig under tiden då du växer upp hur du ska hantera saker och ting, nu när du har den här pressen på dig så tycker jag att du ska prata med din mamma om hur du känner varesig hon blir glad/sur/ledsen .. för du lever med dig själv och du har ditt liv att ta hand om... om du mår bättre och blir gladare blir alla omkring dig också glada... Men sätt inte upp ett mål att göra alla andra glada och inte dig själv. Ifall du känner att du inte har lust att göra dig glad själv tycker jag igen att du ska uppsöka hjälp.

Lycka till.