Forumet - Självmordstankar

Självmordstankar

1086 0 38
Ja... jag är ny här och kom hit mest av följande anledning:
Jag går omkring med tankar om/på självmord.

Jag har varit något utanför i skolan sedan 5:an. Började gymnasiet nu i höstas och tror att det antagligen blir bättre, men än så länge (8 veckor sedan skolan startade) känns det likadant.

Tankarna kom mestadels tillbaka när jag fick höra om Marcus som begick självmord nyligen (googla på det, men jag varnar för bilderna som fortfarande finns ute på internet).

Så hjälp mig nu, vad ska jag göra för att bli av med skiten?

Berätta gärna om ni haft liknande tankar och hur ni blev av med dem.

Tack på förhand kära ungdomsvänner!

Spana också in:

ladysmurf:

Sök hjälp, eller hitta någon du kan prata med. Det funkade för mig, kan inte säga att jag mår bra nu men jag mår lite bättre tack vare vänner som tvingade mig att gå till psykolog.


Jag tror inte jag klarar att prata (vokalt, med ljud) med någon, ännu.
Jag har provast "jourhavande kompis" men det suger ganska hårt.

Var får jag tag på en psykolog utan att föräldrarna får reda på det?
unnamed:

Jag tror inte jag klarar att prata (vokalt, med ljud) med någon,


Det här har jag också svårt med, brukar mest bli över SMS eller MSN när jag verkligen vågar. Händer många gånger att jag skriver men inte skickar. Men det här är kanske något du ska prova om du inte gjort det?

unnamed:

Var får jag tag på en psykolog utan att föräldrarna får reda på det?


Vet inte riktigt, du kan säkert fråga din kurator eller liknande på din skola.
unnamed:

Ja, inte längre. (Du röstade på detta alternativ)


Haft mer allvarliga psykiska problem från när jag var kanske 13-14 till jag var runt 20, sen dess kommer och går det men är inte längre på ett sådant stadium att jag ser mig själv som "sjukt"; jag kan hantera saker utan att ta till destruktiva metoder eller medicin. Var på väg att ta mitt liv när jag var 16, inte riktigt ett försök med förberedelser inför det (och det hade troligen lyckats). Mellan det och 20 självmordstankar och ett par mindre "planeringar" och förberedelser men inte lika nära.

När jag var 19 (tror jag; kan ha varit 20, har dåligt tidsperspektiv) blev jag återigen såpass osäker på mina gränser att mina föräldrar hjälpte mig att bli inlagd. Innan det hade jag haft kontakt med psykologer och fått hjälp av varierande kvalitet, haft lite olika mediciner men inget som hjälpt riktigt bra (antidepp samt lugnande vid behov). När jag var inlagd var väl första gången jag fick mer ordentlig hjälp och lite mer intensivt också, det är väldig skillnad mellan samtal en gång i veckan och två gånger om dagen. Lyckades gå till botten med en hel del, och hittade bättre fungerande mediciner (en humörsstabiliserande som jag är övertygad om fungerade bra, till skillnad från antideppet som jag inte vet om det gjorde något och det lugnande som iofs funkade mot ångestattacker men gjorde en till en zombie dagen efter).

Efter att jag blev utskriven (var bara där drygt 2 veckor) hade jag kontakt med ett par olika grejer inom öppenvården och fick sen en psykolog på min vårdcentral som var jättebra (all cred till henne). Blev verkligen hoppfull av att prata med henne av någon anledning, och slutade efter ett tag med medicinerna. Nu har jag varit psykolog och psykofarmakafri i över ett år.

unnamed:

Så hjälp mig nu, vad ska jag göra för att bli av med skiten?


Kan inte säga hur du ska göra eftersom vi alla är olika, men jag kan säga att en bra start är att söka hjälp och inte ge upp förrän du hittat någon som känns bra. Jag och många andra kan säga att "om vi bara fått hjälp tidigare" så hade allting gått mycket bättre, men det handlar inte bara om att få tid hos en psykolog, det handlar om att få tid hos en bra psykolog. Testa ett gäng olika och var medveten om att det dröjer innan du hittar någon du kan slappna av med. För mig fungerade psykvården, och de flesta andra jag känner som blivit bättre har fått mycket hjälp därifrån. För vissa funkar det inte, men jag har inte sett någon bättre lösning som de hittat heller.

Och du behöver inte förklara alla dina djupaste hemligheter för psykologen på en gång. Se dock till att när du söker vara tydlig med att du har konkreta självmordstankar; om du bara säger att du "mår lite dåligt" är risken stor att du blir avvisad. Om du har någon vän du kan prata med om det så gör det, och försök även få dem att hjälpa dig få hjälp utifrån.

Hoppas det går väl för dig och du får den hjälp du behöver. Alla har en svacka då och då, men det ska inte behöva gå så långt som självmordstankar. Lycka till!
unnamed:

Ja, inte längre. (Du röstade på detta alternativ)


Var riktigt jobbigt för några år sen, innan jag fattade att det var dumt (och jag började alltid gråta när jag tänkte hur mycket det skulle sabba för min familj).


unnamed:

Började gymnasiet nu i höstas och tror att det antagligen blir bättre


Jag har haft jättesvårt med kompisar hela skoltiden, fram till gymnasiet. Så håll ut bara så blir det nog bättre. [smile]
Åtta:

Tror inte att det finns någon som aldrig ens lekt med tanken.


Detta stämmer nog. Jag vet att under mina samtal så frågade de oftast om det var allmäna tankar (typ "undrar hur det skulle kännas om jag dör, undra vad andra skulle tycka") eller mer konkreta idéer om hur jag skulle genomföra det och dylikt, och om det var negativa, neutrala eller positiva tankar kring det.