Forumet - sjuk svartsjuka! Är det en sjukdom?

sjuk svartsjuka! Är det en sjukdom?

4212 2 32
Asså seriöst, som rubriken lyder. Jag är svartsjuk på allt som har med någon tjej och min kille att göra. Jag mår dåligt över det. Om han träffar en kill kompis som har sin tjej med sig, då blir jag svartsjuk…eller är svartsjuk rätt ord? Men ni förstår. Jag drömde om att min kille var med en annan tjej och har mått dåligt i några dagar… Kan det va en sjukdom att man…ja, är väldigt svartsjuk…? Någon som har något vettigt att säga!!!!
Om jag blir svartsjuk försöker jag tänka bort det genom att fråga mig själv varför jag blir svartsjuk, varför jag känner att jag inte duger eller varför jag misstänker att han ska bli intresserad av en annan osv.
Det kanske hjälper för dig med?

är för övrigt inte en svartsjuk person men känner folk som är det och de lider väldigt mycket. De mår illa fysiskt och psykiskt, blir deprimerade, gråter ofta osv. så ja, man kan bli sjuk av det

Spana också in:

Svartsjuka handlar i grunden om osäkerhet, skulle jag tro. Det är ett problem om det begränsar ditt eget och din partners liv, som tex om du förbjuder honom att ha vänner av motsatt kön eller liknande. Försök att tänka på att man inte behöver vara mer än vän med någon bara för att den har det kön man tänder på: i så fall skulle bisexuella människor inte kunna ha några vänner alls. Svartsjuka skulle skapa många problem om man fick en bisexuell partner. 

finmatta: Om jag blir svartsjuk försöker jag tänka bort det genom att fråga mig själv varför jag blir svartsjuk, varför jag känner att jag inte duger eller varför jag misstänker att han ska bli intresserad av en annan osv.
Det kanske hjälper för dig med?

är för övrigt inte en svartsjuk person men känner folk som är det och de lider väldigt mycket. De mår illa fysiskt och psykiskt, blir deprimerade, gråter ofta osv. så ja, man kan bli sjuk av det
Innan jag träffade min kille så grät jag ALDRIG, nu gråter jag hela tiden, vad det än är som hänt så gråter jag. För jag är svartsjuk. Jag övertänker allting och övertänker det en gång till, alltså så gör jag saken tusen gånger värre och jag kan inte hindra mig! 

queen_A:
Innan jag träffade min kille så grät jag ALDRIG, nu gråter jag hela tiden, vad det än är som hänt så gråter jag. För jag är svartsjuk. Jag övertänker allting och övertänker det en gång till, alltså så gör jag saken tusen gånger värre och jag kan inte hindra mig! 
:( Förstår... Försök fokusera på det positiva och allt positivt han visar dig. För du är säker på att han tycker om dig, eller hur?

mynona: Svartsjuka handlar i grunden om osäkerhet, skulle jag tro. Det är ett problem om det begränsar ditt eget och din partners liv, som tex om du förbjuder honom att ha vänner av motsatt kön eller liknande. Försök att tänka på att man inte behöver vara mer än vän med någon bara för att den har det kön man tänder på: i så fall skulle bisexuella människor inte kunna ha några vänner alls. Svartsjuka skulle skapa många problem om man fick en bisexuell partner. 
Det är det, hela vårt förhållande är uppbyggt på begränsningar(så som att inte träffa kompisar av motsatt kön), och därför så fort det är något han gör med någon tjej får jag panik (alltså prata träffa osv). 

queen_A:
Jag vet att jag är hans allt. Jag vet det till 100%. Men ändå får jag massa tankar, hela tiden :(
Du måste bygga upp dig själv
försök att vänja dig vid tanken av att han kan tycka att en annan är fin eller intressant. Så länge han har valt dig spelar det ingen roll vem han blir attraherad eller intresserad av, eller?

Han avgör inte vem du är. Du måste veta ditt värde osv. då kanske det blir mindre viktigt för dig vem han kanske tycker är bättre än du är. för just nu verkar det som att du är rädd för att han ska tycka att ngn är eller verkar bättre än vad du är. Eller har jag fel?

queen_A:
Det är det, hela vårt förhållande är uppbyggt på begränsningar(så som att inte träffa kompisar av motsatt kön), och därför så fort det är något han gör med någon tjej får jag panik (alltså prata träffa osv). 
I så fall begränser det faktiskt både hans och ditt eget liv och leder till en mängd problem för er båda. Man ska inte behöva välja vänner utefter kön utan utefter om man trivs med/får något ut av deras personlighet, det är så man utvecklas som människa; och att ni rättar er efter sådant är att ge efter för vad som troligen innerst inne är en djup osäkerhet som du borde få hjälp med.

Om ni hade haft fler vänner av motsatt kön, så skulle nog faktiskt din svartsjuka dämpas, för ju mer du försöker hålla miljön enkönad, desto mer misstänkt blir det varje gång han har att göra med en tjej. Se på vissa muslimska länder: där är könen så åtskilda att så fort en man och en kvinna ens tittar på varandra så utgår alla från att det måste handla om sex, därför att de är vana vid att män och kvinnor bara har något med varandra att göra när det handlar om sex. Här i västerländska länder är vi vana vid att könen har med varandra att göra i massor av olika sammanhang (och vi vet att folk inte behöver vara hetero), och därför tar vi inte för givet att det behöver handla om sex så fort en tjej och kille umgås. Så du förstår, när ni bara umgås med folk av ert eget kön, så blir det mycket lättare att bli misstänksam när ni faktiskt träffar någon av motsatt kön: det blir alltså en dålig metod, den sänker inte svartsjukan, den ökar den ännu mer. 

Om du blev mer van vid att han umgicks med tjejer, skulle det nog vara lättare för dig att förstå att det inte behöver vara något sex inblandat. Du borde också umgås mer med killar; för du kommer inte att vara kåt på varenda kille du umgås med, och då borde du förstå att han inte blir kåt på varenda tjej han ser heller. Och som sagt: om han vore bisexuell, vad skulle då ha hänt? 

Det handlar egentligen inte om svartsjukan som sådan: nästan alla blir svartsjuka ibland, jag blir det själv, det är en naturlig mänsklig känsla och ingenting att skämmas för som sådan. Men man måste behärska den så den inte går för långt, och när den har gått så här långt blir det ohälsosamt och något du borde få hjälp med att lösa. Det kan inte vara kul att känna panik på det sättet du beskriver, och att begränsa er båda så skapar bara mer och mer panik och förvärrar problemet just för att den sexualiserar allt mer och mer hela tiden. Försök att blanda upp ert umgänge mer, det kommer att höja din tröskel för vad som kan ses som misstänkt, och klarar du inte det, så är det inte alls något skamligt eller krångligt att gå och prata om saken med en terapeut. 

queen_A:
utveckla gärna…?
Jag säger inte att du har borderline (även om många av dem betedde sig på samma sätt), men jag hoppas att du söker hjälp för din egen skull. Om det påverkar dig så mycket att du mår dåligt över detta så har det gått för långt. Du förstör för både dig själv och din omgivning genom att inte försöka bryta detta tankemönster. 

Jag nämner gruppterapin för att jag själv har upplevt det du upplever och jag har fått se det från ett annat perspektiv. Jag lärde mig av mina misstag och jobbade på min osäkerhet men det var extremt tråkigt att se andra göra samma misstag hela tiden och se hur deras förhållande bara blev sämre och sämre när deras partners inte längre orkade med alla regler.

finmatta:
Du måste bygga upp dig själv
försök att vänja dig vid tanken av att han kan tycka att en annan är fin eller intressant. Så länge han har valt dig spelar det ingen roll vem han blir attraherad eller intresserad av, eller?

Han avgör inte vem du är. Du måste veta ditt värde osv. då kanske det blir mindre viktigt för dig vem han kanske tycker är bättre än du är. för just nu verkar det som att du är rädd för att han ska tycka att ngn är eller verkar bättre än vad du är. Eller har jag fel?
Det är väll precis så det är att jag är rädd för att någon ska vara bättre för han än vad jag är… :/

mynona:
I så fall begränser det faktiskt både hans och ditt eget liv och leder till en mängd problem för er båda. Man ska inte behöva välja vänner utefter kön utan utefter om man trivs med/får något ut av deras personlighet, det är så man utvecklas som människa; och att ni rättar er efter sådant är att ge efter för vad som troligen innerst inne är en djup osäkerhet som du borde få hjälp med.

Om ni hade haft fler vänner av motsatt kön, så skulle nog faktiskt din svartsjuka dämpas, för ju mer du försöker hålla miljön enkönad, desto mer misstänkt blir det varje gång han har att göra med en tjej. Se på vissa muslimska länder: där är könen så åtskilda att så fort en man och en kvinna ens tittar på varandra så utgår alla från att det måste handla om sex, därför att de är vana vid att män och kvinnor bara har något med varandra att göra när det handlar om sex. Här i västerländska länder är vi vana vid att könen har med varandra att göra i massor av olika sammanhang (och vi vet att folk inte behöver vara hetero), och därför tar vi inte för givet att det behöver handla om sex så fort en tjej och kille umgås. Så du förstår, när ni bara umgås med folk av ert eget kön, så blir det mycket lättare att bli misstänksam när ni faktiskt träffar någon av motsatt kön: det blir alltså en dålig metod, den sänker inte svartsjukan, den ökar den ännu mer. 

Om du blev mer van vid att han umgicks med tjejer, skulle det nog vara lättare för dig att förstå att det inte behöver vara något sex inblandat. Du borde också umgås mer med killar; för du kommer inte att vara kåt på varenda kille du umgås med, och då borde du förstå att han inte blir kåt på varenda tjej han ser heller. Och som sagt: om han vore bisexuell, vad skulle då ha hänt? 

Det handlar egentligen inte om svartsjukan som sådan: nästan alla blir svartsjuka ibland, jag blir det själv, det är en naturlig mänsklig känsla och ingenting att skämmas för som sådan. Men man måste behärska den så den inte går för långt, och när den har gått så här långt blir det ohälsosamt och något du borde få hjälp med att lösa. Det kan inte vara kul att känna panik på det sättet du beskriver, och att begränsa er båda så skapar bara mer och mer panik och förvärrar problemet just för att den sexualiserar allt mer och mer hela tiden. Försök att blanda upp ert umgänge mer, det kommer att höja din tröskel för vad som kan ses som misstänkt, och klarar du inte det, så är det inte alls något skamligt eller krångligt att gå och prata om saken med en terapeut. 
Jag uppskattar verkligen ditt långa svar, och att du tagit dig tid i mitt problem. Du har antagligen rätt det där med att vi har begränsat varandra så mycket att det är jobbigt för oss. Men också så tror jag kanske inte att problemet ligger i just svartsjukan nu när jag tänker efter. Tror kanske problemet ligger i att jag inte kan prata med honom om vissa saker, inte det att jag är rädd för att berätta utan att jag är rädd för att diskutera, för våra diskussioner leder oftast till bråk….alltid. Och det känns som att det inte ska va såhär svårt att älska någon, varför kan inte allt bara vara bra för en gångs skull!!

mwo:
Jag säger inte att du har borderline (även om många av dem betedde sig på samma sätt), men jag hoppas att du söker hjälp för din egen skull. Om det påverkar dig så mycket att du mår dåligt över detta så har det gått för långt. Du förstör för både dig själv och din omgivning genom att inte försöka bryta detta tankemönster. 

Jag nämner gruppterapin för att jag själv har upplevt det du upplever och jag har fått se det från ett annat perspektiv. Jag lärde mig av mina misstag och jobbade på min osäkerhet men det var extremt tråkigt att se andra göra samma misstag hela tiden och se hur deras förhållande bara blev sämre och sämre när deras partners inte längre orkade med alla regler.
Jag är på botten av vårt förhållande, och vet inte hur länge till det håller pga våra högljudda diskussioner, bråk osv. Mest för ingenting men vi (jag) gör en stor grej av det. Jag googlade på Borderline och upptäckte en beskrivning av mig själv, vilket skrämde mig. Jag orkar inte leva såhär, jag vill bara att jag och min pojkvän ska ha det bra! Det känns inte heller om att söka hjälp kommer att hjälpa, och vet att min pojkvän inte kommer vara öppen för att han också ska följa med på terapi.