Forumet - Ska det någonsin bli bra?

Ska det någonsin bli bra?

66 0 15
Har levt med ständiga ångestattacker, ätstörningar, självskadebeteenden, fysisk och psykisk misshandel.
Kärlek som gått så inihelvete fel, killar som behandlat mig som skit. När det känns som att allt ska bli bättre rasar allt samman igen. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Vill inte falla för självskadebeteendet igen, jag vägrar.
Jag vill bara att någon ska fråga hur det faktiskt är. Inte låtsas som ingenting. För de närmsta runtomkring måste förstå. Men kanske är det för att jag vänt ryggen till, inte velat prata om det.

Jag är så rädd. Vill inte att tiden ska gå, vill inte att det ska bli värre nu. För jag klarar nog inte så mycket till. Har tagit till mat som en tröst nuförtiden. Ångest efter varje gång jag proppat i mig. Det här är inte klokt.
Jag klarar det inte. Ljuger för allt och alla. Ingen vet någonting. Mina föräldrar skulle bara veta. Dem har ingen aning. Jag har gjort så mycket dumt. Så mycket som får mig att må bra för en stund. Men sedan kommer verkligheten ifatt en. Fuck this.
För att det ska bli bra så måste du ha en plan och jobba för att nå dit. Det blir inte bara bra, det har jag lärt mig via den hårda vägen!!! Wips så står man där en vacker dag och märker att det faktiskt blivit bättre!! = resultat av att man KÄMPAR. Har du sökt hjälp?
Nej, tvivlar på att någon kan hjälpa mig. Är så innihelvete rädd. Har planerat att ta kontakt med någon men sedan aldrig gjort det + blivit i stort sett tvingad til en kurator. Men då struntade jag i det.
Men jag försöker gå vidare, försöker glömma allt som varit... Det där med ätstörningar är dock inget som riktigt fungerar. Haft problem i tre år och vissa perioder har inte varit kul.
Jag vet inte vad du gått igenom men känner igen mig mycket i att fatta dumma beslut för att andra ska förstå att det är något som inte står rätt till (även om jag inte förstod det då så förstår jag det nu). Grejen är den att de inte alltid märker det. Även de är människor och dina föräldrar kanske börjar undra vad de har gjort fel. Inte för att du har någon skuld i det, vill bara poängtera att det inte alltid är uppenbart för en utomstående.

Beroende på hur din relation till dina föräldrar ser ut så kan du kanske berätta för dem hur du känner? Om du har mer än bara vanlig tonårsångest kanske en psykolog kan hjälpa dig bättre (fast psykologer kan i och för sig hjälpa för sånt också).

Spana också in:

Det är min pappa som misshadlat mig, hotat och svikit mig om och om igen. Jag har dock förlåtit honom. Men inte det han gjort.
Klarade inte av ett liv utan honom. Det räckte med det året som jag inte pratade med honom eller träffade honom alls.
Just det kan jag verkligen inte prata med honom eller mamma om. Det är endast en person som vet om lite av det, inte misshandeln dock.
Den personen brukade vara min bästa vän men det är inte så enkelt nuförtiden. Vet inte riktigt var jag har henne alltid.. Ja. Men jag vill iallafall må bättre. Ska försöka ta tag i det. Måste göra det nu för det har gått så lång tid..
Alright, det låter väldigt allvarligt. Det kan ju inte skada att prova en psykolog. Du behöver ju inte gå dit igen om personkemin inte fungerar (och fungerar inte personkemin mellan dig och psykologen så kommer inte hjälpen att fungera heller).

Hoppas att du kommer må bättre en dag.
Jag vet verkligen inte hur jag ska ta mig upp.
All ork är borta och det ända jag gör är att gå hemma...
När jag väl vill träffa människor jobbar dem, är bortresta osv. Jag kan inte ens räkna dagarna då jag bara ligger där i sängen, låter timmarna gå.
Vill inte ha det såhär. Sommaren som började så bra, jag trodde att vissa saker skulle lösa sig. Den här sommaren har varit så dålig. Jag skulle behöva ett sommarjobb, något som faktiskt fick mig att gå upp om dagarna.
Komma iväg och tänka på annat. Nästa vecka är jag ensam. Min syster åker iväg med kompisar, föräldrarna jobbar. Jag vill inte ens tänka på det. För jag vet hur det kommer bli.
Jag vill ut. Ut och springa så långt och så fort att jag knappt kan andas. Ta ut mig till max med musik i öronen. Bara komma ut. Komma bort för ett tag. Men det går inte det heller. Har en envis förkylning som vägrar släppa. Hosta, ont i halsen, näsan rinner. Denna dag suger.
komplicerat:

Jag vet verkligen inte hur jag ska ta mig upp.
All ork är borta och det ända jag gör är att gå hemma...


Känner verkligen igen mig. I allting som du har skrivit. Har också varit rädd för att ta kontakt med någon utomstående och de jag har träffat har det verkligen inte klickat med. Nu har jag fått remiss från psykiatrin till en ny psykolog och jag hoppas att det kan funka där.
Jag vet att det inte går att ta sig ur det på egen hand, även om jag har varit rädd för att ta kontakt från någon utomstående så har det varit mitt enda val. Man måste fortsätta hoppas att man kan ta sig ur det, att man kan bli fri. Men man kan inte göra det själv..

Lycka till! [love][love]
komplicerat:

Jag hade tänkt att ta kontakt med kurator eller något likandne på måndag. Lika bra att få det överstökat.


Bra!



komplicerat:

Känner mig bara så patetisk och vet inte vad jag ska säga.


Känner igen mig.. Men det är absolut värt ett försök! Ge inte upp fina. <3
Svar på frågan i rubriken: Ja, det kommer att bli bra!

Det viktigaste är att aldrig tappa fokus. Ha någonting som motiverar dig och gör att du vill leva, även om det känns omöjligt i dagsläget att hitta något sådant så finns det alltid nåt. En vän, ett samhällsproblem eller en dröm att bli konditor? Vad som helst!

Du fixar det här, hitta din grej och kör på.