Forumet - Skillnad mellan egyptiska och grekiska tempel?

Skillnad mellan egyptiska och grekiska tempel?

2109 0 3
Grekland hade iaf inte pyramider, så långt kan jag hjälpa dig.

Nämen....

Fakta saxat direkt från NE.se. Jämförelsen får du göra själv utifrån given fakta.

egyptisk arkitektur

egyptisk arkitektur präglades under faraonisk tid av de två byggnadsmaterialen soltorkat tegel och sten. Tegel användes till stadsmurar, palats och boningshus, ofta i kombination med enstaka trä- eller sävelement. Mycket litet av denna arkitektur har bevarats eftersom vittringen varit snabb och teglet dessutom återanvänts i ständigt förnyade bostadscentra vid Nilen. I al-Kab finns den mäktiga stadsmuren bevarad, i Amarna de flesta palatsresterna, bl.a. med muralmålningar. I närheten av Konungarnas dal i Luxor finns de finaste privathusen (konstnärsbyn Dayr al-Madinah). De mest omfattande studierna av privat bostadsarkitektur har gjorts i Amarna. I dess spatiöst utlagda omgivningar var de förnämas privathus självförsörjande enheter med förråd, verkstäder och stall. Detta kontrasterar mot den mycket enkla "radhusbebyggelse" för arbetare som påträffats, bl.a. i al-Lahun vid al-Fayyum och i Amarna. Den militära arkitekturen kunde ges uttryck i mycket stora komplex, t.ex. i Buhen.

Arkitektoniskt har Egypten kommit att förknippas med sina tempel och gravanläggningar. Den sten som användes var huvudsakligen kalksten och sandsten, men inslag av granit, basalt, alabaster m.m. förekom. Byggnadssättet var enkelt, i princip att jämföra med klossbyggen med precisionspassning av bitarna; endast sällan användes t.ex. murankare.

Templen var gudarnas bostäder och tjänade inte som samlingspunkt för tillbedjare. I det allra heligaste fanns gudabilden i ett litet slutet rum med en dörr i främre kortänden. Runt omkring fanns rum för tillbehören: gudabildens kläder, smycken, mat och dryck. Dessutom fanns en processionsväg där gudabilden fördes fram vid religiösa högtider. Hallar, öppna gårdar och portar (ofta pyloner) kunde adderas till templets kärna; det bästa exemplet är Karnak i Luxor. Templet var en symbol för kosmos; gudens bild ansågs stå på platsen för världens skapelse, det svarta golvet (ofta i basalt) var jorden, och taket (himlen med stjärnor) bars upp av det ur jorden växande: kolonner i form av t.ex. papyrusknippen eller lotusstänglar. Väggarnas bemålade reliefer var programmatiska, de anslöt till den sig evigt förnyande offerkulten, kungens uppvaktning av guden, offrande av mat och dryck och rökelse eller av segrar helgade åt guden.

Gravanläggningarna var av många typer. De äldsta var s.k. mastaba-gravar ('bänkgravar') av tegel med enstaka steninslag; så småningom kom stenen att dominera. De hade inre rum för bl.a. statyer (serdab), och yttre för offer till den döde, som själv låg i ett schakt under graven. För faraonerna dominerade pyramidanläggningar från ca 2700-1700 f.Kr. Pyramiden med gravkammare var blott kärnan i en stor anläggning med ibland flera tempel som tjänade gravkulten. Ett välbevarat exempel är Chefrens grav i Giza. Sådana s.k. dödstempel återkom i Thebe (Luxor) under Nya riket. Klippgravarna i Konungarnas dal var platsen för kungens mumie, medan kulttemplen låg för sig själva i lämpligare terräng. Samma kultfunktion återfanns i princip vid privatgravar, vare sig de nu var klippgravar såsom ofta i Thebe eller schaktgravar med ovanför liggande offertempel (ibland med en miniatyrpyramid) som i Saqqara.

Den fornegyptiska stenarkitekturen kan sägas ha upphört i början av den romerska kejsartiden, då de sista templen i traditionen fullbordades (t.ex. i Dandara och Isna). Vid det laget hade den hellenistiska arkitekturen sedan länge dominerat landets städer, främst dock Alexandria. Element av denna återfinns i den kristna, koptiska arkitekturen. Dess främsta uttryck är klosteranläggningarna, t.ex. Simeon-klostret i Assuan, med utsmyckning i form av muralmålningar.


BENGT PETERSON
Litteraturanvisning
A. Badawy, A History of Egyptian Architecture, 1-3 (1954, 1966, 1968);

Bengt Peterson & B. George, Egyptens tempel (1988);

C.C. Walters, Monastic Archaeology in Egypt (1974).

EGYPTISK ARKITEKTUR


grekisk arkitektur definieras här som grekernas arkitektur under antiken. Om arkitekturen i Grekland före järnåldern se minoisk kultur och mykensk kultur; jfr också bysantinsk arkitektur och (för senare perioder) Grekland (Arkitektur). Se även grekisk trädgårdskonst.

Västerlandets arkitekturtradition inleddes stilmässigt ca 750 f.Kr., då de grekiska stadsstaterna började utveckla ett eget förhållningssätt till byggande och byggnadsutsmyckning. Det formspråk de skapade påverkar ännu arkitektonisk design och planering. Grekerna betonade individualitet; offentliga byggnader utformades som självständiga enheter i ett skiftande landskap av bergmassiv, kustlinjer och slätter. De infogades i landskapet eller staden på ett sätt som svarade mot deras funktion. Av den äldsta trä- och lertegelarkitekturen har mycket litet bevarats; byggnadernas tradering i sten har dock möjliggjort en studie av den grekiska särartens framväxt och utveckling. Processen illustreras bäst av kultbyggnadens utformning.


grekisk arkitektur. Teatern i Epidauros, daterad till mitten av 300-talet f.Kr. och attribuerad arkitekten Polykleitos d.y., är en av de bäst bevarade av...
Templets stolp- och bjälklagskonstruktion var troligen en utveckling av megaron, den rektangulära hall som var det centrala rummet i de mykenska palatsen under 1400–1200-talen f.Kr. Liksom där upptogs templets huvudyta av ett stort rum, naos (lat. cella), där gudens kultbild förvarades. I regel föregicks naos av pronaos, ett förrum, i ena änden och följdes av opisthodomos, ett motsvarande tillägg, i den andra. Naos följdes ibland av ett inre, ännu heligare rum, adyton. Konstruktionen omgavs i regel av fristående kolonner på alla sidor och vilade oftast på en plattform av tre höga trappsteg, som avskilde och höjde templet över marken. Taklinjens låga sluttning markerades genom ett triangulärt gavelfält, tympanon, vid kortsidorna. Den noggrant avvägda balansen mellan vertikala och horisontala element och den harmoniska anpassningen till omgivningen gav det grekiska templet karaktären av en närmast skulptural enhet i total samklang med naturen. De flesta tempel delade dessa kvaliteter; arkitekternas verkliga snillrikhet bestod i subtila variationer av formelementen för att uttrycka särdragen hos de gudar till vilka byggnaderna var helgade. Viktiga tidiga exempel är Heratemplen i Argos, Olympia och på Samos samt Artemistemplet på Korfu.


grekisk arkitektur. Det grekiska templets tidigaste utvecklingsfas representeras här av Heraion på Samos (a) från första hälften av 700-talet f.Kr. En...
LENNART PALMQUIST, CLAES PETERSSON
Kolonnordningar
De doriska, joniska och korintiska ordningarna definierade elementen i kolonn och bjälklag, en mängd proportionella måttenheter för dessa element samt utrymmet mellan kolonnerna.

Kolonnordningar
DORISK ORDNING

Denna kraftfulla stil betonade framför allt de enskilda byggnadselementens form och funktion. Därmed blev det organiska sammanhanget fastare och det logiska genomförandet klarare än i någon annan stil. På den låga, trappstegsformade basens översta skikt, stylobaten, låg cellamur och kolonner. Murens första skikt av kvaderblock, orthostater, hade dubbel höjd därefter låg blocken i enkelt skifte av löpare växlande med bindare i tvärriktningen. De sammanfogades utan bindemedel med hjälp av sidornas skarpa randhuggning (anathyrosis) och av metallklamrar. Kolonnen har en abstrakt och ändå organisk form som emanerar ur dess funktion. Direkt, utan bas, reser den sig ur stylobaten. Dess vertikala strävan framträder tydligt genom kannelyrerna, som stiger upp i skarpkantade konkava räfflor genom kolonnskaftet. Kolonnen smalnar av uppåt i en lätt konvex linje och trycks ihop under kapitälet så att skaftet verkar spänna sig. Denna spänning, entasis, antyder stödets elastiska motstånd under arkitravens tryck, och avgör på så sätt hela kolonnens kraftuttryck. Kolonnskaftet var i klassisk tid sällan en monolit, utan bestod av trummor av kalksten eller marmor som hölls samman av dymlingar, utan bindemedel. Kapitäl och kolonnhals var arbetade i ett block. Halsen och övergången till kapitälet markeras med ett system av profilerade ringar, anuli. Kapitälet består av ekinus, den mjukt rundade vulsten av cirkulärt tvärsnitt och abakus, den överliggande kvadratiska täckplatta som leder över till bjälklagets rätlinjiga grundform. Ekinus är den doriska kolonnens mest uttrycksfulla del och spänner sig som en muskel mellan kolonnstam och arkitrav.


grekisk arkitektur. Heratemplet, ofta kallat "basilikan", i den grekiska kolonin Poseidonia (Paestum) i Syditalien byggdes under mitten av 500-talet f.Kr.
Entablementet (bjälklaget) består av en slät, rätlinjig epistyl (detsamma som arkitrav) med överliggande profillist, taenia, triglyffris och kornisch. Epistylens horisontala lugn skänker ett uttryck av bärande i vila åt hela takkonstruktionen. I frisens regelmässiga taktföljd av triglyfer och metoper tar triglyfernas små pelarlika stöd upp kannelyren, centralmotivet från kolonnerna, medan metopernas rektangulära marmorplattor, infalsade i triglyfernas sidor, är "overksamma" delar som kan användas för bildutsmyckning. Under varje triglyf, på undersidan av epistylens framskjutande övre kant, sitter smala dropplister, regulae, med droppar, guttae, på undersidan som förbereder för triglyferna och takkransens dropplister över dem. Ovanför frisen följer det inre och yttre tempeltaket i en kraftig takkrans, geison. På geisons undersida är rektangulära dropplattor, mutuli, med guttae, anlagda. Över geisons yttre rand löper en upphöjd gesims, sima. Som ett uttryck för den uppåt avslutade formen smyckas simans hörn och krön med palmetter eller figurer, akroterier. Under antiken var kapitäl, triglyfer, metoper, gavelfält och akroterier bemålade, ofta i grundfärgerna blått och rött.


grekisk arkitektur. En dorisk tempelfasad där kolonnerna och kapitälen bär upp en arkitrav, frisen av omväxlande metoper och triglyfer, samt det triangulära...
I det klassiska doriska templet rådde ett noga bestämt måttförhållande mellan gavel och långsida, vanligen sex gavelkolonner mot tretton, eller åtta mot sjutton. Det väsentliga i proportioneringen låg dock inte i talförhållanden utan i gestaltningen. Helhetsintrycket skulle vara rofyllt vilande och sammanhållet. Entablementet var format som en massivt tyngande balk med säker hållfasthet i epistylen. Framför allt i de västliga och östliga kolonierna kom tempelbyggnaderna så småningom att anta kolossala dimensioner; för att uppnå harmoni mellan bärande och vilande tvingades man minska kolonnernas omfång. Exempel på massiva kolonntyper ger Apollotemplet i Korinth, den s.k. basilikan i Paestum, det s.k. Olympieion i Agrigento och tempel G i Selinunt. Smäckrare kolonntyper uppvisar bl.a. Afaiatemplet på Egina och Poseidontemplet i Paestum. Då kolonnens proportioner ändrades skedde detsamma med entablementet: höjden på arkitrav och fris minskades. I Parthenon i Athen, ritat av Iktinos och Kallikrates, uppnåddes balans mellan kolonn och entablement; kolonnerna är harmoniskt infogade i templets helhet.


grekisk arkitektur. Den s.k. Attalos-stoan byggdes vid mitten av 100-talet f.Kr. och avgränsar Athens agora österut. De yttre, doriska kolonnernas massverkan...
Grundplanens strängt kanoniska form i tidigklassisk arkitektur visar att templet inte i första hand skulle upplevas genom inträdande i cellan, snarare var rumsupplevelsen starkt underordnad det visuella intrycket av hela byggnadskroppen. Ytterst var detta en följd av templets funktion som fysisk påminnelse om gudens närvaro vid den viktigaste kultakten, brännoffret, som utfördes vid altaret utanför templet.

LENNART PALMQUIST, CLAES PETERSSON
Kolonnordningar
JONISK ORDNING

utvecklades under 500-talet f.Kr., framför allt i Mindre Asiens grekiska städer och på de närbelägna öarna. Ett förstadium utgjordes av det s.k. protojoniska eller aioliska kapitälet, där ekinus omformats till två voluter. Dessa har karaktär av växtornament, och tomrummet mellan dem uppfylls av ett palmettmotiv. Den joniska ordningen, som under följande sekler även på fastlandet blev ett alternativ till den doriska, utmärktes i huvudsak av kolonnens och kapitälets utformning, medan templets funktionella princip förblev densamma. Den joniska kolonnen är inte placerad direkt på stylobaten, utan vilar på en profilerad bas (torus). Kolonnen har ett förhållandevis högt och smäckert skaft, dekorerat med 20–24 kannelyrer, åtskilda av platta band. Kolonnhalsen kan markeras av en pärlstav, astragal. Voluterna utgörs av spiralformade vindlingar, synliga från två håll. Ekinus och abakus, ofta med profil (kymation) av olika slag, har kraftigt reducerats i storlek och omger den dyna från vilken voluterna utgår. Epistylen är ofta uppdelad i tre horisontala band och skiljs från frisen av en kraftigt profilerad list. Frisen är, till skillnad från den doriska, inte uppdelad i triglyfer och metoper, utan består av ett sammanhängande fält, antingen slätt eller reliefdekorerat. Takkonstruktionen skiljer sig i princip inte från den doriska. Den joniska stilens kolonnproportioner, plastiska profilering av detaljer och nyttjande av växtornamentik införde en ny frihet i grekisk arkitektur. Där den doriska ordningen kan beskrivas som stramt maskulin, associerar den joniska snarare till lätthet och en mjukare kvinnlighet. Apollotemplet i Didyma och Artemistemplet i Efesos var framstående joniska byggnadsverk; stilen lånade sig dessutom gärna till byggnader med oortodoxa planlösningar, som Erechtheion i Athen.

LENNART PALMQUIST, CLAES PETERSSON
Kolonnordningar
KORINTISK ORDNING

UPP
skiljer sig från den joniska enbart genom kapitälet, som har en renodlad växtornamentik. Kransar av skulpterade akantusblad, stjälkar och ibland palmetter växer upp ur kannelyrernas vertikala linjer. Bladverket utgör ekinus, som ger flexibilitet genom att ej vara frontal. Abakus består av en enkel, tunn platta. Det äldsta belägget för stilen är Apollontemplet i Bassai, byggt under senare delen av 400-talet f.Kr. Akantus- och palmettmotiv förekom dock i äldre arkitekturdekor och på gravstelar, och det har föreslagits att det korintiska kapitälet kan ha introducerats redan i Parthenons interiör. Stilen fulländades och spreds under följande århundraden och kom senare att bli den absolut dominerande i romersk arkitektur.

LENNART PALMQUIST, CLAES PETERSSON
Profan arkitektur
Kunskapen om privathusen grundar sig på skriftliga källor och arkeologiska fynd fr.o.m. 500-talet f.Kr. Boningshus byggdes av enklare material än officiella byggnader. De hade normalt rummen arrangerade kring en central gård, ibland utrustad med pelargång, peristyl. Den genomtänkta stadsplanering som påbörjades under 400-talet resulterade i symmetriskt arrangerade kvarter, med husens portar vända utåt mot ett gemensamt, rätvinkligt gatunät. En av de första kända företrädarna för sådan planering var Hippodamos från Miletos.


grekisk arkitektur. Lantgården vid Vari i Attika representerar en typ av hus som var vida spridd på den grekiska landsbygden, även om den lämnat relativt få...
Vid sidan av den sakrala arkitekturen uppstod ett antal nya byggnadstyper för att tillfredsställa de funktionella krav som ställdes av de framväxande stadsstaterna; inte sällan speglade denna arkitektur demokratiska strävanden. Redan i stadsmurar och befästningsanläggningar, via polygonalmurar till förfinad kvadermurteknik, vinnlade man sig om ett samlat och medvetet arkitektoniskt uttryck som gav staden dess speciella karaktär. Torget, agora, var politiskt och administrativt centrum. Här fanns ofta ett antal byggnader karaktäriserade av rummets funktion och utformning. Så var t.ex. i bouleuterion, rådsförsamlingens mötesplats, det avgörande i planlösningen att arrangera byggnadens inre med tanke på sittplatser för ett visst antal personer. Rådets presidium kunde även samlas i prytaneion, en bankettlokal som p.g.a. sin funktion uppvisar formella likheter med de bankettlokaler som förekom i anslutning till helgedomar. Under arkaisk tid utvecklades den täckta kolonnhall, stoa, som i fortsättningen skulle bli en oundgänglig beståndsdel i grekiska torganläggningar. Stoan har med sitt utnyttjande av kolonnordningen vissa formella likheter med templet; däremot var funktionen primärt att skänka skugga eller skydd för regn åt större folksamlingar. Dess eventuella inre rum kunde utnyttjas för administrativ eller merkantil verksamhet. I senklassisk och hellenistisk arkitektur blev stoan det viktigaste medlet för monumental inramning av öppna ytor.


Teatrar och stadionanläggningar hade sitt ursprung i tillfälliga åskådarläktare av trä, som i äldre tider var placerade i naturliga sluttningar. Under den senare arkaiska perioden fick de en fastare arkitektonisk form och blev permanenta anläggningar. Den grekiska teaterns utrymmen är den cirkulära scenen, orkestra, och åskådarplatsen, theatron, bestående av sittplatser i rader, ordnade i en halvcirkelform kring orkestran. Den struktur som bildar fond för skådespelet, och där kostymbyten kunde ske, benämns skene. När orkestran i hellenistisk tid förlorade betydelse för aktörerna, skedde framträdandet i större utsträckning på en struktur framför skene, proskenion. Ett teaterrum i det fria ställer höga krav på akustik. Att grekerna på ett lysande sätt lyckades uppfylla dessa ger framför allt den mycket välbevarade teatern i Epidauros belägg för. Teatrar byggdes vida omkring i den grekiska världen och utgör ett av många exempel på hur arkitektur användes för att belysa och sprida den grekiska kulturen.

LENNART PALMQUIST, CLAES PETERSSON
M. Bieber, The History of the Greek and Roman Theater (2:a uppl. 1961);

J.J. Coulton, Greek Architects at Work (1977) ;

W.B. Dinsmoor, The Architecture of Ancient Greece (3:e uppl. 1950);

G. Gruben, Die Tempel der Griechen (2:a uppl. 1976);

W. Hoepfner & E.L. Schwandner, Haus und Stadt im klassischen Griechenland (1986);

A.W. Lawrence, Greek Architecture (4:e uppl. 1983),

E. Lundberg, Arkitekturens formspråk1–2 (1945–51);

Roland Martin, Manuel d'architecture grecque,1:Matériaux et techniques (1965).