dazed_and_confused:
fucked up av att växa upp någon kärnfamilj som knakar i fogarna men ändå hålls ihop till det bittra slutet
got a point there m8, got a point!
The May Queen:
är ni mindre benägna att få relationer att fungera?
Nä, det tror jag inte.
The May Queen:
har ni mindre tro på kärleken?
Nä, det tror jag inte.
vet ej riktigt, har haft lite svårt att bli kär innan. Har väl bara träffat på fel personer fram tills nu, typ.
Postorderhoran:
har haft lite svårt att bli kär
Typ så. Mina föräldrar skildes när jag var 1 och sen dess har mamma haft ett antal misslyckade relationer (är nu inne på en lyckad, som tur är). jag har haft mina tvivel på giftermål och lång kärlek och sånt där, för jag har aldrig riktigt sett det.
jag har fått kalla fötter i ett förhållande en gång och dragit mig ur, vet inte vad som hände, men det kanske har att göra med familjesituationen?
nä det har jag nog inte
är ej skillsmässobarn men har ändå haft problem
ändock är mina föräldrars förhållande ej så dåligt
har dragits till pojkar som påminner om min fader vad gäller att de ej visar känslor osv
har tidigare sett ner på pojkar som sagt att de tyckt om mig el visat det väldigt tydligt
The May Queen:
har ni mindre tro på kärleken?
Har haft svårt med detta.
Vet dock inte om det är pga att ha skilda föräldrar ^^
Att skilsmässor påverkar barn negativt är en självklarhet, frånsett om förhållandet är väldigt ohälsosamt där missbruk, misshandel och bråk blir en del av vardagen. Det sker på tok för många skilsmässor i Sverige, inte nog med att vi är ett av dom länder i västvärlden där man gifter sig allra minst, vi tar även ut mest skilsmässor. i runda slängar hälften av alla giftmål slutar i skilsmässa, i en överväldigande majoritet är det kvinnorna som tar ut den.
Därtill blir det en hel del konstellationer med barn från olika familjer som möts när deras föräldrar jobbar på nya förhållanden. Jag har själv varit där och jag vet så många som varit där med. Skulle nästan vilja säga att det är mer regel än undantag. Men då är jag ju arbetarklass och bor i ett arbetarklassområde, och detta känns lite som ett arbetarklass-fenomen också.
I mitt fall så påverkade det mig väldigt negativt, jag var väldigt liten när detta skedde och jag hade svårt att acceptera att mina föräldrar inte längre vistades i samma tak, nu när man är lite äldre så förstår man ju varför, men det greppade man ju inte då. Mina föräldrar gillade inte varandra längre, och min far satt djupt ner i missbruk av tabletter han tvingats ta av arbetsavkommor. Jag var oerhört ledsen över att tvingas välja mellan att stanna hos min far eller hos min mor. jag ville liksom inte släppa taget när jag skulle åka för att hälsa på den ena av dom, jag ville att dom skulle vara ihop helt enkelt. Jag minns att jag grät ofta när pappsen skulle lämna över mig hos morsan, och vice versa. Det skedde i stort sett varje gång under mina yngre år. Idag har jag inga minnen kvar av när mina föräldrar var ihop, satt ihop, skratta ihop, eller ens satt i samma soffa.
Men jag hade mer än vad många andra hade ändå utöver detta. Jag kunde bibehålla kontakten med mina båda föräldrar som satte mig framför allt annat. Många som jag känner tappade oftast kontakten med den ena av sin föräldrar (nästan uteslutande mannen) och har därmed tappat den så viktiga fadersfiguren i livet. Det är viktigt att man har någon att se upp till som är av samma kön som kan lära en hur man ska bete sig och som kan bejaka ens intressen. Jag förstår att det kan vara svårt för en kvinna att ta med sig sin son ut på sjön och fiska, på samma sätt som jag kan förstå att det kan vara en aning svårt för en man att ta med sig sin dotter till ridskola. Den biten är väldigt viktig och som jag känner underskattas. Hade jag som man med min vetskap i hand hamnat ensam med en dotter, så hade jag sett till i det minsta att denne fick någon bekant kvinnlig släkting att se upp mot. Det kan vara moster, syster eller ens mamma.
Hur detta påverkat min relation i stort vet jag inte. Men jag har inte haft mycket till dragning till det motsatta könet, utöver på ett sexuellt plan. jag finner kvinnor oftast som tråkiga, några som jag inte delar ett direkt intresse med. Det finns undantag självklart. Men jag kan i stort sett snacka vad som helst med en man och denne förstår mig. Samma knick finns inte med kvinnor. Men kvinnor och män är ju olika, så det är ju inte så konstigt kan man tycka.
The May Queen:
..kanske pga att man mest har haft erfarenhet av konflikter i sitt familjeliv, och har svårt att lita på folk av den anledningen.
Känner igen mig i det du säger. Jag litar inte på många utanför min familj, och sätter jag förtroende till någon så håller jag denna under uppsikt. Kan låta cyniskt, men jag vet hur fatalt ont det kan göra ifall man inte gör på det viset. ett litet extra öga brukar jag sätta även på kvinnor.
Mina föräldrar är i princip bästa kompisar trots att de skiljde sig. Vet inte hur jag hade varit om de fortfarande hade varit gifta men min syn på kärlek har jag snarare fått av egen erfarenhet än från att mina föräldrar separerade.
Nirr:
Mina föräldrar är i princip bästa kompisar trots att de skiljde sig
mina föräldrar har också en bra relation i dag, och det är verkligen nice. jag känner andra vars föräldrar inte alls kan prata och det verkar hemskt ![[shake]](/img/smilies/shake.gif)
jag tror att mina föräldrars relation beror på att de skildes som vänner väldigt tidigt och hann komma över varandra, och är bra människor båda två som fattar att det är bäst så för barnet.
Jonnybravo91:
För att då inte sina föräldrars relation fungerade, har man därför inte präglats med tanken att sann kärlek varar för evigt.
Vad är sann kärlek? Vad är evigt?
Tror inte att alla relationer är menade att hålla även om mina föräldrar fortfarande är ihop och har en bra relation.
Förstod detta vid tidig ålder.
Blivande_japan:
har tidigare sett ner på pojkar som sagt att de tyckt om mig el visat det väldigt tydligt
Har gjort exakt samma sak. Gör fortfarande ibland. Är rätt dumt.
Har vuxit upp i en stabil familj med föräldrar som fortfarande tycker om och vill vara med varandra.
Ingen i min närmsta släkt har skilt sig och de flesta av dem framstår som nöjda med sin livssituation.
Ändå tror jag inte på "den stora kärleken" och har/har haft en del problem med att lita på folk angående kärlek.
Jag tror man kan vara rädd, osäker eller bitter oavsett om man är skilsmässobarn eller inte.
Det handlar nog mer om hur uppbrottet gick till än att de just skilde sig om barnen får men av det eller inte.
Nä. Inga problem. Var väl lite ledsen ett tag, men det hela har inte påverkat min syn på förhållanden och relationer över huvud taget (så vitt jag vet).
Nä. Mina föräldrar skiljde sig när jag var ganska liten och det tog inte jag så hårt. + att mina föräldrar aldrig haft en jättekärleksfull relation och det märktes så jag har nog inte påverkats så mycket tror jag.
antrax:
Vad är sann kärlek? Vad är evigt?
Tror inte att alla relationer är menade att hålla även om mina föräldrar fortfarande är ihop och har en bra relation.
Förstod detta vid tidig ålder.
Tror väl inte jag heller fullt ut. Men omkring mig har jag präglats av skilsmässor förutom just för mina föräldrar. Därför har jag blivit övertygad om att alla relationer kan hålla bara man vill det.
