Forumet - Skulle behöva lite hjälp...

Skulle behöva lite hjälp...

121 0 4
Jag håller på med ett grupparbete och fick i uppgift att skriva om elektrokemisk teori. Jag har fått en text som jag kan använda utav, men jag vet inte vad jag borde skriva ner. Skulle ni kunna hjälpa mig att markera viktiga saker i texten?


Elektrokemisk teori
År 1808 erhöll Berzelius vid elektrolys av kalk och baryt med kvicksilverkatod amalgam av kalcium och barium. Denna upptäckt, som han gjorde tillsammans med sin vän och efterträdare som adjunkt M. Pontin, meddelade han Davy, som fullföljde upptäckten genom bortdestillation av kvicksilvret; denne blev därmed den förste att isolera magnesium, kalcium, strontium och barium. Vid elektrolys av ammoniak med kvicksilverkatod erhöll Berzelius och Pontin vid samma tid ammoniumamalgam. Denna upptäckt väckte stor sensation och framkallade en intensiv debatt om vätets, kvävets och metallernas kemiska natur.

Under åren 1812–18 framlade Berzelius i alltmer bestämd form sin dualistiska, elektrokemiska teori för den kemiska affiniteten. Dittills hade denna återförts på krafter nära besläktade med Newtons gravitationskraft. Berzelius såg i den elektriska stapelns kemiska verkan ett bevis för att den kemiska kraften i stället är av elektrisk natur, men han hade liksom sina samtida en oklar föreställning om skillnaden mellan elektrisk laddning och potential. De ämnen som vid elektrolys går till katoden kallade han elektropositiva, de som går till anoden elektronegativa. De förra tilldelade han en stor positiv "elektricitet" och en liten negativ, de senare en stor negativ "elektricitet" och en liten positiv. Därigenom kunde han tillåta t.ex. svavel att förenas både med elektropositiva metaller till sulfider och med syre, som han betraktade som enbart elektronegativt, till oxider. Med denna enkla begreppsapparat skapade han en teori för den kemiska föreningskraften som så väl omslöt tidens kemiska vetande att den i två decennier styrde så gott som alla kemisters tankar och verksamhet.

Berzelius intresse för mineralogi, som Hisinger hade väckt, förstärktes av hans nära vänskap med bergskemisten J.G. Gahn. År 1814 framlade han ett nytt mineralsystem på kemisk grund i arbetet Försök, att, genom användandet af den electrokemiska theorien och de kemiska proportionerna, grundlägga ett rent vettenskapligt system för mineralogien, vari han bl.a. karakteriserade kiseljord som syra. Detta mineralsystem, som ligger till grund för alla senare, reviderade han 1824 i ljuset av Mitscherlichs isomorfilära. Av Gahn lärde sig Berzelius blåsrörsanalys, skrev 1820 en bok i ämnet och visade 1822 under en brunnskur i Karlsbad sina konster med blåsröret för Goethe.
År 1808 erhöll Berzelius vid elektrolys av kalk och baryt med kvicksilverkatod amalgam av kalcium och barium. Denna upptäckt, som han gjorde tillsammans med sin vän och efterträdare som adjunkt M. Pontin, meddelade han Davy, som fullföljde upptäckten genom bortdestillation av kvicksilvret; denne blev därmed den förste att isolera magnesium, kalcium, strontium och barium. Vid elektrolys av ammoniak med kvicksilverkatod erhöll Berzelius och Pontin vid samma tid ammoniumamalgam. Denna upptäckt väckte stor sensation och framkallade en intensiv debatt om vätets, kvävets och metallernas kemiska natur.

Under åren 1812–18 framlade Berzelius i alltmer bestämd form sin dualistiska, elektrokemiska teori för den kemiska affiniteten. Dittills hade denna återförts på krafter nära besläktade med Newtons gravitationskraft. Berzelius såg i den elektriska stapelns kemiska verkan ett bevis för att den kemiska kraften i stället är av elektrisk natur, men han hade liksom sina samtida en oklar föreställning om skillnaden mellan elektrisk laddning och potential. De ämnen som vid elektrolys går till katoden kallade han elektropositiva, de som går till anoden elektronegativa. De förra tilldelade han en stor positiv "elektricitet" och en liten negativ, de senare en stor negativ "elektricitet" och en liten positiv. Därigenom kunde han tillåta t.ex. svavel att förenas både med elektropositiva metaller till sulfider och med syre, som han betraktade som enbart elektronegativt, till oxider. Med denna enkla begreppsapparat skapade han en teori för den kemiska föreningskraften som så väl omslöt tidens kemiska vetande att den i två decennier styrde så gott som alla kemisters tankar och verksamhet.

Berzelius intresse för mineralogi, som Hisinger hade väckt, förstärktes av hans nära vänskap med bergskemisten J.G. Gahn. År 1814 framlade han ett nytt mineralsystem på kemisk grund i arbetet Försök, att, genom användandet af den electrokemiska theorien och de kemiska proportionerna, grundlägga ett rent vettenskapligt system för mineralogien, vari han bl.a. karakteriserade kiseljord som syra. Detta mineralsystem, som ligger till grund för alla senare, reviderade han 1824 i ljuset av Mitscherlichs isomorfilära. Av Gahn lärde sig Berzelius blåsrörsanalys, skrev 1820 en bok i ämnet och visade 1822 under en brunnskur i Karlsbad sina konster med blåsröret för Goethe.
År 1808 erhöll Berzelius vid elektrolys av kalk och baryt med kvicksilverkatod amalgam av kalcium och barium. Denna upptäckt, som han gjorde tillsammans med sin vän och efterträdare som adjunkt M. Pontin, meddelade han Davy, som fullföljde upptäckten genom bortdestillation av kvicksilvret; denne blev därmed den förste att isolera magnesium, kalcium, strontium och barium. Vid elektrolys av ammoniak med kvicksilverkatod erhöll Berzelius och Pontin vid samma tid ammoniumamalgam. Denna upptäckt väckte stor sensation och framkallade en intensiv debatt om vätets, kvävets och metallernas kemiska natur.

Under åren 1812–18 framlade Berzelius i alltmer bestämd form sin dualistiska, elektrokemiska teori för den kemiska affiniteten. Dittills hade denna återförts på krafter nära besläktade med Newtons gravitationskraft. Berzelius såg i den elektriska stapelns kemiska verkan ett bevis för att den kemiska kraften i stället är av elektrisk natur, men han hade liksom sina samtida en oklar föreställning om skillnaden mellan elektrisk laddning och potential. De ämnen som vid elektrolys går till katoden kallade han elektropositiva, de som går till anoden elektronegativa. De förra tilldelade han en stor positiv "elektricitet" och en liten negativ, de senare en stor negativ "elektricitet" och en liten positiv. Därigenom kunde han tillåta t.ex. svavel att förenas både med elektropositiva metaller till sulfider och med syre, som han betraktade som enbart elektronegativt, till oxider. Med denna enkla begreppsapparat skapade han en teori för den kemiska föreningskraften som så väl omslöt tidens kemiska vetande att den i två decennier styrde så gott som alla kemisters tankar och verksamhet.

Berzelius intresse för mineralogi, som Hisinger hade väckt, förstärktes av hans nära vänskap med bergskemisten J.G. Gahn. År 1814 framlade han ett nytt mineralsystem på kemisk grund i arbetet Försök, att, genom användandet af den electrokemiska theorien och de kemiska proportionerna, grundlägga ett rent vettenskapligt system för mineralogien, vari han bl.a. karakteriserade kiseljord som syra. Detta mineralsystem, som ligger till grund för alla senare, reviderade han 1824 i ljuset av Mitscherlichs isomorfilära. Av Gahn lärde sig Berzelius blåsrörsanalys, skrev 1820 en bok i ämnet och visade 1822 under en brunnskur i Karlsbad sina konster med blåsröret för Goethe.

Spana också in: