Aviseringar
Rensa alla

Smärtar inom mig


Ämnesstartare

Jag är så svag. Så tom på allt och inget. Sitter med gråten i halsen. Känner paniken inom mig. Är så jävla rädd. Är så jävla rädd för livet. Rädd för hur jag är. Hur jag känner, hur jag tänker, vad jag gör.

Är utmattad och trött. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, ångesten förföljer mig dag som natt. Vet bara att jag ska ner. Jag ska bli bra igen. Ingen bryr sig. Ingen förstår hur det är. Ingen vet hur ont jag har.
Men jag bryr mig inte. Jag klarar mig alltid. Det har jag alltid gjort. Men jag är så enssam. Jag är så tom.

Det rasar. Hela jag rasar neråt. Ångesten är värre än någonsin. Har en klump i halsen dygnet runt. Är rädd för vad jag kommer hitta på tillslut. För jag vet att det inte fungerar. Snart får jag panikångest. Jag känner det. Jag känner hur jag sakta tappar allt och hur jag inte kan andas.

Jag lever knappt längre. Det kryper i mig. Rösten som säger åt mig vad jag ska göra. Och jag bara står här. Vet inte vad som är rätt och fel. Vet inte vad jag ska göra för att det ska bli bra. För det här är bra på sitt sätt. Och släpper jag det här hittar allt tillbaka. Det gör det alltid. Och jag vet inte vad jag ska göra. Vill bara slippa känna.

Någon som förstår. Någon som förstår hur det känns?


   
Citera

ettförsöktillattleva:

Är så jävla rädd. Är så jävla rädd för livet. Rädd för hur jag är. Hur jag känner, hur jag tänker, vad jag gör.

Jag kan känna likadant, stå handfallen och utan ork. 🙁

Vad får dig att vara rädd för dig själv?

(Du har makt över dina tankar och handlingar! Genom det, dina känslor.)

ettförsöktillattleva:

Jag ska bli bra igen. Ingen bryr sig. Ingen förstår hur det är. Ingen vet hur ont jag har.
Men jag bryr mig inte. Jag klarar mig alltid. Det har jag alltid gjort. Men jag är så enssam. Jag är så tom.

Det är en bra inställning. 🙂 Men det suger att vara ensam.. fast att skapa kontakt är ofta en fråga om ömsesidig ansats, man kan få lägga manken till själv också för att nå ut till någon.


   
SvaraCitera

Ah mkt. Ta det lugnt, det blir bättre.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Jag är rädd för mig själv eftersom jag inte vet hur jag ska hantera ångesten så mycket längre till. Känns som jag blir galen snart och dessutom sover jag inte så bra. Tror inte att det är en så lyckad kombination. Är så rädd för panikångestattackerna som kommer oftare nu för tiden. Visst, jag har lärt mig att hantera dem lite bättre nu men det är hemskt iallafall.


   
SvaraCitera

Gå till en psykolog/terapeut?:P

Jag e ledsen jag kan inte komma på något annat sätt.

Hoppas att allt blir bra för dig! INegn förtjänar att vara HELT ensam!! Glöm itne att ta lite initiativ, ja om du är väldigt social dvs


   
SvaraCitera
ickus

ettförsöktillattleva:

Jag är rädd för mig själv eftersom jag inte vet hur jag ska hantera ångesten så mycket längre till.

ettförsöktillattleva:

Visst, jag har lärt mig att hantera dem lite bättre nu men det är hemskt iallafall.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

ettförsöktillattleva:

Jag är rädd för mig själv eftersom jag inte vet hur jag ska hantera ångesten

ettförsöktillattleva:

Är så rädd för panikångestattackerna som kommer oftare nu för tiden. Visst, jag har lärt mig att hantera dem lite bättre nu men det är hemskt iallafall.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Förresten så tror jag inte ni fattat mig helt rätt. Saken är att jag visst har vänner och familj. Så på det sättet är jag inte ensam.

Men jag är ensam i det här. Jag är ensam när det kommer till min ångest, känslor och framförallt matproblemen.
Och jag vet att jag kan prata med människor om det. Saken är bara att jag inte kan.


   
SvaraCitera

Jag känner mig oxå så, helt jävla uppgiven.
har ingen anledning o leva känns det som..


   
SvaraCitera

Jag vet hur det är.
Jag vet hur det är att känna sig tom och meningslös och förlorad.
Skicka ett pm om du känner för det, jag är här.


   
SvaraCitera

Jag hade en pojkvän som fick panikångest. Jag vet absolut inte hur det känns att få det, ångest däremot vet jag verkligen hur det känns. Han tappade matlusten ibland.

Han visste verkligen inte vad han skulle göra och han ville inte öppna sig eller prata med någon om sakerna som gjorde att han mådde som han mådde och fick dessa panikångestattacker.

Men jag ringde till kuratorn på hans skola och berättade att han fick dessa attacker och att jag var orolig för honom, att han tillslut inte skulle orka mer och fick ett nummer till en mottagning och han fick komma dit och börja med medicin. Vi är inte tillsammans längre men jag vet att han fortfarande träffar en psykolog och han verkar må bättre än förr.

Snälla du, var inte rädd för att söka hjälp. Det är det bästa du kan göra. Det finns mer människor än du tror som bryr sig om dig. Människor som älskar dig och inte vill mer än annat att just DU ska må bra. Men ibland klarar man det inte på egen hand, ibland behöver man någon som man kan lätta på hjärtat hos eller till och med medicin.


   
SvaraCitera

emeliek:

Vi är inte tillsammans längre men jag vet att han fortfarande träffar en psykolog och han verkar må bättre än förr.

låter som att du dumpa han pga av detta, bitch ;<


   
SvaraCitera