när jag hade sagt hej då till min första kärlek för sista gången och denne skulle åka till andra sidan jorden på obestämd tid. låg på golvet i mitt rum och panikgrät och visste inte vad jag skulle göra av mig

har egentligen varit med om värre grejer, men var liksom det som gjorde ondast tror jag.

den gången när jag vaknade på sluten avdelning. Det är nog det mest smärtsamma jag upplevt.. den känslan av ottilräcklighet.

Fysisk - När jag behövde en rotfyllning. Inte själva ingreppet, ingreppet var faktiskt ett av de överlägset bästa stunderna i mitt liv. Efter timmar av obegriplig smärta...när bedövningen satte in...fyfan vad man mådde bra då.

Psykiskt - När en läkare krossade mina drömmar och allt jag i 15 år hade kämpat 7 dagar i veckan för med 3-4 ord.

Väljer fortfarande fysisk smärta över psykisk. Något jag alltid gjort.

LillaLadyn: Farfar

Beklagar. Jag hade en väldigt liknande relation med min mormor - utan tvekan min allra bästa vän och största förebild. Evig och villkorslös kärlek. Hon gick bort i mars, och det var också den absolut värsta smärtan jag någonsin upplevt.

Stor kram!

om det ändå bara fanns ett moment, vore inte livet lite bättre då?  jo.

När min partner gjorde slut med mig. Kunde inte sluta gråta och skrika. Blev inlagd på psyk.
ett år senare blev vi tillsammans igen. 

När tjejen jag gillat i ett halv år så fick jag reda på att hon gillade mig två veckor senare så var vi ihop en vecka senare så gör hon slut hon gjorde en skit komplicerad break up det var för mycket för min hjärna iallafall stor grät i 2 dagar. Hon var fan den vackraste tjejen jag nånsin sett snyggare en än porrstjärnan med yoga pants. Dåligt sett att jämn föra henne med kom inte på nåt alls egentligen haha

allt som hände i skolan

Har svårt att välja vilket som varit smärtsammast. Vissa saker kommer jag alltid bära inom mig och aldrig berätta för någon någonsin. Känner mig som en karaktär i en film rätt så ofta då otur verkar förfölja mig eller något. Men ett av de alla är väl en rad händelser förra året som troligen ärrat mig för livet. Rör sig oftast om rader av händelser under längre period för min del. Senaste var väl dock begravningen av min extramamma för en vecka sedan. 

De flesta hemska minnena har jag försökt förtränga, men de gör sig påminda då och då likväl. Har haft många trauman i mitt liv som jag aldrig riktigt lyckats komma över. Nära dödsfall och kärlek från det förgångna har även det varit extra svårhanterligt.