Forumet - Snälla hjälp mig -.-

Snälla hjälp mig -.-

210 0 10
Hej.

Jag vet inte vart jag ska börja, vet inte ens om jag postar detta i rätt forum men jag hoppas att ni kan hjälpa mig.

Jag är trött, ledsen, förbannad osv på mig själv för att jag aldrig, aldrig kan acceptera den människa jag är. Jag har alltid varit den tysta flicka som aldrig säger speciellt mycket. Har svårt att prata i stor grupp. Vet inte varför, det har alltid varit så antar jag. Jag sitte hellre, mycket hellre och pratar i små grupper. 2-3 personer kanske. Då kan jag prata. Jag vet att folk, i alla fall mina nära och kära accepterar mig och tycker om mig för den jag är. Det är bara jag själv som inte gör det. Jag har varit mobbat i alla mina skolår... Går gymnasiet nu. Har blivit kallad ful, fet och äcklig många gånger. Men nu blir det bara värre och värre. Ibland kan jag faktikst tycka att jag ser helt okej ut, hemma ensam. Framför spegeln. Men så fort jag får en blick ute tror jag att det är en negativ. Det går inte en enda skoldag utan att jag gråter inne på toaletten och bara vill försvinna. Ibland få jag komplemanger för att de tycker att jag ser bra ut eller är söt osv. Men jag tar inte åt mig, tror att dom säger det "bara för att". Jag vet inte. Jag orkar inte mer.

Antar att faktorerna ovan är de som har orsakat det jag kommer att prata lite om nu. Mina matvarnor. Som sagt ser jag mig själv som fet, ful och äcklig. Jag har dagar då allt känns okej. Jag kan äta godis, mat osv utan problem, men efter sådana dagar kommer det dagar då jag får ångest för minsta matbit eller godisbit och springer till toaletten ihopp om att få upp det igen. Men det går inte. Jag vågar inte trycka ner fingrana tillräckligt långt. Som kompensation för det ger jag mig själv ett straff, alltid samma straff. Ingen mat på 2-3 dagar. Äter överhuvudtaget någonting på 2-3 dagar. Men sen är jag så hungrig att jag måste äta, då är jag tillbaka på ruta ett.

Jag vet inte, men det känns inte tillräckligt allvarligt för att söka hjälp. Eller gör det?! Jag vet inte. Jag är rädd för mig själv. Att det bara kommer bli värre. Men om jag ändå överväger att söka hjälp. Vart söker jag mig då? Hur kommer det att gå till? Kan man ta med en kompis, som stöd? Jag är rädd.

Jag har precis börjat prata om det. Men min bästa kompis M. Hon förstår mycket, men jag tror inte att hon förstår allt. Eller det känns inte som om hon tar det allvarligt nog, som om jag skulle göra detta för uppmärksamhet eller något. Jag har berättat mycket, men långt ifrån allt. Hon säger att jag till och med kan ringa mitt i natten om jag vill. Men vågar jag verkligen berätta mer? Jag vill inte bli någon tung ryggsäck eller något. Fan! Jag vet inte. Jag har tappat livsglädjen helt.

Förut gillade jag skolan jätte mycket, har alltid varit duktig och allt sådant. Jag vill ha bra betyg men när lärarna inte ger hur mycket jag kämpar känns allt så obetydligt. Känns meningslöst. Jag vill verkligen. Men nu känns det som om jag borde hoppa av skolan. Jag orkar inte vara mobbad längre, gråta på toaletterna, kämpa med läxor utan framgång, sitta ensam på lektionerna m.m. Det knäcker mig. Jag har ångest för att gå till skolan.

Jag gråter mig till sömn 5-6 nätter i veckan. Jag orkar inte mer.

Spana också in:

Först och främst behöver du nog någon psykolog eller kurator att prata med.

Jag tror att eftersom du har varit mobbat i hela grundskolan har det satt sig. Du har på något vis har intalat dig att det de har sagt är sant. För att få bort det behöver du höra hur smart och snygg och grym du är.

Försök att göra dig så lycklig som möjligt under den tid du lever. Att bry sig om vad alla tycker om dig är bara destruktivt för din lycka. En person som tycker att du är fet, och gillar dig mindre för det, är väl inte en person du skulle gilla själv?
det där lät ju inte helt bra faktiskt, jag tycker att om du känner att du kan lita på din kompis så berätta för hon/han, jag har haft många olika problem som jag haft inom mig hela mitt liv tills det blev för mycket att bära helt enkelt, jag berättade för min bästa kompis och han har hjälpt mig så grymt mycket. Visserligen känner jag kanske inte att jag är jätteful osv men jag tycker att du ska öppna dig, vem vet du kanske får nog med styrka att gå längre efter ett tag, t ex till Bup för jag menar det är inte lätt att gå å prata med någon helt främling, men kompisar finns för att stötta och glädja [smile] sånt här ska ingen behöva bära på