Forumet - Snälla, hjälp mig, snälla människor finns nånstans!

Snälla, hjälp mig, snälla människor finns nånstans!

1784 2 22
Kan någon hjälpa mig upp härifrån? Ångesten och det här djupa hålet gör alldeles för ont! Vill bara få ett litet ljus av liv, någonting. Nån att skriva med (Som i Sandor slash Ida t.ex), nån som finns, hjälper mig – en riktig kompis!

Skolan går åt helvete! Mina betyg är åt helvete. Har dock en anledning: har inte kunnat plugga för pappa skriker på mig hela tiden, kallar mig saker. Handikappad, idiot, ”tro inte att du är nåt” osv. Det gör så ont. Mina föräldrar är skilda. Jag är redan mobbad i skolan, orkar inte få mer skit! Så jag orkar inte plugga på grund av att han skriker på mig.

Sen har jag knappt några vänner. En av mina närmsta vänner – som betyder massor för mig – skäms över mig. Så hon vill inte va med mig längre. Nyligen svek TVÅ av mina (fd) vänner. De bara dissade, borta!

Att ligga hemma i sängen – i ångest, skaka och gråta – när folk är ute och har roligt gör så jävla ont. Jag har varit med om så mycket skit, det är inte rättvist!

Så nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag orkar inte det här. Inget ljus! Om jag bara hade något litet! Snälla hjälpa mig!

Spana också in:

Randroid:

Gå till en psykolog? Kurator? De brukar man kunna ventilera mot, även om de sällan kommer med konkreta tips och råd så brukar de lyssna, lyssnar den inte kan man byta.


Har varit på bup innan. Vågar inte gå tillbaka dit dock. Vill inte att pappa ska veta, han kommer bli så arg! Jag är ju inte normal om jag går där, förstår ni ....
MrsSkrutt:

Vågar inte gå tillbaka dit dock


Varför inte?
MrsSkrutt:

Vill inte att pappa ska veta, han kommer bli så arg! Jag är ju inte normal om jag går där, förstår ni ....


Säg till honom att du behöver det?
Ingen är normal. Vissa behöver samtala med kuratorer och liknande för att må bra.
Om du inte kan dra till BUP så prata åtminstone med kuratorn på din skola
MrsSkrutt:

All skit jag fått trycker ner mig så vågar inte mycket längre. Tittar mig inte ens i spegeln, vågar inte!


Du måste kunna ta dig till människorna som vill hjälpa dig! Annars blir det ju inte lätt, ingen här på forumet kommer kunna hjälpa dig med att bryta dina mönster, kanske få dig o må bättre för en liten stund men dina problem kommer kvarstå i verkligheten, du behöver träffa någon i verkligheten! Antingen BUP eller kurator, eller någon som du anser kan hjälpa dig på något sätt.

Vad är det som är ett problem, att du är orolig vad dina föräldrar ska tycka om dig? är det mer?
När det kommer till ångest så är det fruktansvärt att gå igenom det, men som jag förstår så vågar du vara "kvar" i det och flyr inte. Vilket är ett stort jävla +!
Det sämsta du kan göra är egentligen att fly från dig själv, man kan aldrig springa, springa hela tiden och tro att inte livet kommer ikapp en. Det gör det!

Sen när det gäller din pappa, tala med någon vuxen som du känner förtroende för. Det kan vara en kompis förälder, lärare i skolan, skolkuratorn eller så går du upp till ungdomsmottagningen och talar med någon där. Dom är väldigt bra på ungdomsmottagningen.
Viktigaste som jag känner för din skull är just att du har någon att prata med. Det finns lite olika nummer du kan ringa som inte heller syns på någon telefonräkning så din pappa kan se vart du har ringt.
Det är väldigt viktigt att du har någon just nu som du kan prata med och få ett förtroende för!

Sen när det kommer till dina kompisar, så är dom FAN inte värda att vara kompis med dig om dom lämnar dig! Riktiga kompisar är med en oavsett vart man befinner sig i livet.

Du är en värdefull person. Hitta saker hos dig som du känner är något positivt. Och JAG vet att det kan vara jätte svårt när man mår som man mår. Tro mig, jag har mått dåligt i 22 år av mitt 24 åriga liv. Jag lider både av en ångestsjukdom och har kronisk deprissionssjukdom.
Så att hitta något positivt hos en kan vara jätte svårt när man mår dåligt.
Men försök!!!!!!! Det räcker att du hittar EN sak varje dag, skriv ner det på en lapp. Och fokusera på just det ordet. Hitta dig själv, låt inte det negativa få tag på dig som det gör just nu!

Har du några frågor eller någon annan. Släng iväg ett PM
gurkan888:

När det kommer till ångest så är det fruktansvärt att gå igenom det, men som jag förstår så vågar du vara "kvar" i det och flyr inte. Vilket är ett stort jävla +!Det sämsta du kan göra är egentligen att fly från dig själv, man kan aldrig springa, springa hela tiden och tro att inte livet kommer ikapp en. Det gör det!Sen när det gäller din pappa, tala med någon vuxen som du känner förtroende för. Det kan vara en kompis förälder, lärare i skolan, skolkuratorn eller så går du upp till ungdomsmottagningen och talar med någon där. Dom är väldigt bra på ungdomsmottagningen.Viktigaste som jag känner för din skull är just att du har någon att prata med. Det finns lite olika nummer du kan ringa som inte heller syns på någon telefonräkning så din pappa kan se vart du har ringt.Det är väldigt viktigt att du har någon just nu som du kan prata med och få ett förtroende för!Sen när det kommer till dina kompisar, så är dom FAN inte värda att vara kompis med dig om dom lämnar dig! Riktiga kompisar är med en oavsett vart man befinner sig i livet.Du är en värdefull person. Hitta saker hos dig som du känner är något positivt. Och JAG vet att det kan vara jätte svårt när man mår som man mår. Tro mig, jag har mått dåligt i 22 år av mitt 24 åriga liv. Jag lider både av en ångestsjukdom och har kronisk deprissionssjukdom.Så att hitta något positivt hos en kan vara jätte svårt när man mår dåligt.Men försök!!!!!!! Det räcker att du hittar EN sak varje dag, skriv ner det på en lapp. Och fokusera på just det ordet. Hitta dig själv, låt inte det negativa få tag på dig som det gör just nu!Har du några frågor eller någon annan. Släng iväg ett PM


Tack så mycket för ditt svar! Det hjälper. Jag blir så glad att ni bryr er! [love]
MrsSkrutt:

Sen har jag knappt några vänner. En


du kanske kan byta skola?
har inte heller många vänner.
kännde mig inte hemma i skolan så jag fick hoppa av och gå till arbetsförmedlingen för att hitta jobb. ´
känns mycket bättre nu när jag praktiserar för jobb på resturang.
MrsSkrutt:

Vågar inte åka buss/tåg. All skit jag fått trycker ner mig så vågar inte mycket längre. Tittar mig inte ens i spegeln, vågar inte!




Om du går till skolan kan du be någon vuxen,kurator, skolsköterskan eller en lärare du gillar hjälpa dig. Det är inte OK att bli behandlad som du blir. Du har rätt att få må bättre, men behöver hjälp för att göra något åt situationen.
Var rädd om dig.
Du är femton år, när jag var femton hade jag 1 kompis(dålig) och satt här vid UM hela tiden. Okysst, oskuld och osynlig.

Men sedan fyllde jag sexton - första pojkvännen. Där började det. Mellan åldern 16-18 ökade min sociala sfär något enormt med väldigt liten möda från min sida och jag hade fler kompisar än jag NÅGONSIN kunde anat.

Min poäng är alltså: det kommer, håll hoppet uppe för det kommer.

Och de familjeproblemen du upplever, gör som du blivit rekommenderad nu i nutiden och i framtiden kommer du inse "DAFUQ! Om de utsatte mig för detta nu skulle jag krossa dem, varför var jag rädd?" och du kommer stiga en aning. Med mognad följer erfarenhet och ryggrad.

Puss!