Forumet - Snälla Sophia, vakna nu

Snälla Sophia, vakna nu

122 0 3
(Bild tagen ifrån nätet)



Och jag vill aldrig
älska någon så djupt igen
Ger man av sig själv
blir man bara alltid bränd



Sophia, när lärde du dig att andetagen inte är tillåtna för alla? Att alla inte får en chans till livet? Kan du tro på livet, Sophia? Kan du det? Jag vill ge dig all din livsvilja tillbaka, men jag är rädd Sophia, så jävla rädd. Att varje dag se dig dö lite till, gör ont, så förbannat ont.

-Sophia, vill du dö?
-Ja, men jag kan inte det.
-Vad menar du?
-Hur kan man kunna dö om man aldrig levt?


Jag har köpt en vit klänning till dig, Sophia. Vit med en liten röd bloddroppe på högra axelbandet. Jag önskar att du kan ha den någon gång, men just nu är du för rädd för att folk ska döma när de ser dina armar, dina ärr. Men människor dömer jämt, och du är inte normal, Sophia, du är så mycket vackrare.

-Vad är du rädd för, Sophia?
-Att bli som er.
-Vad menar du nu?
-Lika döv och blind.


Du är en ängel, Sophia. En skimrande vacker ängel, det har du alltid varit. Men dina vingar är brutna nu, och din flygförmåga är nedsatt, är det därför du älskar fåglar så högt? För att de fortfarande kan flyga ifrån det som gör ont och är svårt? Ingen vet när du föll, ingen såg det. Vet du det själv? Vet du när du föll, Sophia?

-Sophia, tror du på Gud?
-Nej.
-Varför inte det då?
-Om Gud nu finns, varför låter han änglarna slå sig så hårt när de faller?


Och Sophia, du är så vacker, så underbart. Jag vill bara ta din hand, laga dina vingar och flyga iväg med dig. Jag vill rädda dig. Du är mitt allt, men jag vet att du inte tror mig, att du inte vågar få ont igen. Jag vill lära dig tro, jag vill lära dig älska igen.

-Kan du älska, Sophia?
-Nej.
-Jo Sophia, det kan alla.
-Nej, inte jag.
-Varför inte det då?
-För det var så länge sedan någon släppte in mig i sitt liv, att jag glömt bort hur man gör.


Du stängde in dig i dig själv, satte upp en skylt "Kommer tillbaka när livet börjar". Jag är rädd för att ditt liv aldrig kommer börjar, för du ger det ingen chans, du ger ingen chans att hjälpa dig, för du vill klara dig själv, som du alltid gjort. Men vet du vad? Jag ger dig så mycket tid du behöver.

-Sophia, vill du överhuvudtaget ha hjälp?
-Nej, jag vill inte det.
-Varför inte? Sophia, du behöver hjälp.
-Nej, jag behöver nog inte det på riktigt.
-Sophia, du är fara för dig själv.
-Nej, det är jag ju inte.
-Vad menar du egentligen?
-Jag kan inte vara det, för jag är inte längre jag.


Jag hälsade på dig igår Sophia, kommer du ihåg? Jag frågade när du föll. "Jag föll aldrig. jag har alltid legat på marken" viskade du, för du var så trött, det är du alltid. Jag kan inte tro dig, Sophia, för du var så full av liv, så lycklig och positiv. Jag vet att du föll, och att du slog dig alldeles för hårt, fick ärr för livet. Men jag vet att du också velat leva, för länge sedan.

-Sophia, jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra med dig längre.
-Nej, det brukar bli så, alla överger mig.
-Alla?
-Ja, till och med du, som får betalt för att ha mig här.


Det är över en vecka sedan du sa någonting till mig, jag saknar din röst. Jag saknar dig. Jag vill inte bara se på när du svälter dig eller skär sönder dina armar. Jag vill ju bara hjälpa. Jag kommer fortfarande ihåg det sista du sa till mig, men tårfyllda ögon, "Snälla, glöm bort mig nu, jag behöver ingen hjälp." Jo Sophia, det behöver du.

50060ff.jpg