Forumet - Social fobi hela livet?

Social fobi hela livet?

2446 0 31
Jag är rätt säker på att jag haft social fobi i flera år. Jag har alltid utsatt mig för sociala situationer och alltid försökt dölja det. De flesta bekanta skulle nog bli rätt förvånade eftersom jag är utåtriktad och inte blyg som man kanske tänker att en social fobiker är;)

Har fortfarande svårt i vissa situationer men det är inte lika farligt som för två år sedan! De saker jag har problem med är muntliga presentationer (något jag överlever med) och vissa middagar (alkohol hjälper nåt otroligt;)) Och andra tillfällen.

Men det jag undrar är om det kommer bli bättre, försvinna någon gång? Är det bara att fortsätta utsätta sig och jobba med sig själv eller behöver man medecin? Har någon här vart med om samma sak? Kan jag ramla tillbaka dit jag var för två år sedan när jag mådde dåligt bara av att vistas i ett klassrum? Är skiträdd för att hamna där igen det var rena helvetet!
Nirvana:

Men det jag undrar är om det kommer bli bättre, försvinna någon gång? Är det bara att fortsätta utsätta sig och jobba med sig själv eller behöver man medecin? Har någon här vart med om samma sak?


har också en släng av social fobi tror jag, utifrån mina erfarenheter så är det nog som du säger själv ,att bara fortsätta att utsätta sig för de som man har problem med och fortsätta jobba med sig själv,

man lär sig hantera det bättre och bättre med åren så har det varit för mig, har fortfarande en del att jobba med, men tro mig det blir bättre bara man inte ger upp[smile]

Jag tror inte det finns någon medicin som kan hjälpa mot just det här, ingen som jag har provat iallafall, och tro mig jag har provat många. Det bästa är att jobba på det själv utan kemiska substanser, dom gör oftast bara mer skada än nytta.
Paranormal_Cannabis:

Jag tror inte det finns någon medicin som kan hjälpa mot just det här, ingen som jag har provat iallafall, och tro mig jag har provat många. Det bästa är att jobba på det själv utan kemiska substanser, dom gör oftast bara mer skada än nytta.


Okej. Har du sökt hjälp? Det känns så läskigt att söka hjälp, som att man verkligen bekräftar att man har ett psykiskt problem. Känns som det skulle kännas värre då. Jag vet liksom inte om jag lider av det längre. Men ändå kan jag komma på mig själv. Men det är liksom en del av mig.

Spana också in:

Fejlarn:

Jag har nog själv social fobi gällande presentationer. Det är jobbigt att kunna rationalisera bort det men ändå bli påverkad ofrivilligt!


Det är väldigt vanligt! Jag får panikångest inför presentationer och dagarna innan går jag runt som en zombie och tänker att snart är döden nära. Men det ser jag inte som mitt störta problem eftersom man inte håller presentationer varje dag liksom!

Jag kan inte exakt säga vilka situationer jag fortfarande får ångest i. Det varierar väldigt mycket! Får inte så kraftig ångest längre iaf, snarare obehagskänslor inför det mesta[cute] Om jag inte är full, då är allt sånt bara nice! Tacka fan för alkohol![bigcheers]
Nirvana:

Jag kan inte exakt säga vilka situationer jag fortfarande får ångest i. Det varierar väldigt mycket! Får inte så kraftig ångest längre iaf, snarare obehagskänslor inför det mesta[cute] Om jag inte är full, då är allt sånt bara nice! Tacka fan för alkohol!


Testa att säga att du blir lite nervös eller whatevs så kanske det blir mindre smärtsamt, annars är det enda jag kan komma på att tänka utåt på allt annat än en själv. Gillar inte mig själv alkoholiserad tyvärr [sad]
Nirvana:

Okej. Har du sökt hjälp? Det känns så läskigt att söka hjälp, som att man verkligen bekräftar att man har ett psykiskt problem. Känns som det skulle kännas värre då. Jag vet liksom inte om jag lider av det längre. Men ändå kan jag komma på mig själv. Men det är liksom en del av mig.


det har jag, inte just exakt för social fobi men för andra problem och fick då bekräftat att jag har svårt med det sociala människor emellan.

Jag kan förstå att du känner så, jag kände också så innan jag sökte hjälp,men man kan ju få hjälp med hur man kan hantera sina problem på allra bästa sätt och få någon annans synpunkt på det hela, hur man t.ex ska gå tillväga för att hantera det man har svårt för så bra som möjligt.

Jag känner också att det är en del av den jag är,så som jag är som individ och människa,bara att jag kanske mår dåligt av det i vissa situationer för att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det själv. Då kan det vara bra att få hjälp och råd.[smile]
Nirvana:

Är det bara att fortsätta utsätta sig och jobba med sig själv


Ja, det är nog bra.
Exponering.
Och att försöka se dina framsteg och glädjas över dem.

Nirvana:

Har någon här vart med om samma sak?


Töjp. Har haft perioder i livet då jag fått ångestattacker av att sitta i ett kvavt klassrum (och tänka att hela världen är ondskefull och ute efter mig).
Det gick över av sig självt... och genom lite övning.

Nirvana:

Kan jag ramla tillbaka dit jag var för två år sedan när jag mådde dåligt bara av att vistas i ett klassrum?


Det finns en risk såklart, men du vet ju hur du ska ta dig ur det och är mycket mer erfaren. Det är nog inte alltför stor fara.
Det har jag också lidit av. Problemet grundade sig i problem hemma. Tänk på att du inte har skyldighet att säga något bara för att. Fundera på om DU har någonting du har lust att yttra eller diskutera om. Sätt det i perspektiv. Rationalisera. Vad har du för intressen, åsikter osv. Var trygg i och utgå dig själv. Tror det är självbild som fattas. Gör ett "personlighetstest". Avslappningsmetoder. Ta kontroll över ditt undermedvetna.
Det beror på vilken typ av socialfobi det är. Känslan av att känna ångest och må-dåligt-känsla går förstås alltid att exponera bort. Däremot så kommer tankarna alltid att sitta kvar på något sätt har jag märkt. Man kan alltid träna sig att inbilla sig att man är bättre, men det går snabbt tillbaka till ursprungsläget efter ett tag.

Det enda sättet att hålla det i schack, skulle vara att leva under optimala förhållanden där man ständigt exponeras och vänjer sig vid den tillvaron. Fast hur många lyckas uppnå ett optimalt levnadsförhållande?

Någon medicin bör du inte förlita dig på, för det finns ingen medicin som man får bort socialfobi med.
Nirvana:

Men det jag undrar är om det kommer bli bättre, försvinna någon gång? Är det bara att fortsätta utsätta sig och jobba med sig själv eller behöver man medecin?


Har man riktigt stark social fobi och panikångest kan man behöva medicin för att över huvud taget orka ta itu med sina problem.

Det här med utsätta sig...många med social fobi (kanske alla) använder sig av sk säkerhetsbeteenden, t ex att undvika ögonkontakt när de ska redovisa inför klassen. och/eller repetera vad man ska säga hundraelva gånger. Dessa säkerhetsbeteenden hindrar en från att se och förstå att man klarar av situationen utan dem. Man måste träna bort dessa beteenden, vilket oftast är väldigt svårt. Därför är det inte bara att utsätta sig, det gäller att göra det på rätt sätt.

Nirvana:

Har någon här vart med om samma sak?


Jag är säker på att jag har social fobi och jag vill börja gå i gruppterapi. Jag tror att det är det bästa i alla fall för mig. Jag har varit på UM och pratat med en kurator några gånger, men han hade psykodynamisk inriktning (jag vill gå i kbt) och dessutom räcker det inte att bara prata. Men det var ett bra första steg, jag har liksom kommit igång nu.

Min sociala fobi yttrar sig på så sätt att jag riktar fokus mot mig själv nästan hela tiden. Jag kan inte vara spontan, tycker inte om att prata inför grupp och det är t.o.m så att jag ogillar att sitta ner på tunnelbanan (om det inte är väldigt tomt i just den vagnen där jag är). Jag har haft social fobi så länge jag kan minnas, men jag har inte vetat vad som har varit fel. Trodde det var dålig självkänsla bara.

Nirvana:

Kan jag ramla tillbaka dit jag var för två år sedan när jag mådde dåligt bara av att vistas i ett klassrum?


Risken finns om du inte söker hjälp. Visst kan man jobba med sina problem på egen hand, men det är lätt hänt att man tappar motivationen om man inte får hjälp och stöd. Kan eller vill du inte prata med någon i din närhet så tycker jag att du ska kontakta en ungdomsmottagning, de kan hjälpa dig vidare.

Jag har försökt handskas med min sociala fobi (skriver så även fast jag inte har någon diagnos) på egen hand, men det har inte gått så bra. Kanske om jag hade haft en lindrigare variant.

Ett varmt lycka till!
Humlan88:

Jag har försökt handskas med min sociala fobi (skriver så även fast jag inte har någon diagnos) på egen hand, men det har inte gått så bra. Kanske om jag hade haft en lindrigare variant.


Okej, för mig är det olika, ibland känner jag inte av det och ibland gör jag verkligen det. Tunnelbana gillar jag inte heller men som tur är bor jag inte i Stockholm så åker det inte så ofta hehe. Jag är ingen blyg person men jag har alltid varit orolig av mig, kommer ihåg att jag alltid fick ont i magen när jag var på stan när jag var liten. Jag kommer nog söka hjälp om det blir värre, just nu klarar jag mig rätt fint! Det viktigaste är nog att kunna acceptera att man blir nervös vid vissa tillfällen och inte bara försöka undvika dem. Ett varmt lycka till till dig med!
Nirvana:

Men det jag undrar är om det kommer bli bättre, försvinna någon gång?


Ja, det kommer att bli bättre. Kanske inte försvinna helt, men det kommer inte längre vara ett hinder i vardagen på samma sätt.

Nirvana:

Är det bara att fortsätta utsätta sig och jobba med sig själv eller behöver man medecin?


Jag behövde inte någon medicin men fick gå KBT (kognitiv beteendeterapi), dock räckte det med tre månader och sedan kunde jag ta för mig mer socialt.

Nirvana:

Har någon här vart med om samma sak?


Jag led av social fobi mellan åldrarna 8-12. Kunde inte prata inför grupp, eller inom grupper. Var väldigt tyst av mig och vågade knappt säga "Hej" ibland.

Nirvana:

Kan jag ramla tillbaka dit jag var för två år sedan när jag mådde dåligt bara av att vistas i ett klassrum?


Det kan du, om du till exempel är med om något traumatiskt kan din sociala fobi komma tillbaks. Det är lite olika hur det ser ut för olika personer, men det finns alltid risk för återfall. Men det är inget du ska oroa dig för när du väl blivit av med det.