Postorderhoran:

nu blev ju min kontakt arg på mig idag för att jag inte har förtroende för henne.

Det har hon ju ingen rätt att bli.
Var mer tydlig om vad du vill och vad du känner. Soc finns för din skull, så var absolut inte rädd för att trampa någon på tårna!

isola:

Soc finns för din skull, så var absolut inte rädd för att trampa någon på tårna!

det känns som om ifall jag blir arg på dem drar de tillbaka de grejer de ändå hjälpt mig med, och blir arga på mig eller nåt. Galet. Eller gör en jättestor grej av det. Gillar inte stora grejer.

Postorderhoran:

Fram tills nu, nu känner jag att det inte funkar längre.

Om du har sådan ångest att du p.g.a. den har 50 % frånvaro så är något fel, och jag tycker definitivt att du behöver hjälp. Inte bara för att du sabbar skolan, utan för att det antagligen medför kraftigt nedsatt livskvalité. Även om du studerar på distans så kan mycket ångest och nedstämdhet göra att man helt sonika skiter i att göra det man skall, och väldigt fort sackar efter, och till slut inte klarar av det.

Nu är du 17, så tyvärr tror jag det är BUP som gäller för din del – men om du är nära 18, eller om de har justea regler där du bor, så kanske du kan söka dig direkt till öppenpsyk alternativt gå till din husläkare och be om en remiss (det brukar gå fortare). Om du har ett utpräglat självskadebeteende eller är suicidal så borde det gå på en vecka om ditt landsting inte är efter.

För min del så tog det en månad ungefär från remiss till första besök, och sedan en månad till för att få min terapeut. Nu när jag, så att säga, kommit in i karusellen, så har jag terapi en gång i veckan och träffar min psykiater varannan månad ungefär.

Har du en bra relation till din mor? För i så fall: ta med henne till socialen och låt henne hjälpa dig föra din talan. Som 17-årig med problem så är det svårt att göra det. Gud, det är svårt som 50-åring att stå upp för sig själv i sådana situationer, och mår man inte bra och har lite taskigt självförtroende så är det ett recept på misslyckande. Människor är inte perfekta, och det gäller även socialtanter. De är inte clairvoienta, och man måste därför faktiskt rätt bryskt kräva det man vill ha ut av kontakten med de.

Ibland kan man få hjälp med sådant av en kurator på öppenpsyk. De har även tillgång till arbetsterapeuter som hjälper en med att t.ex. komma ihåg att göra läxor, städning om man inte klarar av det, och dylikt. Viktigt är dock att man står på sig: «Det här har jag problem med, vad kan ni göra för att hjälpa mig med det?». Självfallet har även du ett ansvar – men ibland har vården en tendens att lägga över allt ansvar på patienten. Jag fick t.ex. höra att jag skulle ta promenader, och att de inte kunde göra mer för mig, när jag var hos husläkaren. Jag vart fullkomligen ursinnig och gick därifrån. min psykolog jag hade på vårdcentralen lyckades dock fixa en remiss och jag känner mig otroligt mycket bättre bemött på öppenpsyk.

Postorderhoran:

Då fick jag ingen diagnos förutom att min mentala ålder var dubbelt så hög som min fysiska.

Fruktansvärt att säga en sådan sak till ett barn. Faktiskt. tycker det låter som om du haft lite otur – men inte skall vi låta det sabba dina sista tonår?

isola:

Det har hon ju ingen rätt att bli.
Var mer tydlig om vad du vill och vad du känner. Soc finns för din skull, så var absolut inte rädd för att trampa någon på tårn

Word. Soctanter är utbildade till att klara av människor i svåra situationer och om de inte kan tåla din kritik så har de valt fel yrke. Be om att få en annan kontakt om det inte funkar med den du har.

Postorderhoran:

det känns som om ifall jag blir arg på dem drar de tillbaka de grejer de ändå hjälpt mig med, och blir arga på mig eller nåt.

Det är ett maktmedel och om de använder det för att straffa dig för dina känslor så är det väldigt dåligt. De skall finnas till för dig, och vara ditt stöd i kampen mot den stora världen, inte vara en del av den.

Kram

Är dålig ang distansstudier och soc osv, men tror du borde skaffa någon vuxen kontaktperson (som du själv litar på) som kan förmedla dina tankar. Dold text: (OKEJ VET INTE MEN VAR DET BÄSTA JAG KUNDE KOMMA PÅ )

Ang mat, laga massor av mat någon dag och frys in!!!!

Sen:

KRAMKRAMKRAMKRAMKRAM *dettaärdittnamnsomjagejskasäga*

Jag kan sätta mig med dig på lunchen, umgås med dig på rasterna, jobba med dig på lektionerna.

Postorderhoran:

det känns som om ifall jag blir arg på dem drar de tillbaka de grejer de ändå hjälpt mig med, och blir arga på mig eller nåt. Galet. Eller gör en jättestor grej av det. Gillar inte stora grejer.

Hemskt om det är så, det är verkligen att utnyttja sin maktposition.
Be att få en annan socialsekreterare, man får byta. När jag var ca 14 hade jag en jättekonstig tant som bara brydde sig om sitt snus och endast hälsade på på mitt fosterhem en gång och då verkade hon mest intresserad av att åka därifrån.

Så länge det är möjligt för dig att gå i skolan, och det är i slutändan bara du som har rätt att bedöma det, så är det bra om du gör det. Men om du inte orkar,eller upplever att du blir utfryst ( mobbad? :/ ) och att det helt enkelt gör för stor skada så är det väl självklart att distans är ett utmärkt alternativ. Som någon innan nämnde är risken att du blir socialt isolerad stor,men jag fick lite uppfattningen att så redan är fallet på din skola? Om du valde att plugga på distans skulle du visserligen ha noll möjlighet att lära känna folk på den skolan,men då kan du istället försöka lära känna folk via internet och fritidsintressen om du har några passande?

Sen ska du veta att det går att få en gymnasieutbildning oavsett hur ung eller gammal man är. Man kanske missar själva studenten, men är den dagens närvaro eller frånvaro det mest kritiska i livet? Näh,absolut inte. Det enda som egentligen är kritiskt är hur man mår,det är alltid nummer ett på listan, och utbildning är nummer två efter förmåga. Kärringen från soc kanske har en annan åsikt men rent statistiskt är hon ingen bra människa ändå.

WaterTiger:

så redan är fallet på din skola?

mm, gå i skolan är ungefär lika socialt som att gå och handla, man hejar kanske på nån man känner litegrann, typ. Nu är det på G att jag får halvtidspraktik, vilket jag inte är jättebekväm med, jag ser bara problemen då det är 3 km till praktikplatsen med inte kanonbra bussförbindelser. Och jag vill faktiskt gå i skolan och bli klar med den så fort som möjligt. För jag vill göra annat sen liksom. Blöh, vet ine hur jg ska göra.

Postorderhoran:

"behandlingsassistent"

Varför har du blivit belönad till ''stöd''? Det låter faktiskt lönlöst när dom sociala myndigheterna som vill ditt bästa inte ens lyssnar på vad du har att säga.

Lejonhjärta:

Varför har du blivit belönad till ''stöd''? Det låter faktiskt lönlöst när dom sociala myndigheterna som vill ditt bästa inte ens lyssnar på vad du har att säga.

för jag fick en lägenhet av dem för deras bedömning är att jag mår bättre så. Förstår dock inte hur de tänker, mamma är ju min egentliga trygghetspunkt och jag pratar med henne i telefon minst 30 minuter per dag, annars går jag sönder.

Mår aldrig sämre än när jag har regelbunden kontakt med dem

Postorderhoran:

ör jag fick en lägenhet av dem för deras bedömning är att jag mår bättre så.

Jag ska inte gå in på detaljer eller sånt. Men då måste de väl ha funnits ett stadium som varit själva grunden av din situation? - Att känna trygghet är en självklarhet.

Lejonhjärta:

Men då måste de väl ha funnits ett stadium som varit själva grunden av din situation?

det är ostädat hemma och jag är rädd för delar av huset då jag tycker jag hör någon och ser någon i vår hall. Var också mycket ensam hemma, men det är jag ju nu också, eftersom jag bor själv

Postorderhoran:

ar också mycket ensam hemma, men det är jag ju nu också, eftersom jag bor själv

Vilken jävla lösning på problemet, skål på dig.

som sagt, socialen är ologisk

isola:

När jag var ca 14 hade jag en jättekonstig tant som bara brydde sig om sitt snus och endast hälsade på på mitt fosterhem en gång och då verkade hon mest intresserad av att åka därifrån.

haha, min socseckr. var jätteblyg, hon satt bara och stirrade ner i kaffet hela tiden och vågade knappt se på fosterföräldrarna och hon sa knappt ett ord. Tillslut sa fosterföräldrarna "ehm, har du några frågor?"
hon och såg ner i kaffet
heh, stackars människa