Forumet - Sov du lilla videung

Sov du lilla videung

133 0 8

Spana också in:

Den, ekkorn (mm den heter så) satt i granen, trollmor, sånger om riddare och om att ingen ville ha en när man blir gammal osv.
Men jag skulle sjunga med. Det var grejen. Vi sjöng tillsammans ofta. Jag gillade det men verkade enligt kassetband endast vilja sjunga psalmer (blev medsläpad på dop jämt) och pippisången.
(seriöst)

Så bister, kall sveper nordanvinden
om stuguknuten den sena kväll.
I stugan sitter så blek om kinden
en liten flicka vid spisens häll.
Den bleka hyn och de tärda dragen
de vittna tydligt om sjukdom, nöd,
och hennes pappa har hela dagen
för krogen glömt skaffa barnen bröd.

I kalla stugan vid fönstret sitter
bror Axel skådande upp mot skyn,
och minnets hägring, än ljuv än bitter
omväxlar snabbt för hans inre syn.
Fast tåren skymmer hans blick han sjunger:
Gråt icke Ester, min syster snäll.
Snart kommer pappa och då vår hunger
skall fly sin kos, vi få mat i kväll.

Men minns du Axel när mamma levde
hur annorlunda det var mot nu.
I kalla stugan vi ej behövde
på pappa vänta, men kära du
lyft upp mig sätt mig vid fönstret neder,
jag vill så gärna mot himlen se.
Där aftonstjärnan hon blickar neder
kanhända mamma vill mot mig le.

Så mamma gjorde, jag minns så gärna
när hon om kvällen mig sjöng till sömns.
Men titta Axel där föll en stjärna,
hon sade ofta min mamma ömt,
att när en stjärna från himlen faller
en själ får flytta till himlen opp.
När jag till slutet går hem då faller
väl ock en stjärna utur sitt lopp.

Men låt mig bror i din famn få vila,
det är så kallt och jag är så trött.
Och Axel tager sin syster lilla,
uti hans armar hon slumrar ren,
Han sitter tyst liksom för att vakta
och gungar syster som slumrar ren,
mot himlen blickar, då faller sakta
en stjärna ner ifrån himmelen.

En liten stjärna, så sade Ester,
skall falla när jag går hem till Gud.
Så tänkte Axel och skådar efter,
och lilla syster har ren fått bud.
Se ögat brustet och bleka kinden
ej mera fåras av sorgens tår.
Ej mera isas av kalla vinden,
förklarad Ester för tronen står.

Den grymme fadern från krogen kommer,
får se sin älskling ren kall och död.
Då i hans själ väcktes verklig ånger,
till Jesus flydde han i sin nöd.
Nu aldrig mer han på krogen sitter
men ofta böjd mot sin vandringsstav,
av ånger fäller han tåren bitter
vid enkla korset på Esters grav.

Hon, omedveten därom, fick vara
en missionär som från syndens stig
den arme drinkarn fick återföra.
Men kära, vem skall få föra dig?
Du som i lustarnas land vill dröja,
se Jesus klappar på hjärtats dörr.
Ack öppna, skynda för Gud dig böja,
du ångra skall att det ej skett förr.