Forumet - Ställ dig upp mot mig och du får smaka vad han lärde mig.

Ställ dig upp mot mig och du får smaka vad han lärde mig.

76 0 4
En värld fylld med hat, ett universum mättat av avsky. En vardag fylld med våld, det här är mitt sätt, min berättelse, min sanning, min enda väg ut.

Trots en ansenlig vänskapskrets och förstklassiga betyg i skolan har jag alltid mått dåligt, men det är inget jag talar högt om. Jag har lärt mig att tiga, lärt mig att koppla från verkligheten och gå in i min egen värld. Nu kanske ni undrar varför? Det jag talar om för er nu, har jag aldrig talat om för någon tidigare, inte ens mitt eget kött och blod, ni kommer förstå varför.

Det var en kylig decembermorgon, allt kändes åt helvete, allt kändes som vanligt. Jag låg där i sängen med det gråblommiga täcket halvvägs uppdraget till min blåslagna bröstkorg och stirrade upp i taket, taket som blivit min vän, min flyktväg, min enda flyktväg från vardagen.

Tre timmar senare stiger jag upp ur stället där jag tillbringat en natt ensam, igen. Och rör mig mot köket för att äta frukost, på menyn står det som alltid, mordhot och käftsmällar. När jag ätit klart det förstnämnda går jag vidare mot kylskåpet och häller upp lite fil i en skål, men jag inser snabbt att jag tog ur fel filpaket och får nöja med mig en till smäll på käften.

Jag är nu mätt och vill flyga därifrån men det är då han spänner ögonen i mig, dessa blodsprängda ögon stirrandes rakt in i hjärna och hjärta på en vingklippt fågel, han väser att jag aldrig mer ska göra om vad som tidigare skedde, för då blir det inte kul. Det är då jag gör felsteget som jag aldrig borde gjort, jag säger med sarkastisk ton: "alldeles som det var kul innan då".

Jag vaknar upp i ett vitt rum, ett väldigt vitt rum. Det fortsätter vara vitt tills en kvinna i läkarrock drar undan draperiet och en grön sjukhusvägg framträder i horisonten, eller i horisonten är väl att ta i, men det var så det kändes. Hon ställer rutinfrågor om vad som hände och hur det gick till. Jag säger det jag blivit tillsagd att säga, att jag bråkade med några killar från skolan. En viss skepsis sprider sig över hennes ansikte när jag för femte gången drar exakt samma story, men hon kan inget göra, och jag vill inget säga eller vågar inget säga. Mitt femte sjukhusbesök är därmed avslutat och jag får åka hem, tackar. Jag blir som vanligt inte hämtad från sjukhuset, hem får jag ta mig bäst jag kan, har han sagt.

Men när jag gått de 7 km vi har till sjukhuset och vrider om nyckeln i låset, det är då jag ser det, genom dörrfönstret. Djävulen slår min lillasyster, hon är bara 8 år gammal, han har aldrig gjort det förut. Bägaren rinner över, det kokta fläsket är stekt, nu är tiden inne, tiden för hämnd och upprättelse, allt den jäveln gav ska den jäveln få tillbaka. Jag grabbar tag i första bästa tillhygge, vilket är en ljusstake på bordet i hallen, rusar emot honom med all den kraft som ilskan frambringat. Han tittar upp mot mig och i samma stund som han öppnar sin avskyvärda mule för att säga något svingar jag till honom i huvudet med ljusstaken och han faller till marken. Min syster kastar sig i mina armar och jag springer med henne runt om min midja ut genom dörren, ut ur helvetet, men jag kommer komma tillbaks, tillbaks och gräva hans grav.

Djävulen anmälde mig och jag inväntar nu rättegång, det enda jag vet och behöver veta, är att min syster är i säkert förvar.

Tack för att ni tagit er tid att läsa! Ställ gärna frågor, jag vill gärna hjälpa andra som är i liknande situation!

Har säkert skrivit i växlande tempus och dylikt, men jag orkar verkligen inte bry mig om det, det är budskapet jag vill ha fram.